prs yehet & kkaebsong

Med rynkade ögonbryn ser Joshua besviket upp på den äldre medan han slingrar några av den andres lockar runt de små fingrarna.
"Men jag vill ju ta hand om dig," envisar artonåringen och lutar sin kind mot Zihaos bröstkorg. Dock kan han inte hindra sig själv från att le nöjt av det andra som kommer ut ur nittonåringens mun. "Mitt fel?" Jo, kanske det. Minnena från tre år sedan springer förbi, nej han har inte glömt bort hur Zihao terroriserat honom de där åren.. det var inte det minsta snällt. Men nu? "Det är jag faktiskt väldigt stolt över, ska du veta."

”Så med andra ord är du stolt över att jag har blivit en riktig mes som inte ens kan göra en fluga illa?” Undrade Zihao med smalnande ögon och knäppte löst till Joshua i pannan med pekfingret. ”Vi borde kunna skydda varandra, jag menar..vi är ett team, okej”, förklarade han därefter och drog en aning på munnen. Kanske hade den yngre kunnat klara sig själv, men nittonåringen hade aldrig lyckats klara sig utan den andre. Det hade helt enkelt aldrig funkat och skulle aldrig göra det. Absolut inte. Med den tanken fastklistrad i hjärnan, ställde han den tomma koppen på det lilla bordet för att sedan goda ner sig fullständigt hos Joshua. De var det absolut bästa teamet, ingen kunde slå dem för ens en sekund.

"Det sa jag aldrig!" muttrar Joshua och ruskar på huvudet, nej i hans huvud har Zihao inte förändrats särskilt mycket. Endast när det kommer till att vara elak eller snäll, men mesig? Det ser iallafall inte artonåringen hos den äldre. Men en lätt suck klänger han sig fast på nittonåringen, så som han blivit van vid att göra de senaste dagarna. "Det är klart vi ska skydda varandra," viskar artonåringen försäkrande och ser upp mot den andre. "Hoppas det bara inte kommer till det."

Med huvudet lätt på sned, kupade Zihao händerna om Joshuas kinder och gjorde ett försök till att fästa blicken i den andres löjligt underbara ögon.
”Du kan nog vara rätt så säker på att det kommer komma till det och både du och jag är i riskzonen”, sade han tvärt och började göra små cirklar med tummarna över den mjuka huden. ”Men vi kommer att klara det”, försäkrade han sedan och log blekt. ”Däremot skulle det kanske vara bra att förbereda sig lite, du kanske inte är ringrostig, men det är defintivt jag”, konsterade nittonåringen med en liten grimas och klappade den andre löst på kinden innan han sjönk tillbaka ner i vattnet.

Blicken vilar djupt i de mörka ögonen, jo den äldre har mer än rätt.
"Ja, jag antar det," viskar Joshua med rynkade ögonbryn. Ingen ut av dem får dö. Nej, ingen. Särskilt inte nu när de börjat planera så mycket, förlovade, tänker på eget hus. Herregud, hur ska allt funka egentligen? "Vi kommer definitivt att klara det." påminner han med ett leende, låter huvudet falla ner till den äldres bröstkorg. Zihao har återigen rätt, de måste träna lite. Om nu inte nittonåringen vill använda sig av sin form som varulv, så måste de träna hans magikunskaper. "Vi får ta och träna en hel del, vi kan börja med de besvärjelser och attacker som man har nytta av i krig. Efter kriget kanske jag kan lära dig lite andra saker också?"

”Jag tycker åtminstone att vi borde ge det ett försök och går det inte så får jag väl försöka bli lite elak igen?” Muttrade Zihao som hade en känsla av att han knappast skulle hinna lära sig tillräckligt mycket på tiden, som redan var påväg att rinna ut. Det bästa scenariot skulle väl vara om han lyckades bemästra de lättare besvärjelserna, vilket troligen aldrig skulle hända. Jösses, nittonåringen höll redan på att ge upp, innan de ens börjat. ”Tror du att jag kommer hinna bli användbar på det sättet tills dess?” Undrade han efter en stunds tystnad och lekte med den andres fingrar. ”Det känns bara som att den delen av mig försvann för flera år sedan, kommer säkert inte ens kunna framkalla gnistor..”

Det är väl klart att Zihao tänker sådär om sig själv, med tanke på att han inte trollat någonting på hela två år.
"Jag tror definitivt det, ja." svarar Joshua försäkrande med ett magert leende och sjunker längre ner i vattnet så att bubblorna når hans haka. "Jag tror du har mer i dig än vad du tror, du såg vad du gjorde hos Mr Olivander? Du behöver bara värma upp dig lite." ja, så var det för artonåringen själv iallafall. Visserligen har han inte varit borta från magin i över två år, men han har haft flera månader då han bara legat i sängen, endast gått upp för att äta och väga sig. Magin kom tillbaka hur snabbt som helst när han först plockade upp sin trollstav. "Var inte så hård mot dig själv, okej? Om du inte klarar det så är det helt okej, men det är alltid värt ett försök."

Kanske den skulle komma tillbaka trots allt? Men Zihao hade en gnagande känsla av att det skulle ta en väldans tid. Han hade ju aldrig varit speciellt begåvad och hade knappast samma talang son Joshua.
”Nåja, vi gör ett försök när vi blivit friska”, konstaterade nittonåringen och kurade ihop sig till en boll. Med armarna lindade runt benen och hakan vilande mot knäna, suckade han lätt. Det var så nedrans svårt för honom att inte vara hård mot sig själv. Så svårt att han började tvivla på sig själv ännu mer. Dumma hjärna. Han skakade på huvudet och började ännu en gång gnaga sig själv i underläppen. ”Säg någonting som jag är bra på, inga lögner eller så, utan någonting som jag verkligen är bra på.”

Herregud, de kommer till samma samtalsämne i princip varje dag, och Joshua vet inte vad han ska göra för att få den äldre att förstå hur värdefull han är. Artonåringen sätter sig upp för att kunna se Zihao i ögonen.
"Är du seriös nu?" frågar han med ett djupt andetag. "Du är riktigt bra på att laga mat, eller ja, de rätterna du kommer ihåg i alla fall. Du är riktigt bra på att mysa," Joshua gräver ner sig hos den äldre, slingrar armarna försäkrande om honom. "Super duper på att kyssas. Du är hur duktig som helst på att fungera i olika miljöer, lär dig väldigt snabbt. Jag menar, du var i din fluffiga varulv form i två hela år, och du kunde leva helt själv och gick igenom saker nästintill ingen människa har. Och sedan efter dessa två år kommer du hit, och börjar elva som människa väldigt snabbt. Det är hur imponerande som helst, även om du inte vet det."

”Så med andra ord är jag bra på att vara din pojkvän, eller tja, snarare fästman antar jag.. hursomhelst, jag är bra på att vara en fullt fungerade hemmafru som stökar till allting och jag är utmärkt när det kommer till att inte vara mänsklig. Jättebra aspekter”, fnös Zihao, men kunde inte låta bli att dra på mungiporna. ”Ska jag vara helt ärlig? Jag saknar mitt råa kött men det känns sjukt fånigt att gå och tråna efter sådana saker. Du äter ju för fan inte ens kött”, knotade han missnöjt och vilade istället hakan mot Joshuas rosa lockar. ”Det är inte lätt att anpassa sig till allting även om det kanske verkar så, jag mår inte bra av det men pressar ända mig själv..vill inte gå en sekund utan dig”, mumlade han därefter tvekande, osäker på om han ens skulle fram med sanningen eller om det bara var onödig information. Troligen var det andra alternativet rätt. De hade redan tillräckligt med problem. Det sista de behövde var att Zihao skulle bryta ihop.