De utvalda

"Blåbär? Du älskar blåbär" mumlade Ethan. Han mindes det från derad första uppdrag. Han satte sig ned på stolen och la huvudet mot armarna

Eletha log, han mindes, han mindes en sådan liten obetydlig sak. Hon satte Simon i sin stol och började sedan fixa med mat till dem tre.

Ethan kände doften av maten och tittade upp. "Det luktar gott" mumlade han. Han var så hungrig...Och illamående på samma gång. Han strök Simon sakta över håret, han visste att Eletha var sårad...

"Drick vatten det hjälper." sa Eletha Och vände sig inte om. Sedan dukade hon fram maten och satte sig till bords. Den spända tystnaden märktes tydligt mellan dem.

Ethan lydde rådet och drack vatten, lite bättre....Men hann hade hellre mått illa än att Eletha kände såhär...Han började sakta äta. "Om det finns något" sa han tyst. "För att få ditt förtroende igen, gör jag det".

Eletha ser upp på honom och skakar på huvudet, "Tror att det kommer eftersom, vet inte. Jag litar egentligen på dig." sa hon tyst men mötte inte hans blick.

Ethan tittade ner i bordet, då var hon nog bara sårad. Han fortsatte äta för att inte säga något annat och räckte Simon en sked med mat då och då.

"Ethan" Eletha såg på honom, med en blick som sa allt, "Jag förlåter dig, jag är bara....jag vet inte." sa hon sänkte blicken och tvingade sig själv att inte gråta, man var svag då.

Ethan tittade upp och svalde hårt. "Eletha...". Hans ögon blev blanka igen och han darrade lätt. "Gör du? Men jag förstår dig om du inte gör det...Du har aldrig svikit mig, men jag har bara svikit dig....".

Eletha nickade bara eftersom rösten annars inte skulle bära troligen brista. "Jag älskar dig." sa hon bara darrade.