Skriva av sig-tråden

Mitt huvud skriker åt mig, och jag skriker tillbaka fast inget av dem hörs, ingenting låter. Jag upprepar samma ord om och om igen för att inte tänka, tankar är farliga.
Jag vågar inte ändra på någonting, inte ställa mig upp för då kommer det hända något, jag lovar, allt kommer ramla.
Jag kan inte låta musiken tystna för då börjar ljuden, eller så börjar jag tänka.

Det är julafton imorgon och jag orkar inte ens tänka på det, kan jag inte bara få låsa in mig i garderoben tills allt är över alla gått.

Jag har fått nog. Jag tänker flytta hemifrån. Är trött på min pappas tyranni och den negativa hushållet jag lever. Är trött på att få saker slängda på mig. Är trött på att få höra kommentarer som att jag är usel, inte duger, jag är fräck, idiot, ful och duger inte åt ett jävla skit och jag är en jävla satunge. TACK PAPPA. Jag är trött på att bli hotad varje dag. Trött på att få höra att jag är sjuk i huvudet. Att jag är sämst. Att alla mina vänner är lowlife scums, alla som umgås med mig är idioter. ÄR TRÖTT PÅ DET. JAG HATAR MIN PAPPA.

^ Du vet vad jag har sagt vännen! ♥

^Jo, och imorgon flyttar jag till min farmor har jag bestämt.

En speciell dag då jag har mer ångest och då det känns som om allt jag byggt upp bara rasar ner - Julafton.
Jag älskar julen, MEN julmaten... Nej, det blir för mycket. Jag hatar julbord, trots att jag vet att det inte är jag som ska äta upp allt. Trots att jag varje år sen jag blev sjuk har fegat och bara ätit köttbullar och potatis. Alltså en helt vanlig lunch, men den lilla anorexidelen av mig skriker ändå, trots att det vanligtvis inte alls är några problem.

Sen gör inte pappa det lättare för att han hela tiden säger "Såhär ser en jultallrik ut" (och säger att man ska gå och ta 2-4 gånger, men lite av varje). Jag känner mig pressad, jag vill lyckas ta mig ur detta helvete för allt MEN det är några saker som fortfarande biter sig fast och det gör allt så jobbigt.

På julen blir som sagt allting värre, då känner jag mig lite som Maja 13 år - Precis fått diagnosen anorexia nervosa. Jag kan inte sitta vid bordet, trots att jag ätit upp, utan jag smiter in på mitt rum och söker tröst här och i läxböckerna.
När pappa såg vad jag gjorde blev han sur, han tyckte det var dålig stil av mig att välja matteboken framför släkten, nu när mormor kommit ut från sjukhuset och allt.

Så, nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite granna...♥

Det är jul, och jag mår skit. Just nu känner jag mig totalt ensam, fast alla är hemma. Fick slut på min medicin, och kunde inte sova. Hade mardrömmar. Jag vill inte riktigt behöva ta mediciner varje dag för att klara av att sova. Och de ska hjälpa mot nåt annat, som de inte hjälper mot ens. Alla verkar koncentrera sig på min syster, som är bipolär, hon skär sig och vill ta livet av sig. Jag försöker, som storasyster, hjälpa henne. Av alla i familjen har jag bäst kontakt med henne, men ändå, känner jag mig osynlig för andra. Som om jag inte fanns. Pappa, som bor i England, kan ringa till min mobil bara för att prata med min syster, inte mig. Det känns som att jag ska behöva skada mig själv för att folk ska märka att jag finns. Och det vill jag inte.

Och så tror inte de på mig när jag berättar hur jag mår, och sånt. Mina läkare verkar inte tro på mig heller. Och det känns ju schysst.
De säger hela tiden bara att tänka på annat, så blir det bättre. My ass att det blir.

Och nu helt plötsligt blir jag skitirriterad och arg. Utan någon anledning. Jag hatar det. Jag hatar mig själv, vet inte ens varför.

I am faulty by my sight...

Synd om dig

Vet hur det känns!

Jag orkar inte gråta. Hela dagen har jag suttit i mitt rum och gråtit och nu har jag världens jävla huvudvärk. Och vet ni ? Jag är kräsen. Och jag hatar det.
Känner mig somm ett barn.

^Finns här! Är bara ett samtal eller ett sms bort ♥

^
^
Finns ett mugglismejl bort, du får gärna prata med mig om du vill och känner för det. ♥ kram, du är fin!