What the shadows tell us [PRS]

Senare den kvällen, när Edmund återvände till sitt rum, började William berätta. Minnena kom långsamt tillbaka, ett efter ett, och han beskrev hur Ellis en kväll hade stått på hans tröskel — bara tolv år gammal, med något hårt i blicken som inte hörde hemma hos ett barn. Det hade funnits så mycket ilska i honom då, och orden som kom ur pojkens mun var ofta fräcka och provocerande, med avsikten att såra innan han själv hann bli sårad. Men William hade ganska snabbt förstått att det var så han skyddade sig själv...
William hade vetat att hans syster och hennes make var strikta föräldrar, men han hade inte förstått hur illa det faktiskt var. Han berättade för Edmund hur Ellis varit det mest påhittiga barn han någonsin träffat, full av tankar och idéer. Men i huset där han växte upp fanns ingen plats för sådant. När Ellis ifrågasatte något — och det gjorde han ofta — eller “talade respektlöst”, kunde hans far lugnt resa sig, greppa honom i nacken och trycka ner hans huvud mot bordet, eller dra in honom i ett annat rum där han stilla rullade upp ärmarna innan han straffade sin son för hans uppförande. Ellis far slog aldrig i raseri. Aldrig så att grannarna skulle höra. Allt skedde med en sorts kall precision. Och efteråt förväntades Ellis tacka honom eller be om ursäkt, och om orden inte kom rätt, om tonen inte var tillräckligt ångerfull, kunde allt börja om. Igen. Och igen...
William hade tagit emot Ellis utan förbehåll, men det dröjde flera månader innan pojken började släppa på garden. Till skillnad från föräldrarna, visade William honom vänlighet och uppmuntrade hans idéer. Han rättade honom aldrig, avbröt honom inte när tankarna tog krokiga vägar. I stället lutade han sig fram, lyssnade noggrant och ställde frågor som fick pojken att fortsätta prata. Visade med hela sitt kroppsspråk att det Ellis hade att säga var värt att höra. Och långsamt började något förändras. Det gick inte snabbt. Det gick inte rakt. Men småningom började Ellis slappna av. För första gången fanns det någon som faktiskt accepterade honom för den han var, och William mindes fortfarande den första gången han sett sin systerson le på riktigt. Det hade kommit oväntat. Ansiktet hade förändrats helt. Det var inte längre det där kaxiga, sneda flinet han bar som en mask, utan ett leende som nådde ögonen... och sedan dess hade de varit oskiljaktiga.
Det fanns så mycket kärlek i Williams ansikte när han talade om Ellis och hans tid tillsammans. Men när han kom fram till dagen då han dog tystnade han. Han mindes att det var morgon. Han hade haft bråttom någonstans. Han hade tagit på sig handskarna. Klivit ut genom dörren och grinden. Sedan.... ingenting. Inte mörker. Inte smärta. Inte ens känslan av att falla. Han mindes ingenting om sin död. Bara tomhet.


Ellis hade svårt att somna efter att Edmund lämnat hans rum. Trots deras svåra samtal hade kvällen ändå slutat bra. De hade skrattat till slut. Faktiskt skrattat. Men så fort han blev ensam kröp oron fram igen. Allt Ellis kunde tänka på var det Edmund hade berättat om Henry. Han hade velat stoppa honom vid dörren. Be honom stanna. Säga att soffan var ledig. Edmund hade sagt att Henry var ute med några kompisar. Betydde det att Edmund var ensam hela natten? Eller skulle Henry smyga in i rummet när han kom hem, berusad och våldsam? Ellis hatade bilden som målade upp sig i hans huvud. Hatade hur maktlös han kände sig...
När han vaknar morgonen efter känns kroppen tung, som om han inte vilat alls. Ändå tvingar han sig upp, tar en dusch och låter det varma vattnet rinna över axlarna medan tankarna fortsätter mala. Han drar på sig ett par mjuka byxor och en enkel tröja, och av ren vana tar han sjalen och hänger den runt halsen. Men sedan stannar han upp, möter sin egen blick i spegeln och drar en hans över det röda tyget. Han älskar sjalen. Den har länge varit en del av honom. Men den har också blivit en symbol för något annat – för det som hänt Edmund. Skulden slår till hårt och oväntat. Han står kvar där länge, oförmögen att röra sig, tills ett plötsligt knackande på dörren rycker honom tillbaka till nuet. Han drar snabbt av sig sjalen och lägger den längst in i garderoben. Det gör ont, mer än han vill erkänna, men ändå lämnar han den där. När han öppnar dörren står Edmund utanför, och Ellis känner hur bröstet blir lättare bara av att se honom. Han tar ett steg åt sidan för att släppa in honom, och utan att riktigt tänka på det låter han blicken svepa över vännens kropp för att kontrollera om han har några nya skador. Mjukisbyxorna och polotröjan döljer det mesta, men han ser i alla fall ingen ny blåtira. Han möter Edmunds blick och ler.
”Är någon lite bakfull?”, frågar han roat.

Det hade varit en jobbig kväll. Även om Edmund fick ut ur Ellis rum med ett leende på läpparna, så hade det försvunnit när han haft samtalet med William. Han känner sig oerhört sorgsen när han hör det.. hur Ellis kommit till sin morbror, själv. Från ett hem med en våldsam pappa och en sträng mamma. Att höra hur dåligt han blivit behandlad hos sin familj, sina föräldrar som ska älska honom med allt de har, gjorde så att hjärtat värkte på honom. Att höra hur Ellis varit det mest påhittiga barn som William träffat fick ett litet leende att växa över hans läppar. Det kan han tänka sig.. Ellis kreativa hjärna har alltid varit ett under för honom. Det var uppenbart vilken kärlek som mannen hade till sin systerson. Hur de blivit oskiljaktiga. Hur hans vän äntligen träffat någon som lyssnat på honom, som tar emot alla hans idéer och tankar med nyfikenhet och intresse. Och sen så hade William dött.. helt från ingenstans. Och lämnat Ellis ensam igen. Allt gjorde så ont i Edmund. Några tårar hade rymt hans ögon. Han bryr sig så mycket om Ellis, och det var oerhört svårt att höra hur jobbigt han haft under sina arton år. Edmund har haft en våldsam pappa, men han har också alltid haft Audrey vid sin sida. Och deras mamma när hon fortfarande levde. Han var aldrig riktigt ensam, så som Ellis måste ha känt sig.

När hans mörka ögon landar på Ellis så börjar hans hjärta dunka dubbelt så snabbt igen. Bara att se Ellis gör honom svag. Och nu känner han även en enorm sorg för sin vän, och det svåra samtal som ligger framför dem. Nu vet vännen inte om det än, men Edmund måste ta upp det hela.. han måste ta upp hur han kunnat se hans morbror i flera månader. Ett leende sprider sig över hans läppar när han ser på honom, innan artonåringen tassar in i rummet som han varit i så många gånger innan. Är han lite bakfull? Edmund släpper ur sig en suck, men flinar lite.
”Är det så uppenbart?” Undrar han och ställer ner städredskapen på golvet. Men han börjar inte städa, istället glider han ner i Ellis säng, och ser upp på hans vän. ”Jag har aldrig druckit sprit förut, gjorde jag bort mig mycket framför dig?” Undrar han lite roat och ser in i vännens ljusblåa ögon.
”Nu vet jag iallafall att jag gillar old fashioned.. iallafall din old fashioned,” lägger han till. Nej, han har aldrig druckit sprit. Den enda alkoholen han fått i sig är vin, även om han varit lite nyfiken på att prova annat.

Ellis följer Edmund med blicken när han ställer ifrån sig städredskapen. Han iakttar hur hans vän rör sig genom rummet, och när Edmund sjunker ner på sängen höjs ena mungipan.
”Du gjorde inte bort dig. Du var… charmig”, säger han roat. ”Och ja. Min old fashioned är överlägsen.” Ellis går bort till sängen och låter sig falla ner bredvid honom. Madrassen ger ifrån sig ett dovt ljud när den tar emot hans tyngd. Han rullar över på sidan, stödjer sig på armbågen och vänder sig mot Edmund. Även om hans vän ler tycker sig Ellis se något i hans ansikte. Och han känner igen det där uttrycket. Den där lilla spänningen kring munnen. Blicken som är aningen för fokuserad. Det är samma min Edmund får när han tänker för mycket. När det finns något som bekymrar honom. Något han ännu inte sagt. Ellis bröstkorg stramas åt, men han låter det inte synas. Han suckar lågt och drar handen genom håret, som fortfarande är lätt fuktigt efter duschen.
”Så—” börjar han, rösten lätt och nästan retfull. ”Tänker du berätta vad som pågår där inne?” Han lyfter handen och knackar två gånger lätt mot Edmunds tinning med pekfingret. ”Du får en särskild min när det går runt något i ditt smarta huvud.”

Det är inte riktigt något som Edmund förväntar sig, alls. Att hans vän skulle kalla honom för charmig.. tycker han det? Han höjer lite lätt på ögonbrynen, och han kan känna hur en rodnad stryker sig över hans fräkniga kinder. Han drar upp polotröjan lite för att gömma sina kinder en aning.
”Tycker du? Det var ju skönt det iallafall..” Säger han, och han kan inte undgå att le där under tyget på hans polotröja. Även om stämningen är lättsam så vet han att den kommer bli tyngre.. och han försöker förbereda sig på det. Förbereda sig på det han ska säga. Hur ska han ta upp det? Hur ska han formulera sig? Hans blick glider upp i taket medan han funderar på det, och snart märker han hur Ellis lägger sig ner bredvid honom i den mjuka sängen. Snart känner han hur vännen knackar sitt finger mot hans tinning, och han hör hans retsamma röst. Ett svagt leende pryder hans läppar, men det kan man inte se under tröjan.
”Jaså? Jag som trodde att jag hade ett bra pokerface,” säger han tyst och drar tillslut ner kragen på tröjan och tar ett djupt andetag. Det finns inget lätt sätt att säga det på, han måste bara säga det.
”Ellis.. det är en sak jag vill berätta för dig,” säger han och sluter ögonlocken ett slag. ”Jag funderade på att säga det igår.. men det kändes inte rätt,” lägger han tyst till och låter sin blick tillslut glida mot vännen. ”Jag.. jag har sett din morbror, väldigt mycket de senaste månaderna.. Jag insåg det när jag såg bilden igår. William.” Säger han och låter blicken stryka sig över Ellis ansikte. ”Jag har pratat med honom.. och jag vet att han gått bort.”

Ett litet skratt undslipper Ellis. Hans vän är så bedårande där han ligger med polotröjan uppdragen över halva ansiktet. Det gör något med Ellis. Han känner hur något varmt rör sig i bröstet. Han tänker hur lätt det är att vara här, med honom. Hur mycket han trivs i Edmunds sällskap.
”Nä, något pokerface har du nog inte…” säger han, och han måste nästan hålla tillbaka handen som vill dra ner kragen bara för att se rodnaden igen. Med sedan säger Edmund någonting som förändrar hela stämningen. Att han sett William. Att han vet att Ellis morbror är död. Av allt Edmund kunde ha sagt är det här det sista Ellis var beredd på. Leendet stannar kvar en sekund för länge på hans läppar, som om han inte riktigt kan ta in det vännen sagt. Sedan försvinner det helt.
”Vad pratar du om?”, frågan han. Rösten är inte direkt arg. Snarare förvånad. Han sätter sig upp lite, och skapar lite mer utrymme mellan dem utan att riktigt mena det.
”Min morbror är inte död,” fortsätter han innan Edmund hinner svara. ”Jag sa ju att jag ska till honom på jullovet.” Orden låter övertygande. Som om Edmund sagt något absurt. Men blicken flackar lätt. Han ser inte på Edmund längre. Ser på väggen, på sängkanten, var som helst utom på honom. Fingrarna knyts hårt i lakanet. ”Vem du än sett så måste det varit någon annan…”.

Medan allt detta händer står William på andra sidan rummet och betraktar dem. Att se Ellis reaktion är smärtsamt, men samtidigt inte helt oväntat för honom.
”Berätta inte att jag är här nu… inte än. ”, ber han Edmund. Han önskar att han själv kunde tala med Ellis, men det är Edmund som måste göra det här. ”Var beredd på att han kan bli arg. Men han är inte arg på dig…”.

Den mysiga stämningen är puts veck. Helt borta. Edmund ser på honom med sina stora, mörka ögon och han är orolig över hur hans vän kommer reagera. Det där fina leendet som nyss prytt Ellis läppar har försvunnit, och det hugger till i bröstkorgen på honom. Han märker snabbt hur vännen flyttar sig ifrån honom, så att det blir mer avstånd mellan dem. Han sväljer hårt.. Han tar ett djupt andetag när han hör honom förneka att hans morbror är död. Det är så uppenbart att Ellis undviker hans blick. Egentligen önskar han att de inte behövde ha den här konversationen, han kan se hur förbaskat jobbigt det är för honom. Han kan se smärtan, även om Ellis försöker hålla den inom sig.
Hans blick glider upp lite mot William som står vid andra sidan rummet. Det han säger får honom att nicka lite. Nej.. William får bestämma när han ska berätta att han står i rummet. Och när han berättar att det finns en risk att Ellis blir arg så tar han ett djupt andetag. Han vet inte riktigt om han är redo för det. Han vet inte om han kommer kunna hantera Ellis ilska.. även om den inte är riktad mot honom, och även om den är oerhört rättfärdigad.
”Ellis.. jag vet vem jag sett. Jag har pratat med honom..” Säger han tyst. Edmund funderar en kort stund på att lägga sin hand över Ellis rygg, göra små mönster så som han gjort tidigare. Men han håller sig.. kanske det skulle göra saken värre. ”Jag.. jag att det är din morbror,” säger han tyst, blicken fortfarande på sin vän. Hans blick är orolig, men varm, mjuk. Han kan inte tänka sig hur jobbigt det måste vara för Ellis..

Jag vet vem jag har sett. Jag har pratat med honom.
Orden träffar Ellis som ett slag rakt i bröstet. Hjärtat slår så våldsamt att det känns som om det försöker bryta sig ut genom revbenen.
”Sluta, Edmund…” Rösten är knappt mer än en viskning. Händerna börjar darra okontrollerat. Han pressar ner dem mot sängöverkastet, knyter dem i tyget och borrar in naglarna. Vrider bort huvudet och sluter ögonen så hårt att det flimrar bakom ögonlocken. Han försöker trycka undan minnena. Men det går inte. Allt väller över honom på en gång.
Skriken. Hans egna, eller någon annans – han vet inte längre. Händer som håller fast honom medan han försöker slita sig loss. De oändliga sjukhuskorridorerna som aldrig tycks ta slut. Den stickande, sterila lukten av desinfektionsmedel som bränner i näsan. Vita rockar som rör sig snabbt förbi, röster som talar över hans huvud som om han inte ens är där. Och sedan – tystnaden. Den där fruktansvärda tystnaden som är värre än alla skrik.
Edmund fortsätter tala. Säger att han vet. Att det är William han har sett. Det är då något brister.
”SLUTA!” Orden slits ur Ellis, och i samma ögonblick hörs ett öronbedövande brak när en väggspegel faller och krossas mot golvet. Smällen skär genom honom och rycker honom tillbaka till nuet. Han stirrar på spillrorna och det tar ett par sekunder innan han förstår att det är han som har gjort det.
Ellis reser sig häftigt. Han drar händerna genom håret. Fingrarna är krampaktigt spända, hela kroppen skakar. Och när han till slut vänder sig mot Edmund är blicken hård, nästan vild. Men där finns också så mycket smärta i de blå ögonen.
”Han är inte död!”, ryter han. ”Hör du det? Han är inte död!”. Men ilskan bär honom bara ett ögonblick. I nästa andetag sjunker axlarna som innan varit stela av raseri. Halsen känns plötsligt trång. Han sväljer hårt. Men det hjälper inte. Rösten tappar all sin kraft. Ögonen fylls av tårar och synen blir suddig. Han blinkar snabbt, som om han fortfarande försöker hålla ihop, men det går inte.
”… han kan inte vara död... Han är allt jag har.”

Edmund tystnar direkt när hans vän säger att han ska sluta. Kanske han hade gått för långt? Han säger ingenting.. han vet inte riktigt vad han ska göra, allt han vill är att finnas där för sin vän, Ellis betyder så oerhört mycket för honom. Mer än vad vännen tror. Han avskyr att se honom så här..
Hela hans kropp rycker till när han hör hur han skriker sluta, och sedan hur väggspegel faller och krossas nere på marken. Han ser storögt mot spegeln.. han har inte sett Ellis använda sina krafter öga mot öga, det är första gången. Han fortsätter att vara tyst, samtidigt som hans ögon börjar bli glansiga. Inte för att han är rädd eller så, utan för att han tycker så synd om honom. Han vill göra allt för att hjälpa Ellis, men han har ingen aning om hur han kan göra det. Han stirrar på glassplittret, innan han ser hur den jämnåriga abrupt ställer sig upp, han ser hur hela han skakar. Av rädsla.. sorg. Edmund ser hur han ser på honom med en hård, vild blick, men han kan också se den oerhörda smärtan. Han hör hur han ryter.. hur ilskan slitit tag i honom, och ja.. Edmunds ögon förblir glansiga, för sorgen han känner för Ellis.
Hans blick stryker sig över vännen, och snart är han själv uppe på fötter. Han kan se hur hans ljusa ögon fylls med tårar, hur han försöker hålla ihop med all sin kraft. Artonåringen går fram till honom, och virar armarna om honom i en varm kram.
”Förlåt..” Viskar han tyst och biter sig hårt i underläppen. Han vet inte hur han ska hantera det.. det är så förskräckligt svårt. Uppenbarligen vill inte Ellis tänka på att hans morbror är död. Det är för smärtsamt för honom. Och även om han inte menat att vara för framfusig.. så kanske han inte hade hanterat det på bästa sätt. Han håller om Ellis, hoppas på att han inte kommer dra sig undan.. men det är förståeligt om han skulle göra det. Men han tänker inte lämna vännen ensam. ”Förlåt..” Säger han igen.

Om det hade varit någon annan hade Ellis dragit sig undan. Men när Edmund kliver fram faller han in i sin väns famn som om han inte längre orkar stå upprätt. Ansiktet pressas mot Edmunds axel och armarna sluter sig hårt omkring honom. Han försöker bita ihop – käkarna värker av ansträngningen – men det är lönlöst. Tårarna tränger fram ändå. Han drar Edmund närmare och fingrarna knyter sig i tyget på hans tröja. Han avskyr att höra honom be om ursäkt. Trots att han just har skrikit på sin vän vet han att inget av det här är hans fel. Det är Ellis själv. Det är han själv som inte förmår acceptera sanningen. Att William är död. Att han har varit det i flera år. Ellis har levt i förnekelse så länge att lögnen nästan känts verklig. Men nu har sanningen hunnit ikapp honom. Och det skrämmer honom mer än han vill erkänna.
Tårarna bara fortsätter att komma, men när hans hjärta så småningom börjar slå jämnare drar han sig motvilligt tillbaka och tvingar armarna att släppa taget om Edmund. Ögonen är rödkantade, kinderna våta, men blicken är klarare nu. Ilskan har runnit av honom; kvar finns bara sorgen.
Utan ett ord går han genom rummet, förbi den krossade spegel och fram till en bokhylla. Han skjuter undan några slitna böcker och drar fram lådan som gömts längst in. När han återvänder darrar händerna svagt medan han öppnar locket. Han tar upp fotografiet som Edmund hittade dagen innan och håller det mellan dem.
”Det här tog vi tre månader innan han … innan han dog”, säger han med sprucken röst.

Edmund känner hur vännen nästan faller ner i hans armar, nästan som att han inte orkar stå upp längre. Han känner hur han gråter mot hans axel, hur hans armar sluter sig hårt kring hans lilla kropp, och hur vännens händer nästintill krampaktigt tar tag i hans tröja vid ryggen. Allt känns så tungt. Så fruktansvärt tungt. Att se Ellis må så här får hela hans kropp att värka. Han fortsätter hålla om honom, och hans hand börjar stryka sig över Ellis rygg i lugna mönster, för att på något sätt kanske trösta. Han är osäker på vad han ska säga.. han vill hjälpa Ellis så oerhört mycket, men han vet inte hur. Han kommer inte dra sig ur kramen, inte förrän hans vän gör det. Det är så uppenbart att han intalat sig att hans morbror fortfarande lever, för att faktumet att William faktiskt är död är alldeles för smärtsamt. Edmund kan inte ens tänka sig hur ensam han måste ha känt sig.. hur den första personen som accepterat honom, och lyssnat på honom, gått bort. Och han blev ensam kvar. Han fortsätter att stryka sin hand över hans rygg. Han kan känna hur hans egna ögon blir glansiga, men han trycker bort det. Det är smärtsamt att se Ellis så här, men inte alls lika smärtsamt som vännen har det.
Efter en stund känner han hur Ellis släpper taget om honom, hur han backar bakåt. Edmunds mörka ögon stryker sig över hans ansikte. Hans ögon är fortfarande fyllda med tårar. Ögonen är rödkantade, hans kinder alldeles våta. Han kan se den djupa sorgen i hans ögon, och han önskar att han kunde göra det bättre på något sätt.. men han har ingen aning om hur. Hans blick följer Ellis när han går genom rummet, fram till en bokhylla. Han ser den där lådan.. och sedan hur vännen tar upp ett fotografi. Samma foto som Edmund hittat på golvet bara en dag tidigare. Han hör hans spruckna röst, och hela Edmunds hjärta värker. Han hatar att se honom så plågad.
”Det är en väldigt fin bild,” säger han och ger sig på ett svagt, mjukt leende. ”Ellis.. jag.. jag kan inte tänka mig hur fruktansvärt det måste ha varit,” lägger han till försiktigt. Även om Edmund varit förkrossad när hans mamma gått bort, även om han fortfarande kan bli oerhörd sorgsen bara av att tänka på henne, så har han alltid haft Audrey vid sin sida. Han har aldrig varit ensam.. ensamheten vännen måste ha känt, som han fortfarande känner, den går nog inte att beskriva.
”Jag.. jag vill att du ska veta att jag kommer finnas här för dig.. hur länge du vill det,” säger han. Edmund förstår fortfarande hur han tänkt när han distanserat sig från Ellis tidigare.. men nu ångrar han det oerhört mycket. Han önska han varit där mer för Ellis, inte lämnat honom alls. Och nu tänker han inte göra det, inte igen. Spelar ingen roll vad Henry kommer göra. "Jag vet att jag lämnade dig ett tag.. men jag ska inte göra det igen, förlåt."