Magic Bounty (PRS)

Peter smilade. "Hehe, tackar." Han åt upp resten av kakan i en tugga och tog en klunk kaffe för att skölja ner det.
"Jag skulle tro det." Han suckade och lutade huvudet mot sin handflata. "Jag undrar vad som hade hänt om vi aldrig träffats... Antar att du skulle ha stannat kvar i sandstaden. Jag skulle förmodligen ha fortsatt kidnappa häxor och fly undan polisen... Ångrar..." Peter harklade sig.
"Ångrar du någonsin att vi träffades?"

Anna tog några mer klunkar med kaffe och åt sedan också åt sin kaka. Hon virrade sedan sina fingrar om den varma muggen och tittade ner i den. Hon ville inte att de skulle gå därifrån än, det var så lugnt och fridfullt där inne.
"Jag tror jag hade stannat kvar i staden. Och...Kanske någon annan hade kidnappat mig istället, någon annan som fått reda på att jag var häxa..Vem vet". Hon tittade sedan upp på honom då hon hörde hans fråga. "Nej, jag ångrar inte att vi har träffats...Visst har många dåliga saker hänt, men...det är värt det". Hon tog hans hand och kramade om den. "Det...Det här är Sams egna fel, han kunde ha försökt undvika dig bara istället..inte skjuta dig".

"Men han är din bror. Du måste sörja honom... Jag vill inte att du ska förlåta honom för det han gjort, men... Hälsa på honom. När jag blev en brottsling övergav mina föräldrar mig. Jag vet hur ensamt det är. Jag vill inte att han ska stå ut med samma sak och bli... Bli som jag var", sade Peter och drog med ett finger över ärret.

Anna nickade sakta. "Jag vet, och jag sörjer honom, mycket, och jag vet att mamma och pappa gör det också". Hon såg sedan på honom och suckade. "Jag ska, jag vill inte att han ska bli ännu mer bitter och hatisk...Förhoppningsvis får han ett mycket bättre liv efter sitt straff". Hon drack upp sitt kaffe och kollade på klockan. "Vill du sitta kvar här eller gå?".

"Välj du. Vi har fortfarande tid kvar om du vill hitta på något annat", svarade Peter och lade huvudet på sned.
"Jag vet egentligen inte ens vad du tycker om att göra... Utom att dansa förstås, men det kan vi inte göra nu", sade han och skrattade för sig själv.

Anna funderade ett tag. "Jag vill har mer frisk luft, det finns en mysig liten park i närheten, ingen borde vara där ännu, inte med rättegången idag". Hon ställde sig upp och samlade ihop sin jacka och sin plånbok innan hon började gå ut. "Det vore mysigt att dansa lite nu, men du har rätt. Det skulle vara lite konstigt". Hon ledde dem ut och sedan mot en liten lugn och grön park.

Peter nickade med ett leende och vinkade åt personen i kassan när de gick ut. Anna hade haft rätt, parken var väldigt tyst.
Den var tom sånär på några barn som lekte i buskarna. Peter tog ett djupt andetag och sög in den friska luften.
"Vet du vad, strunt i vad som är konstigt. Jag vill dansa!" utropade han och tog kvickt tag Annas händer och drog henne med sig i en vild och snurrande dans medan han skrattade högt. Barnen fnissade åt dem och pekade, men Peter ignorerade dem. Han ville muntra upp Anna.

Anna ledde honom ut till parken. Hon och Sam hade ofta lekt där när de varit små. Oftast hade de lekt själva men ibland hade det varit med andra. Sam och hans gäng hade hängt ihop ganska mycket också då de var mindre. Hon hade mest haft sin bror dock, hon antog att Sam och hans gäng hade skrämt iväg de flesta andra från att prata med henne.
"Peter!". Hon kunde inte hjälpa att skratta högt då han tog tag i hennes händer och snurrade runt henne. Hon märkte inte ens Peter längre utan bara följde med i den vilda dansen och fortsatte skratta.

"Där är den Anna jag älskar", log Peter och kysste hennes panna samtidigt som han avslutade dansen genom att snurra runt henne. "Du vet, jag träffade en präst en gång - jag prövade att bikta mig..." Han harklade sig och rodnade.
"Han sade att om man är ledsen ska man gråta, men också skratta. Jag tyckte att det lät bra", viskade han och kramade hennes händer.

Anna fortsatte att le och skrattade. Hon mådde mycket bättre av att skratta lite. Och hon insåg en sak. Hon kanske inte hade sin bror, men hon hade Peter och sina föäldrar, det räckte en bra bit.
"Det låter klokt. Jag har redan gråtit så mycket så jag borde satsa på att skratta mer". Hon smekte mjukt hans kind och följde hans är med fingret.