Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Så bra och spännande och FANTASTISKT!!

Hihih ^^ Så bra


Yay


Aww, tack så mycket ^^ Härligt att du gillar det och att du tycker det är spännande

spännande

ååååå jaaaaa två nya kapitel sen jag senast var inne (har vart bortrest)! Och att de ska ha sånt innehåll också...
Jag undrar vad som kommer hända härnäst, om de kommer, typ, hålla det hemligt för Penelope ellr om de kommer berätta för henne... Och jag menar vad händer sen?
Gaaaaahhh du gör mig galen! Eller berättelsen då.

HEJ FINA UNDERBARA LÄSARE!

ÄR NI KVAR...? O.O
Jag hoppas verkligen det, trots att det gått sådan lång tid men med en Turkiet resa, Köpenhamn resa, pojkvänsbesök, lägenhetsjakt osv så har jag helt enkelt inte hunnit sitta vid datorn... Men nu får ni nästa kapitel, ett ganska så hyfsat långt. Hoppas verkligen att ni ska tycka om det.

Musik tillhörande detta kapitel: Painting the Past

(Har saknat mitt skrivande och Snelope väldigt mycket kan jag säga, och alla er förstås!)






~Kapitel 26~

Solen skiner in genom fönstret och väcker mig med sitt mjuka sken. Det lyser upp vårt sovrum som är tomt. Jag undrar när Severus kommer tillbaka, han måste varit borta ett par timmar nu i alla fall… Tänker jag och sätter mig sömnigt upp. Jag stoppar fötterna i mina tofflor och trär på min morgonrock av mörklila siden. Den jag köpte för några veckor sedan av en vandrande försäljerska. Ezralié jamar lat från fönsterblecket där han njuter utav solen, alldeles utsträckt.
”Hihi, god morgon på dig med. Dags för lite frukost?” Jag och min katt tar följe ner till köket i en lugn morgonstros av tassar och toffelklädda fötter.

Jag sätter på te till fyra personer och börjar duka upp en rejäl frukost på köksbordet. Ezralié stryker sig runt mina ben i väntan på sin frukost.
”Ja ja lilla gubben, du ska få…” säger jag glatt och häller upp ett knaprigt torrfoder i hans skål. Jag diskar ur vattenskålen och fyller på den. Jag placerar dem båda på sina rättmätiga platser,
”Varsågod.” säger jag sedan och katten hugger glupskt in. Man kan ju tro att dus välter din lilla tjockis. Du ser ju ut som en köttbulle när du sitter ner... Ett fnitter undkommer mig.

Tekannan tjuter. Jag lyfter av den från plattan och placerar den på bordet där jag dukat upp med allt man kan tänka sig. Jag ställer fram fyra koppar innan jag går upp till rummet där Joshua och Coraline ligger, jag knackar varsamt på dörren. Inom ett par sekunder öppnar Coraline med ett leende. Jag hade förväntat mig en yrvaken och gäspande Coraline, men jag antar att mycket har förändrats sen vi gick i skolan tillsammans.
”God morgon, frukosten är färdig.” säger jag med låg röst, Coraline nickar och stänger dörren med ett leende. Jag går ner och sätter mig vid köksbordet. Ezralié har sträckt ut sig på sin vanliga plats i köksfönstret mellan de två krukorna. Jag minns tillbaka på alla gånger då han vält ner krukor från det fönstret tills jag flyttade två av dem så att han kunde ligga där. Jag ler mot minnet av frustration och hur road jag var över hans envishet.

Efter ett par minuter kommer Coraline ner iklädd en ljusblå morgonrock och ett par vita pyjamasbyxor under.
”God morgon Pene.” säger hon och ler,
”Kommer inte Joshua?” frågar jag lite förvånad över att han inte redan sitter och glufsar i sig. Coraline skakar på huvudet så att henne honungsblonda lockar studsar.
”Han var trött så han skulle sova någon timme till. Han jobbar så hårt på veckorna och nu när vi äntligen har två veckor ledigt så ser jag ingen anledning till att släpa upp en tjurig Joshi.” Vi båda fnittrar samtidigt som Coraline sätter sig mitt emot mig och häller upp tevatten i sin kopp.

”Så vart har du Severus då? Nu när vi ändå snackar om våra pågar.” säger Coraline och rör i sitt te, jag brer en fralla med ett tjockt lager smör innan jag slänger på en skiva rostbiff från julmiddagen.
”Han försvann i natt, han väckte mig och sa att han skulle iväg på något på Hogwarts tror jag att det var. Han skulle komma tillbaka senare, men jag vet inte när.” Min röst är lite orolig och jag gissar på att Coraline kan se att jag är lite fundersam över Severus mystiska nattliga försvinnande för hon tar snabbt till orda igen.
”Det var säkert inget, kanske någon ny professor som behövde hjälp eller något.”
”Ja du har säkert rätt. Men mitt i natten?” Coraline rycker på axlarna och hyvlar ost att lägga på sin fralla.

”Så, vad står på listan idag? Joshi och jag tänkte inte åka hem fören efter lunch någon gång.” säger Coraline, jag ser glatt på henne medan jag sväljer klunken utav te.
”Jag vet inte riktigt, vi skulle kunna ha en inne dag eller en utedag. Solen skiner idag och det ser super härligt ut. Vad tycker du?” Coraline slänger ett öga mot fönstret,
”Ute dag, en stund i alla fall. Gå en promenad eller något kanske? Passa på när det bara är du och jag?” Coraline och jag nickar enigt och bryter ut i skratt över minnena från vår Hogwarts tid och de alla promenaderna vi tog före och efter våra lektioner för att prata om allt, allt sådant som bara tjejer delar med varandra vill säga.

Vi spatserar genom skogen, den höga snön vilar stadigt omkring oss och den tillplattade snön knastrar under oss.
”Jag kan ändå inte fatta hur mycket som hänt… Asså, det är ju sjukt…” säger Coraline plötsligt. Jag ser undrande på henne då hon avbrutit den lugna tystnaden omkring oss,
”Vad menar du nu?”
”A-men Pene, seriöst, se på allt som hänt de senaste typ tre åren. Du, din familj, Hogwarts, examen, prof-ömh-Severus, mig och Joshi, hus, bröllop… Asså, det har hänt en jäkla massa.” Jag funderar en kort sekund på vad hon säger, du skulle bara veta vad som hänt där emellan…tänker jag men nickar bara medhållande.
”Ja, jo, det har väl hänt en hel del antar jag. Men förhoppningsvis så har merparten av det varit bra. Med några undantag.” säger jag och ser bakåt. Ezralié kommer skuttandes genom snön för att hinna ikapp oss efter att ha fångat något som liknar en skogsmus som nu sorgligt dinglar mellan hans käkar.

”Din katt är knäpp Pene…” säger Coraline och lägger huvudet på sned. Ezralié stannar upp och lägger även han huvudet på sned. Jag kan inte hålla mig, ett bubblande skratt sprutar ut ur mig och till slut sitter både jag och Coraline på knä i snön och skrattar tills vi har ont i magen. Jag vet inte ens varför egentligen men det känns underbart att få dela ännu en sådan här stund med min bästa vännina.

”Vart har ni varit?” frågar Joshua när jag och Coraline kommer in i köket med rosenröda kinder från kylan och ett brett leende på läpparna.
”Vi tog en promenad bara, men jag ser att du hittade frukosten?” Joshua ser lite generat ner på berget mat framför sig,
”Ja, jag antar att jag gjorde det.” svarar han och ser upp på mig.
”Ät på, det måste ju ätas upp, eller hur?” Efter de orden och ett brett leende från Joshua slukade han allt på de tre tallrikarna och även två koppar varm choklad. Coraline och jag tar varsin kopp te och håller honom sällskap medan vi tinar våra frusna händer från kopparnas värme. Men jag hinner inte ens sätta mig ner och slappna av ordentligt innan jag hör dörren flyga upp ute i hallen.
”Severus, är det du?” ropar jag ut men då jag inte får något svar vandrar jag ut i hallen. Tankarna om vad som hände förra gången ingen svarade då jag ropade ringlar sig genom mina tankar som en väsande orm och obehag byggs upp inom mig. Jag möts inte utav en syn som jag hade förväntat mig såhär den 27:e december…

Jag läser fortfarande. Och kapitlet var superbra.

Va härligt att höra
Tack! ^^

Jättebraaaa!!

Tack så mycket!

Men åååh, du får inte sluta sådär...
Jag behöver inte skriva vad jag tycker egentligen, för det vet du, men jag gör det ändå. AWESOME!