World War II

Då Isabell började sjunga var det något som brast inom henne. Det var som när de var på lägret Anne hade alltid sjungit för att muntra upp. Alltid förutom i slutet då även hon tappat livsgnistan. Nu när hon sjöng var det som den stora hemska klumpen inom henne, den som gjort så ont sprack och hon började gråta. Det var bara bra, Anne hade inte visa mycket till liv de senaste veckorna och varken talat eller gråtit.

Isabell såg hur hon började gråta och hyschade lågt innan hon fortsatte sjunga lågt. Hon kramade om henne och strök henne över håret för att trösta. Men det var det första Anne gjort på veckor nästan.

Anne grät mycket och länge tills hon av ren utmattning av rörelse och upprörda känslor somnade vid Isabell då hon lugnat sig. Ansiktet var rödgråtet och hon var varm, men hon hade i alla fall gett ifrån sig liv sedan det inträffade.

Isabell bara satt och tröstade henne tills hon somnat. Hon kröp ner och bäddade om dem innan hon somnade hon med. Under natten sjönk faktiskt febern och hon sov lugnt och tyst.

Anne vaknade på morgonen av att några gick, det var de fem männen och Anne kände en oerhörd lättnad. Det var även skönt att de valt att ta bort dem och inte henne fast hon också var gäst här. Hon kände att Isabell var mycket svalare och gråtattacken hade gjort henne mycket lättare om hjärtat.

Isabell vaknade till då den sista mannen var ute och hon vände sig sakta mot Anne. "Jag mår mycket bättre" log hon och kramade om henne och hennes far kom med en skål med gröt till dem var och varm choklad.

Anne log och satte sig upp, hon kramade om Isabell och tog gröten och chokladen. Hon var inte redo att tala än, men något hade släppt i och med gråten och att männen försvunnit.

Isabell tog emot sin gröt och choklad och åt och drack sakta. Hon hade gått ner lite igen då hon inte ätit mycket de sista dagarna. Men hon skulle nog återhämta sig snabbt när febern var borta.

Anne hade snart ätit upp och vågade sig för första gången på veckor upp ur sängen till annat än att uträtta sina behov.
Även om hon inte yttrat ett ljud, hade hon börjat leva igen och hon var glad då männen försvunnit och Isabell åt.

Isabell åt nästan upp all sin mat och gumman kom och tog tallriken. Hon såg hur Anne steg upp och tog sig själv upp på darriga ben. Hon hade blivit smalare, och svagare under veckorna hon varit sjuk.