Flygande giraffer!

"Nej, du har fel." säger hon lugnt och ser på honom.
"Jag älskar er lika mycket men på olika vis. David älskar jag som min son, men så älskar jag inte dig." sa hon lugnt.
"Sen har jag helatiden gjort som du sagt och ändå är du arg." sa hon åter lugnt.

Mattias tårar föll än, det var mest pågrund av febern. "För att du var arg...Det var inte mitt fel förut, jag försökte vara snäll men David busade rävarna på mig!". Han rörde vid ett djupt bett i armen av rävttänder.

"Så du menar att du inte alls gjorde fel? Att allt bara var Davids fel?" sa hon tvivlande.
"Det är inte ens fel att två träter." sa hon med allvar.

"Ja! Jag var aldrig elak, enda gången jag rörde honom var då jag lyfte upp honom på hästen!". Han var upprörd än och andases hårt mellan tänderna.

"Vad tror du honom fick handla som han gjorde då? Påstår du att jag uppfostrat honom dåligt?" far det ur Elionora med bitterhet.
"Du tror inte han blev rädd? Du är skrämmande då." sa Elionora med allvar.

"Nej! Men det var inte mitt fel!" sa Mattias och vände ryggen mot henne för att dölja sina tårar. "Jag vet..Jag är den stora skrämmande och elaka mannen!"mumlade han sorgset. Men han menade det inte, han hade bara velat komma sin son nära.

"Ja." sa Elionora medhållande, för det var han då han var vred.
"Men att behärska sig och vara vänlig kan göra det hela bättre." sa hon kort och lyfte David i sin famn, hon hade inte tid för självömkan.
"Jag går och lägger David och återkommer sedan." sa hon och lämnade rummet.

Mattias lät tårarna falla då hon gått och han drog av sig sin skjorta. Han hade bett i armarna och rivsår, men annars var det inget mer från rävarna.
Han snyftade lågt till. Han ville nu bara att Elionora inte skulle vara arg på honom, bara vara mer med honom...Han kunde göra vad som helst för det.

Elionora återvände efter hon stoppat om David. Hon ställde sig vid dörren som den tjänare hon var och väntade tålmodigt på hans order. Hon gjorde nu som han ville, lyda var vad han ville att hon skulle göra.

Mattias såg på henne då hon kommit tillbaka. Hans tårar var borta och han hade bara ett hårt ansikte. Han sa inget utan bara väntade, hon fick göra som hon ville, han brydde sig inte längre.