ORP: The dark war

Amicia
Jag kramar henne tillbaka.
"Åh... Vad... Usch... Marie hatar mig, eller hur?" viskar jag men ler vagt mot Quinn när hon ler mot mig. Hennes ord värmer mig innerligt.

Quinn

Jag släpper henne försiktigt.
"Tyvärr, jag tror det. Och... Jag förmodar att det kommer bli krig", mumlar jag och tittar på henne, "om det blir krig, måste vi hålla ihop."

Amicia
Jag nickar vagt.
"Hålla ihop är det enda vi kan göra" mumlar även jag.
"Krig..." viskar jag som att smaka ordet på tungan. Det smakar surt, och jag inser att jag inte alls gillar krig. Fast det är förstås, bara läskiga mördare gillar krig.

Marie:

Jag kammar ut mitt nu axel långa hår och börjar sy på en ny dräkt.
Jag ska visa dem, det ska jag.

Isoud ~
Jag känner mig en aning överflödig men går ändå fram till Quinn och sträcker fram handen emot henne. "Jag, hm, uppskattar dina ord." Säger jag långsamt. "Tack."

Quinn

Jag nickar.
"Vi ses", säger jag och ber vakten att stänga porten.

Grace

Jag bara ser på spektaklet medan axeln bultar och jag börjar bli yr. Andas in... Andas ut. Marie och Amicia bråkar, och hotelserna om krig ligger och trycker i luften. Marie sticker. Quinn kommer, hon är vänlig och säger tröstande ord, kramar om Amicia. Skakar hand med Isoud. Quinn ber sedan vakterna att stänga portarna, efter ett löfte om att hålla ihop. Krig. Det kommer att bli krig. Jag bara står, men valet är svårt. Marie var den som först var snäll mot mig, hjälpte mig när ingen annan gjorde det. Quinn var den som släppte mig ur cellen, förmodligen räddade mitt liv. Isoud och Amicia var de som stöttat mig och hjälpt mig hela vägen genom allt. Jag vet helt enkelt inte. Men för stunden följer jag Amicia och Isoud, in i Teldor, in i mitt hem.
"Tack", viskar jag.
Ordet är riktat mot Quinn, mot Amicia, mot Isoud och mot Marie fast hon inte hör mig.
Tack.

Amicia
Jag var inte riktigt säker vad hon sa tack för, men jag log försiktigt. Efter Quinns ord ville jag inte gråta lika mycket i alla fall.
"Så... Uhm.." säger jag tyst.
"Jag bjuder på middag?" föreslår jag och märker själv hur dumt det låter. 'Grattis nu är vi i krig! Ska vi gå och äta?'. Jag sänker nedslaget huvudet och tittar mot mina fötter.

Grace

Jag nickade.
"Tack", sa jag igen.
Jag har ingenstans att ta vägen och än mindre något att äta och det är krig, så det skulle verkligen vara en ära att äta med prinsessan. Så tänkte jag. Men jag sa det inte.

Amicia
Jag tittade tillslut på vakten.
"Skulle du kunna meddela mamma och pappa att vi får middagsgäster?" frågade jag glad att slippa vara ensam med min familj hela kvällen.
"Isoud?"