The Mugglis Game - starts with 24, ends with one

Väldigt bra När kommer nästa kapitel?

Hej!
förlåt för JÄTTEDÅLIG uppdatering här, men på grund av att jag har varit i Danmark och andra saker som jag inte vill skriva här så har jag inte hunnit skriva färdigt kapitlet...

Men vi väntar tålmodigt

Japp!

*Väntar fortfarande*

Oups sorryyy...
Kapitlet kommer idag, jag looovar!!!

WOHOO C:
*dansar*

Kapitel 5

Julia Phillips - Julia satt på ymnighetshornets tak och skrattade för sig själv, åt att flickan inte hade sett henne, när monstret dök upp. Då slutade hon skratta.
Djuret skulle ha sett ut som en halt vanlig katt, om det inte vore för att den var två meter hög och hade halvmeter långa huggtänder och långa, sylvassa klor. Julia satt som förstenad, och bara hoppades att djuret inte skulle se henne. Hon ägnade inte ens en tanke åt flickan vars liv var i stor fara. Djuret tog ett steg in i ymnighetshornet, och Julia hörde ett kvidande läte. Flickan där inne grät. Det skulle jag också ha gjort tänkte Julia.

Kewin Gracia - Kewin stod i skuggan bland träden tio meter från ymnighetshornet, och såg på medan flickan från distrikt 9 upptäckte monstret. Kewin ville vinna, men han ville själv döda henne. Han ville döda alla. Och de senaste timmarna hade han funderat på om han verkligen ville vinna? Han fattade ett beslut, eftersom han hade sett potential hos flickan.
Han vrålade så högt han kunde, högre än han någonsin vrålat förut. Odjuret svängde runt mot honom och gick med långsamma steg. Odjuret visste att Kewin aldrig skulle kunna vinna denna strid. Det visste Kewin också. Men han såg hur Kimmi Sicho stirrade på honom, hur hon började springa när odjuret nästan var framme hos honom. Kewin såg en grön ryggsäck på hennes rygg. Han visste att döden var nära, han kunde känna odjurets andedräkt i ansiktet. Han blundade och väntade på smärta, men inget kom. Istället hörde han ett ljud, och öppnade ögonen. Odjuret svängde runt och var på väg bort från honom, mot Kimmi. Monstret tog ett sista språng och Kewin blundade igen. Några sekunder senare dånade kanonskottet i hans öron. Han stod som paralyserad några ögonblick, och började sedan springa in i skogen. Han visste att monstret jagade honom, att det vore bäst att ge upp. Men överlevnadsinstinkten tog över och han sprang och sprang, medan odjuret och dess vassa, dödliga tänder kom närmare.

-----------------------------------------------------
R.I.P Fourma


Sorry för kort och dåligt kapitel, det är så varmt att jag inte orkar någonting idag...

Bra skrivet !

Jättebra!