The rich man's daughter(PRS)

Mona hade tårar som rann än och hade armarna om sig själv. "Släpp henne" beodrade hon soldaterna och de gjorde som hon sa. Hon såg sedan på Hilde tyst en stund innna hon vände på klacken och rusade ut ur rummet.

"Mona" fick Hilde ur sig och kom smärtfyllt på fötter, hade hon blivit en vekling? Nej, hon skulle klara detta, för Mona.
Sen kom hon efter flickan, för att trösta och oron att hon kommit försent gnagde i henne men hon trodde inte det.

Mona hade tillslut stannat, hon hade gått in i en liten garderob med gammalt bråte och satt och gömde sig.

"Mona" ropade Hilde nu lågt för hon visste att flickan var i närheten. Hon hade rivit sitt nattlinne för att vrida om handen och hennes fotsteg syntes efter henne.

Mona svarade inte utan bara satt och snyftade lågt. Hon ville inte träffa någon, barq vara ensam. Hon snyftade till igen.

Hilde hörde henne och slog sig ner utanför, stönade lågt ut och såg in i stenväggen.
"Jag vet att du inte vill tala med mig, men hände det något? Gjorde han något med dig?" sa Hilde så lugnt hon förmådde.

Mona sa först inget på ett tag utan bara snyftade. "Du kom örsent" var det enda hon fick fram. Hon försökte öppna upp dörren men bara sjönk ihop.

Hilde öppnade dörren och kom in men stängde om sig.
"Gjorde jag? Vad gjorde han?" sa Hilde ångerköpt och kom ner vid henne. Hon var inte säker på att Mona visste vad allt innebar.

Mona begravde ansiktet mot hennes axel. "Han rörde mig, drog upp nattlinnet och....". Hon började snyfta igen.

"Och? Kom han in i dig? Svara!" sa Hilde och tog tag om hennes axlar och började skaka henne. Hade Hilde inte levt som hon gjort hade hon tagit det fram på ett finare sätt, ofta ett sämre sätt.
"Svara mig." sa hon burdust och såg henne rakt i ögonen.