Divergent

Sol satt eller snarare halvlåg i en stol vid hans bädd. Hon sov djupt och verkade inte ha kommit därifrån sedan hon lämnade honom. På sig hade hon fått en stor t- shirt och armen var omlindad med bandage. Håret såg värre ut än någonsin men i övrigt verkade hon bra, liten och tunn som vanligt.

IL PLEEEEEUUUUT!!

Kai stönade tyst. En läkare kom fram och lade kuddar bakom honom så han kunde luta sig mot. Han log tacksamt mot lälarn och betraktade sedan Sol som halvsov på en stol bredvid honom. Av någon anledning fann han henne slående vacker där hon satt och var allmänt illtufsad.

(Il Pleut? xD)

Sol ryckte plötsligt till som hon märkte att någon stirrade på henne. Ett snabbt leende for över hennes läppar innan det försvann.
"Så du tänkte vakna nu? Det var ju bra." sa Sol kort och satte sig upp. Hon hade varit orolig och nu var hon oerhört lättad vilket fick henne i försvar och hon verkade arg vilket hon än var eller snarare sårad av hans ord, en sårad stolthet.

(Haha xD På franskan idag lyssnade vi på en låt där de sjunger så. Det betyder typ 'det regnar' )

Kai såg på Sol med blicken blandad av förrviring, gladhet, sårbarhet och ilska. Han skakade på huvudet och såg bort, ut mot fönstret. Hela han verkade sluka i trötthet och han sa ingenting på en lång stund. Först när alla läkare gått it för att göra annat tog han till orda...

(Okej, hahaha xD)

Sol sa heller inget hon hade korsat armarna framför sig och såg på honom.
"Hur i helvette kan du vara så idiotisk? Du kunde varit död." skäller hon och tar sig upp på fötter, han var bra och hon behövde inte vara är mer, inte hos någon som äcklades av hennes närvaro.

"Jag sov!" röt han högt och snodde om och spände fast blicken i hennes. En spänd tystnad spred sig de kommande sekunderna. Kai suckade tillslut och hans blick mjuknade. "Jag menade inte vad jag sa, det vet du va? Jag äcklas inte av dig... Snarare motsatsen.."mumlade han aningen generat och lade sig till rätta i sängen. "Nu kan du gå."

"Idiot." det är det enda Sol får fram, som något ord hon nys lärt sig eller något försvar hon visste inte. Hennes hjärta dunkade under den spända tystnaden, hon tänkte inte ge sig och det behövde hon inte heller.
Hon var påväg att gå men stannade upp och vände sig om.
"Gör du inte? Gör du?" sa Sol en aningen förvirrad och hennes uttryck mjuknade.

Kai suckade och sjönk ner under täcket. Han hade ingen som helst lust att tala om just detta. Han blundade och försökte somna, men hjärtat slog för hårt i bröstkorgen. Kai knep ihop ögonen och slappnade sedan av. Han kunde för allt i världen inte förstå vad som,försegick med honom.

"Jag hör bättre om du svarar ovanför täcket." sa Sol enkelt och satte sig på hans sängkant och drog undan täcket.
"Jag blev mycket ledsen, sårad, förbannad ja allt när du sa så." sa hon lågt men mötte hans blick, något hade ändrats hos henne.

Kai tvingades möta Sols blick och rodnade, genst såg han bort. "Jag har ingen skyldighet att prata om detta!" muttrade han och gömde ansiktet mot kudden. Kais känslor var något som inte gillade att stå i centrum. Han blev osäker på sig själv varenda gång det började handla om hans känslor och viljor. Kai blundade.