5 steps on how to make James Potter like you [SV]

RYANNAH♥ Azum.


SOM FRICKIN VANLIGT♥

jättebästx32!! tror bestämt du har tagit tredje platsen på min bästa ff skrivare-listan!!

Har du en sådan???!! Jag skulle ALDRIG kunna göra en sådan... Men jag tror den här isåfall skulle vara delad etta med typ 26 ffs.. xD

Jag älskar denna ff. Jag är helt fast vid den och när ögat lyser rött blir jag helt hyper och hoppas innerligt att det är ett nytt kapitel! Jag har börjat tycka om James och Savannah tillsammans nu, men Ryannah är bäst♥ Men! Jag hoppas på en kyss mellan James och Vannah under julen Så måste det vara, Ryan får inte reda på det! Fast, Vannah får nog dåligt samvete och berättar isånafall... då blir Ryan jätteledsen

Du är iallafall BÄST, GRYM, AWESOME, UNDERBAR, FANTASTISK på att skriva! Keep it up, hoppas verkligen på ett nytt kapitel idag! ♥ '


Din trogna bevakare (MER ÄN TROGNA), TESTRALIS ♥

Ingen snö här heller Men det gör inget så länge jag får läsa denna ff:en!! OMG!! Ryannah♥♥ Men gillar Jamannah (eller vad ni kallar deras shipnamn, haha) ♥ Jag älskar iaf denna ff:en och det e såå synd att du inte kan skriva ett till kapitel idag!

tycker det är väldigt kul och se hur olika vissa skriver. förstaplatsen är nästan orubbar!

Det är dm eller hur xD (Vi måste sluta vid 5 inlägg annars klassas det som spam. xD)

---

Kände för att vara lite personlig idag hehe, men här är i alla fall nästa del!

21 December

Jag slog upp ögonen till en himmelsk doft. Det tog mig några sekunder att koppla den med nygräddade pannkakor, men när jag väl gjort det satte jag mig spikrakt upp och slängde benen över sängkanten med ett leende på läpparna. Varje gång jag sov över hos Albus såg hans mamma Ginny till att laga pannkakor till frukost eftersom hon visste hur mycket jag tyckte om det. Det var en av anledningarna till att jag alltid älskat att spendera tid hemma hos Albus - hans störtsköna föräldrar. För bara någon månad sedan hade även James varit en av anledningarna, men nu var det bara jobbigt och det blev genast konstig stämning när vi var i samma rum. Hela gårdagen efter att vi kommit hem hade jag sett till så att vi aldrig var ensamma med varandra - Albus hade också hjälpt mig på den punkten - men det gick inte att bortse från vad jag skulle behöva göra förr eller senare. Vilket var att berätta sanningen för honom och berätta för honom om Ryan. Ryan skulle helt klart bli svårast att berätta om, för någonstans inom mig ville jag inte behöva välja mellan dem (jag började få mer och mer förståelse för Rose för var dag som gick).

Jag menar, Ryan var omtänksam, ärlig och helt enkelt en riktigt schysst kille som fick mig att känna mig trygg och omtyckt oavsett vad, men James var spännande och hade varit utom räckhåll för mig så länge att det nu var svårt att släppa honom när han väl ville ha mig. Jag hade kämpat så hårt och önskat och drömt så länge att han skulle bli min att det nu var svårt - om nästintill omöjligt - att strunta i honom. Dessutom var det något med honom som gjorde att jag kände mig dragen till honom och som fick mig att känna mig speciell. Som om att det faktum att han var så populär och kunde få vem han ville - och valde mig - fick mig att känna mig... åtråvärd, helt enkelt. Det fick mig att känna mig utvald... Och kalla mig egoistisk men jag ville inte riktigt släppa taget om den känslan. Hur fel jag än visste att det var. Men å andra sidan hade jag trånat efter honom så länge att det inte kunde skada om han trånade efter mig ett tag nu, väl? Och det var inte som om jag gjorde något med killen. Det var ju inte som om jag var otrogen mot Ryan för att James tyckte om mig. Inte för att Ryan och jag var tillsammans, för den delen.

Jag suckade åt min egen logik och körde fötterna i mina morgontofflor som stod placerade vid sängkanten. När jag ställde mig upp fick jag syn på min spegelbild i spegeln som satt ovanför byrån bredvid sängen. Mitt blonda hår var tovigt och jag såg trött ut. Sliten. Det måste vara allt grubblande hela tiden, tänkte jag och borstade igenom mitt hår. Jag grimaserade lite när jag stötte emot särskilt envisa tovor. Sedan lade jag snabbt på ett lager rouge på kinderna för att ge dem lite mer färg och lite foundation under ögonen så att jag inte skulle se så trött ut.

Jag betraktade min spegelbild igen. Detta var en av de många nackdelarna med James närvaro - jag kunde inte ens lämna gästrummet utan att behöva se någorlunda bra ut. Han gjorde mig osäker. Nej, inte han. Hans plötsliga tycke för mig, det var vad som gjorde mig så nojig. Det och vetskapen av att jag utan tvekan skulle stöta på honom. Vi var inte på ett stort slott med flera hundra elever nu längre, utan i en liten villa med fyra andra inneboende. Oddsen att inte stöta på honom var inte på min sida precis.

Jag drog på mig ett par randiga pyjamasbyxor och ett vanligt vitt linne sedan - med en snabb blick i spegeln och en lätt upp-puffning av mitt annars döda hår - lämnade jag gästrummet som låg längst bort i korridoren på ovanvåningen. Till höger om mitt rum låg dörren till toaletten och till vänster en garderob. Därefter kom James rum - dörren var fortfarande stängd och det såg inte ut att lysa från under den så jag antog att han fortfarande sov - och sedan Albus. Mittemot Albus dörr följde en trappa som svängde och ledde ner till vardagsrummet. Jag kunde höra röster från nedervåningen och antog att Ginny och Harry redan var vakna. Nog för att jag tyckte om dem, men det var alltid lite jobbigt att vara ensam med någon annans föräldrar så jag öppnade Albus dörr.

Rummet var mörklagt men en glimma ljus letade sig in från under rullgardinen och skänkte lite ljus över det. Rummet såg ut som vilken annan tonårskilles rum som helst. Lite småstökigt med en säng och ett skrivbord och med olika affischer på väggarna. De flesta var av Quidditchspelare - unga, snygga, manliga spelare. Det var konstigt att jag aldrig lagt märke till att han inte hade en enda tjej på sina affischer...

Albus låg i sin säng och sov djupt så istället för att väcka honom bestämde jag mig för att se mig omkring lite. Det var ändå ett tag sedan jag varit där. Jag gick bort till skrivbordet. Flertalet böcker, pergamentbitar och fjäderpennor låg spridda över det. Jag satte mig på skrivbordsstolen och snurrade några varv. En hög med papper råkade ramla ner på golvet från draget och jag böjde mig ner för att plocka upp dem. Det var då jag fick syn på bilden som legat bland dem. Jag struntade i papperna och satte mig upp varefter jag betraktade bilden.

Den var av en kille i vår ålder, kanske något år äldre. Han satt i en hängmatta på en strand och gungade fram och tillbaka samtidigt som han flinade mot mig och ropade något. Killen var snygg med tjockt, lockigt, mörkt hår, mörka smala ögon och en ganska så lång haka. Det slog mig att detta måste vara Antonio. Jag log för mig själv. Way to go Albus...

“Vanna?”

Mitt huvud flög upp och jag fick syn på en yrvaken Albus som halvlåg i sin säng, stödd på armbågarna. Hans ögon fick syn på bilden jag höll i mina händer och jag kunde se en svag rodnad sprida sig över hans kinder. Han harklade sig. “Ehm, det där är--”

“Antonio?” fyllde jag i.

Albus slog ner blicken och nickade lite förläget.

“Hallå! Vad skäms du för? Han är fan riktigt snygg!” utbrast jag och slängde mig bredvid honom på sängen. Albus skrattade lite och tog fotot från min hand. Jag hade aldrig sett honom se på någon så som han såg på bilden av den här killen och det fick mig att le.

“Han ska kanske komma hit och hälsa på någon gång under lovet”, sade han sedan.

Mina ögonbryn sköt i höjden. “Han ska vad? Och det säger du inte förrän nu!” utbrast jag och daskade till hans arm.

Han log okynnigt. “Jag ville inte säga något förrän det var bestämt.”

Plötsligt slog en tanke mig och jag spärrade upp ögonen. “Men vad ska du säga till din familj? Tänker du berätta för dem om--”

Han skakade på huvudet. “Inte än. Så vitt mina föräldrar vet så är han bara en polare jag lärde känna när vi var i Spanien”, svarade han.

Jag såg menande på honom. “Tycker du inte att din familj borde få veta sanningen?”

Albus suckade och flyttade sig så att han satt upp, lutad mot sina kuddar. “Jag ska berätta för dem, men jag vill vänta på rätt tillfälle”, bortförklarade han det hela och jag tänkte just säga att det aldrig var rätt tillfälle att berätta något sådant när Ginny ropade från nedervåningen.

“Frukost!”

a+a=a.....A
Shippar Antonius - eller vad de heter - så himla troll mycket :'I
Så gulliga ;3
Mer snart, annars får jag migränanfall...typ

De senaste delarna har varit lika bra som de tidigare! Älskar den här ff:en. Jag tycker du är en av de bästa författare jag någonsin sett här på Mugglis! (Det är du som är ni-vet-vem på PS va? )