ORS

Jag sjunger vidare utan att märka Brian. "Brian och Cornelia, Brian och Cornelia! Jag har inget hem, jag har ingen alls!" sjunger jag tyst.

Jag landar mjukt bredvid Pling. "Hur är det tjejen?"

Jag öppnar ögonen. "Jag har inget hem, jag har ingen alls..." mumlar jag och ser upp på Brian.

"Linda...", jag sträcker ut min hand och drar upp henne. Sen kramar jag om henne.
"Linda, Hogwarts är ett hem för alla."

Jag ler lite och låter mig själv gråta mot Brians klädnad. Det måste vart flera år sedan jag grät sist - jag hatar att gråta - för jag gråter floder.

Jag bestämmer mig för att ta en promenad ner till sjön. Medan jag går ner för trapporna nynnar jag på en visa som min Mamma alltid sjöng för mig om kvällarna, jag har aldrig riktigt förstått mig på den visan. Den handlar om en örn och hans öga, ögat ser allt som inte vi ser, det är ett bevakande öga. Det är det enda som framstår tydligt i texten. Jag gillar melodin i den, den är harmonisk och stärkande.
Plötsligt hör jag dova fotsteg bakom mig, jag vänder mig om men hinner aldrig se vem det är förrän allt blir svart och det enda jag hör är en örns skärande skrik.

"Såja såja Linda", jag klappar henne på ryggen.
"Det är okej, allt är okej."

Jag nickar tyst och kramar om Brian hårdare. "Jag älskar dig., vet du det? Du är så snäll mot mig!" skrattar jag genom tårarna.

Jag ler och besvarar kramen,
"Linda, du är bäst! Och glöm inte att om du känner dig ensam, Gryffindor och Hogwarts finns alltid här."

"Du förstår inte Brian, jag är alltid ensam vad som än händer för det är alla. Jag har bara fått oturen att ha något emot det.."