(Prs) evee & fashion7

"Det är ensamt att bo i ett övergivet kvarter. Det är ensamt att inte ha föräldrar. Det är ensamt att de enda man någonsin tyckt om är en galen tant från soc och tre husdjur. Det är ensamt att vara ett freak. Det är ensamt att gå hem varje kväll och veta att jag kommer somna själv i min enorma säng med plats för tre. Det är ensamt att vara jag. Alla tror att det är kul, och ibland uppskattar jag det till och med, men det är ensamt. Jag är inte en sten, jag är som alla andra! Jag vill inte vara ensam, jag vill ha sällskap. Jag vill ha någon som älskar mig som jag är och som kan trösta mig när jag drömmer mardrömmar. Jag vill ha någon i mitt liv utom djur. Vem som helst. Men de enda jag någonsin vart med sårar mig. Och jag börjar bli desperat efter människor. Du är mitt enda hopp...."

"Desperat?" Jag var hennes ca hundrade alternativ, det var ju trevligt att höra, inte.

"Ja. Vet du hur hemskt det är att inte ha vart nära en människa på 10 år???"

Jag svarade inte. "Kan du snälla bara sluta med dina kalla leenden och elaka skratt och bara tycka om mig då?"

"Det ör en vana! Och det tog faktiskt lång tid att bygga upp en så skyddande mur som jag har!" mumlade jag besviket och såg sårat på Adrian.

"Det ändrar inte att du kan ta dig friheten tag trycka ner lite mig varje gång vi ses."

"Gör jag ju inte!"

Jag svarade inte, hon visste mycket väl att jag ogillade hennes attityd.

Jag blängde på Adrian.

"Ta bort den där skyddande muren om du någonsin ska hitta någon du faktiskt gillar, istället för att desperat försöka få kontakt med en nyinflyttad granne."