LotR (Privat)

"Jag känner mig inte ensam." sa han men sedan blev han tyst och sade inget mer om det, tydligen ville han inte avslöja ringen.

"Nej, det förstås."
Banner tittade på väggen bakom Keya och lutade huvudet mot handen. Det här skulle ta ett tag, kände han. Då han sneglade mot Keya skakade han lätt på huvudet och suckade igen.

Keya möter hans blick, det kunde ta lång tid eller gå snabbt. Dvärgen kunde dö som alla andra, och han skulle säkerligen göra det av ålder om de ändå tog ringen från honom.

Banner väntade på någon reaktion från henne, något att prata om. När inget hände tittade han bort mot dvärgen istället som hade slagit sig ner i soffan. Han vilade huvudet mot armstödet och hela han var hopkrupen till en liten boll. Det var inte förrän dvärgen drog tunga timmerstockar som Banner reste på sig.
"Keya", sade han sammanbitet och betraktade dvärgen under noga uppsikt.

"Vi klär på oss först, vapen och så." sa hon och klädde på sig och spände fast svärden på ryggen. De måste ge sig av på en gång de tog ringen så att dvärgen inte skulle hinna sända sin yxa efter dem.

Han var redan beredd med kogret och bågen över ryggen. Han hade varit beredd sedan första gången han lagt ögonen på ringen.
"Vem av oss är smidigast?", frågade han när han höll ett öga på ringen.

"Jag, gissar jag." sa Keya tyst och gick fram till dvärgen tyst. Sagta tog hon tag om halskedjan som ringen befann sig på. Hon letade efter ett knäppe och snart fann hon den och kunde tyst dra bort kedjan.

Det var väldigt långa sekunder som han höll andan när Keya försiktigt fick lös kedjan runt halsen på dvärgen. Han backade bort mot dörren och öppnade den långsamt.
"Kommer du?"

Keya fäste kedjan om sin egen hals och kände den lätta tyngden mot sitt bröst. Hon nickade och kom efter honom, dvärgen sov fortfarande och snarkade och stod i.

Till slut kom de ut från slottet men Banner stannade inte gå tills de passerade de fallna stadsmurarna.
"Då beger vi oss mot Mordor och får det här överstökat."
En röst fnyste åt honom i huvudet. Han fick det att låta så enkelt när helt tvärtom det skulle bli en riktig utmaning.