De utvalda

"Man lär sig härda ut, eller man lär sig göra det." sa hon och stirrade in i elden, "Du har levt ett annat liv, det har inte jag och vad tror du jag har mardrömmar, skuldkänslor och ärr över kroppen?" mumlade hon fram, för varje hon skadade eller mördade gjorde hon det med sig själv för att lindra allt och annat var från straff och det adelsmännen gjorde med henne.

Ethan tittade förskräckt på Eletha. Hon fick inte skada sig! Han ignorerade det faktum att det kanske var det han gjort mot sig själv med veden nyss även om det inte varit så farligt.
Han kramade om henne hårt. "Skada inte dig själv....det är kungens fel...". Men han tystnade sedan. Han fick inte säga något ont om kungen....

Hon stirrar bara fram då han kramade om henne, det var inte hon som behövde tröstas nu, hon behövde inte tröstas, hon behövde aldrig tröstas, eller det var det hon trodde i alla fall. "Jag måste, det känns bättre då." sa hon bara men sa inget om kungen och det borde inte han heller.

"Men hur kan du säga att jag ska vara oförstörd om du gör då mot dig själv...? En vacker dag kommer jag också börja skada mig, för att jag ska klara av det.."..Han hade väl redan börjat.
Han släppte på kramen och stirrade in i elden igen. Han hatade kungen, hatade att han tvingade de till det här.

"För att jag tänker hjälpa dig att klara av det, du ska inte bli som jag, du får inte." säger hon och låter ynklig och svag på rösten som om hennes försvar börjar vekna. "Ethan, du får inte börja, eller fortsätta......du får bara inte." säger hon och låter nästan som om hon ska börja gråta.

"Eletha...". Ethan lät förskräckt då det lät som hon skulle börja gråta. Han kramade om henne hårt igen. "Jag lovar, jag ska försöka, men snälla, du kan väl också försöka att inte skada dig själv? Vi kan hjälpa varandra".

Hon nickar och andas djupa andetag och la armarna om honom, "Det spelar ingen roll med mig, jag är inget man kan laga längre. Men du får inte göra det, du är inte förstörd, du får inte." sa hon men uppskattade hans kram.

"Jag ska försöka...." upprepade Ethan igen mumlande. Men skuldkänslorna höll nästan på att äta upp honom nu och han hade inte ens dödat någon.
Han släppte en aning på kramen så han inte skulle kväva henne. "Du är en bra vän? Det vet du va?" mumlade han.

"Bra, försök" sa hon njöt av hans armar om henne för en gångs skull kunde hon få känna sig liten. "Du med, den enda och den bästa." ler hon svagt mot honom, "Du förstår mig." mumlar hon fram.

"Du förstår mig också" mumlade Ethan tillbaka. "Du har hjälpt mig så mycket...utan dig skulle säkert kungen ha fått straffa mig mycket...".
Han tittade upp lite, solen stod högt på himmelen, det var kanske dags att rida hemåt mot slottet även om de hade väldigt mysigt...