Prs mellan Wolfie och Jessica

Akille

Jag roffade åt mig brödbiten och gnagde hungrigt på den samtidigt som jag ryckte på axlarna. "Han ska bara hålla dig fången tror jag, hindra dig från att träffa Vargblodet", viskade jag och såg upp på Adele.

Ethan

Jag skyndade efter Tom medan jag kollade på spåren framför mig. Ett av spåren var rakt och målmedvetet, förmodligen Wills, det andra var avlångt som om personen släpats över marken, det måste ha varit Adele. Men det tredje var litet och ytterst svagt som om varelsen gått på luft.

"Ethan..." mumlade Adele då Akille namngav honom som Vargblodet. "Han är min fästman...vi skulle ha gift oss imorgon...men nu kommer nog inte det hända". Hon svalde gråten som fanns i halsen.

Efter en stund gott och Will gång på gång druckit ur flaskan stoppade han ner den igen och såg mot Adele. Blicken var grumlig och mörk utav alkoholen. Utan ett ord gick han och ställde sig framför henne och ryckte upp henne.
Adele tittade upp, skulle de fortsätta gå? Men Will drog inte iväg henne, han låste fast henne mot ett träd. Han böjde sig fram över henne så han nästan nuddade vid hennes ansikte. Alkoholen stank om honom.
"Jag förstår varför odjuret föll för dig, du är en skönhet" sa han hest.
Adele spärrade upp ögonen då han låste fast henne. Hon vred bort huvudet och försökte putta bort honom.

Akille

"Åh...", svarade jag när Adele berättade om giftermålet. "Jag är ledsen", var allt jag hann säga innan Will drog upp henne och lämnade mig sittandes på marken. Han låste fast henne vid ett träd och böjde sig fram över henne. Jag förvandlades till räv och klippte med öronen. Någon var på väg!

Ethan

"Vi är nära, jag känner det" ropade jag till Tom och Lars. Så stannade jag plötsligt till. Jag tittade mot horisonten där solen var på väg ner. Midsommar var över. Första vågen av smärta slog över mig så plötsligt att jag föll framstupa. "Åh nej", skrek jag högt med en röst på gränsen till djurisk. "Tom spring!" skrek jag och kände natten ta fram monstret inom mig.

"Det är jag med" hann Adele mumla innan Will dragit upp henne.
Will morrade ilsket då hon vred bort ansiktet. "Sabla slyna, jag kanske ska döda dig trots allt!". Han tog tag i hennes haka och tvingade henne att se på honom. Återigen böjde han sig fram över henne.

Lars förstod vad som hände, snabbt tog han tag om Tom och började springa. "Om du kan kontrollera det lite Ethan, försök hitta Adele!" ropade Lars.

Ethan

Jag morrade något som kunde ha varit både ett ja eller ett nej, eller bara något obegripligt. Jag gav upp och försvann ned i mörker.

Vargen var ursinnig. Den visste inte varför, men den var väldigt arg över något eller någon. Den ruskade på sin nya grå päls och spanade. Den kunde inte se något, men den hörde skrik och morrningar. Den höjde nosen och vargen kände doften av en hona - som den känt förut - och en hane. Hanen doftade starkt och det gjorde vargen ännu argare! Den kände också doften av räv, men det var något konstigt med den. Den luktade inte bara räv. Vargen röt till och kastade sig ut i gläntan med gruppen.

Akille

Jag strök bak öronen när Will skrek åt Adele och kände en het glöd av ilska en stund, innan det dog bort igen. Jag får inte skada Will, då kanske han inte matar mig. Men så exploderade skogen. En enorm varg med brinnande ögon störtade in i lägret och tog sikte på Adele och Will. Med ett förfärat tjut slängde jag mig över vargen och bet den hårt i örat.

Will hade nästan lyckats med det han ville då vargen hoppade ut från skogen. Snabbt släppte han Adele från trädet och höll fast henne framför sig istället. "Ethan, så du har hittat oss" sa han även om han inte visste om vargen förstod. "Så du har kommit för din brud" hånade han.

Adele kände sig lättat då vargen bröt fram ur skogen, Ethan! Men ett förfärat flämtade slapp ur henne då Akille hoppade över honom. "Nej Akille! Gör honom inte illa! Det är Ethan".

Vargen skakade på huvudet och kom av sig en stund då ickeräven bet sig fast i dess öra. Den fortsatte att skaka på huvudet för att bli av med plågan.

Akille

Jag brydde mig inte om ifall det var Adeles fästman i en annan form. Den här vargen skulle döda henne! Jag höll mig envist kvar med tänderna djupt inne i dess öra när den skakade på huvudet. Men den andra gången skakade den ännu våldsammare. Jag kände hur tänderna gled av örat och släppte. Med ett ilsket tjut flög jag av och in i ett träd med ryggen före. Gnyende gled jag ned och blev tyst.

"Släpp honom Akille" sa Will irriterat också. Plötsligt släppte han Adele och hårt fram henne. Hm, han hoppades Ethan inte kunde kontrollera henne så han skulle slita henne i stycken.

Adele föll på knä, knappt en meter ifrån vargen. Hon såg den inte i ögonen och mumlade "Ethan...". Hon förstod vad Will hoppades på och hade huvudet nersänkt. Men han hade inte dödat henne förut...han kanske inte skulle försöka igen heller...

Vargen vred huvudet mot Adele och blängde ned på henne med dess brinnande gula ögon. Den drog upp de svarta läpparna och visade de glänsande, vassa huggtänderna i en morrning. Med en förvånansvärd kraft lade den en stor tass på hennes axel och skickade iväg henne några meter. Hon var inte dess byte i natt. Vargen gick med stela steg mot Will.

Adele darrade i hela kroppen då hon kände vargens tass på sin axel. Men den gjorde henne inte illa, den skickade iväg henne. Hon föll bakåt med tog sig snabbt upp och såg på med stora rädda ögon.
Will spärrade upp ögonen. "Men ditt dumma kreatur! Du skulle ju döda henne!" morrade han men backade undan några steg. Han insåg att han var vargens mål. "Jag är väl inte ditt byta? Flickan är väl mycket bättre, du har redan smakat hennes blod, vore det inte gott att få smaka mer?" försökte Will slingra sig ur med då han insåg att han var i fara. Han backade undan och pekade mot Adele.