Eragon [privat]

Arya ler. "Det vet jag faktiskt inte. Vi besökte en ö, och han blev biten av en varelse bland träden. "
Murtagh ställer sig bredvid mig.

Jag drar upp ögonbryrnen men säger inget mer. Sheas tass gör inte ont, men hon trycker ändå tillräckligt hårt för att det ska vara svårt att andas. Hon gör det bara för att retas så jag ignorerar det så gott det går. Jag väntar på att Arya ska förklara varför hon har kommit hit.

Jag suckar. "Shea, släpp Sildak nu. Snälla" säger jag irriterat.

Shea släpper men spänner samtidigt klorna så det sticks lite.
"Mycket vänligt av dig Shea" muttrar jag och reser mig.

"Arya, vad gör du här? "

"Jag måste be er alla om hjälp. Det händer märkliga saker överallt, och människor, alver och dvärgar har börjat slåss mot de andra slläktena. Urgalerna har inte deltagit i striderna än så vitt vi vet, men det är bara en tidsfråga."

Jag tittar storögt på henne. "Va?!"

Jag börjar småskratta. Det här var ett riktigt bra skämt. Men när Arya ser på mig med en allvarlig och sorgsen blick förstår jag att hon menar allvar, och mitt skratt avbryts abrupt.
"Varför slåss de?"
"Vi vet inte säkert. Jag tror att det började med ett klankrig bland dvärgarna, men sen blev det något större. Och det händer nadra märkliga saker också. Enorma fredliga vargar söker sig till byar och städer, och även om de aldrig gör något så förstår vi inte varför de inte undviker oss som de gjorde innan. "

Det värker i hela mig... Sayn kommer fram till mig

"Men du... Det kan inte vara så."
Jag kan inte tro det.
"Och hur ska vi kunna hjälpa dig?"