PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

((Eyyy Nesh wad up!!!! jag är klar! jag är klar med detta krig! Så ehm .... Jag placerade om lite, men jag tror inte att det ska vara ett problem... Haz står kvar på samma plats och jag hoppas det är ok det jag har skrivit! yey så exalterad!!!!!!!!)))))

Alla i SKILLS-teamet är på plats; Emma i höghöjdsbanan, Haz på taket, Peet i kontrollrummet, och Ceeth och Nick på fältet. Det är bara sekunder kvar till avblåset.
"Är alla redo?" Peet är den som kommer att hålla koll på alla genom dolda kameror.
"Vi är redo," säger Em och Ceeth.
"Redo!" Det var Haz. Hon låter nervös, men hon menar det hon säger.
"Nick?"
Ett svagt skratt. "Så redo som jag kan bli."
Ett leende sprider sig på Peets läppar.
Reb är den enda som inte kommer att slåss. Hon är i sjukstugan och hjälper till där.

Hazels pilar flyger genom luften. Dem alla träffar sitt mål, men de är snart slut. Hon avfyrar den sista och hoppar genast ned från taket och springer mot entré dörrarna. Andra soldater är där; hon känner igen några från sin pilbågsgrupp och bland dem pojken Dallas som Emma blivit vän med.
Varken Ferret eller Mike hade tillåtit Hazels elever att använda pilbåge i striden, 'de är trots allt soldater, inte riddare från medeltiden' hade de sagt. Hazel förstod gått och väl detta men nu när hon sprintade mot dem kunde hon se en utav de nyaste tjejerna med ett litet armborsts i sitt bälte, och ett koger med små giftpilar.
"Haz! Bakom dig!"
Hazel snurrar runt och ser en utav fienden komma mot henne. Kvickt drar hon pistolen från sitt fäste på hennes lår och skjuter två snabba skott mot attackeraren, som i sin tur faller död till marken. Även om hon sätt sina pilar döda fienden på fältet nedanför, är fortfarande chocken stor när de dör framför hennes ögon.
"Tack Peet," mumlar hon.
"Ingen orsak," svarar han i hennes öra.

"Emmy! Hur många är du uppe i?" Ceeth svingar svärdet och ler belåtet när eggen skär in i fiendens kött precis under dennes käke.
Emma skrattar lågt i hans öra. "Femtiotre och en halv."
Ceeth svär och han hör hur Em skrattar igen. I vanliga fall brukar det vara Nick uppe i höjdbanan och Emma nere på marken med Ceeth på övningar, men idag hade Klyde placerat om dem i sista sekund.
"Emmony är snabbare med maskingeväret, och jag vill ha koll på Nicko." Ingen hade protesterat, inte ens Nick som i vanliga fall skulle ha slängt ur sig någon spydig kommentar om huruvida Em kanske var en bättre skytt, men han var ju efter allt Nicholas Nott.
Ceeth får syn på Klyde och hhhh bland allt folk. De fightas rygg mot rygg, precis som vanligt...

Peets blick hoppar oroligt över de olika skärmarna i kontroll rummet. Han är ensam. Han ser hur Haz, tillsammans med sina elever och Dallas, skyddar entrén från fienden; han ser hur Rebecca springer fram och tillbaka i matsalen som nu används som sjukstuga; hur Emma skjuter säkra skott från träden, med hennes ammunition är snart slut.
Han biter sig i läppen. Så många övningar bakåt i tiden som han har vistats här och hållit koll på alla. Det känns overkligt att detta är på riktigt.
Peets blick sveper till skärmarna som visar bilder från själva slagfälrtet, men båda Ceeth och Nick är omöjliga att se. Det enda som övertygar honom att det fortfarande lever är de små korta konventionerna som sker mellan SKILLS-teamet i hans öra.
Plötsligt ser han något skifta på Emmas skärm. Hans vänder sig snabbt om och ser att Emma är borta och att hennes gevär ligger kvar. Det är inte det faktum att hon är borta som skrämmer honom, utan de faktum att geväret har skott kvar och att hon inte meddelade honom.
Hans ögon hoppar fanatiskt över skärmarna och hittar snabbt Emmonys blodröda hår, men det är nånting fel.
Hon är fasthållen av två utav fienden som släpar henne medvetslöst över gruset mot den tomma strids hangaren på andra sidan slag fältet.
"Ceeth, Nick!" ropar Peter i micken framför honom. "Ni andra också. De har Emma!"

Nick fryser till. Emma. Hans motståndare ser sin chans och kastar sig mot honom, tacklar ned honom i gruset. Tillbaks i fokus häver Nicholas av sig fienden och bryter nacken av honom.
I allt kaos ser han hur Ceeth hugger huvudet av en motståndare och sätter av i en sprint, ilska i hans ögon, mot hangaren och Nick följer efter...

Emma drar sliter spottar och sparkar, men vad hon än gör kommer hon inte loss. De drar in henne i hangaren och slänger ned henne på golvet framför fötterna på Sam.
"Nähmen ser man på, är det inte vår lilla massmördare i egen hög person?" Han ler ned mot Em. "Så trevligt."
Hon spottar på golvet. "Vad vill du, Sam? Vad är din plan? Att ta över Pentagon?"
"Ta över?" Han skrattar. "Nej nej, Emma, det jag vill är så mycket roligare. Jag har hört att ni har fått ett tillskott i er lilla SKILLS grupp, och jag har också hört att hon är omedveten om ert.... lilla förflutna."
Emma stirrar på honom. Nej. Nej det kan han inte göra.
Just som Em tänker protestera slås dörren upp och Ceeth kommer inrusandes tätt följd av Nick och Klyde. Sam ler och tar tag i Ems jackkrage, drar upp henne på fötter och lyfter upp henne i luften.
"Nej men ser man på! Är det inte den beskyddande lilla kvintetten! Så bedårande." Han rynkar pannan. "Men saknas det inte två? Vart ät Peter?" Sedan ler han brett och vänder sig till Klyde. "Vi vet ju vart hhh är, dock."
Klyde ser ut som att hoppa på Sam, men Ceeth håller tillbaka honom. "Vad väntar du på, Samuel."
"Åh jag väntar på den lilla tösen, Hazel om jag förstår det rätt." Han ler kallt och just som Ceeth tänker fråga varför, kommer Haz in genom dörren. Hon är röd i ansiktet och flåsar efter att ha sprungit genom ett krig.
Sam ler igen. "Hazel, så trevligt att du kunde vara med oss."
Hazel ser från Sam till Emma och tillbaka igen. "Släpp henne."
Sams flin blir bredare. "Det där skulle du inte säga om du visste sanningen om de som du kallar vänner."
"Jag ver sanningen," säger hon bestämt, även om hon börjar tvivla.
"Den sanning som du tror dig veta är inte ens hälften utav det jag tänker berätta."
Nu är det Ceeths tur att ta ett steg framåt. "Sam, det är inte din plats att berätta våra sanningar."
"Det är okej, Cee," säger Emmony utan att släppa Haz med blicken. Hon vänder sig mot Sam. "Hon har rätt att veta, men jag har inte hjärta att berätta, så varför inte låta Sam göra det."
Det blir tyst i rummet, men Sam börjar skratta. "Det kommer du att ångra, Emma..." Han vänder sig mot Haz och ler. "Ska vi börja med Emma, se?
"Emmas första uppgift här på Pentagon var att göra deras smutsgöra, göra sig av med deras små fiender eller personer som gjort fel i Pentagons och statens namn. Hon har mer oskyldigt blod på sina händer än jag.
"Peter och Nicholas jobbade båda två för mig innan Emma kom och övertygade dem om att komma med henne, men hennes verkliga uppgift var att döda dem båda och få det att se ut som självmord.
"Ceeth är nog den enda som inte ... Nej vänta, du Ceeth, hjälpte till men Emmas uppgift när hon började bryta ihop." Sam ler stort. "Hennes redan svarta hjärta klarade inte av mer."
Hazel bara stirrar. Stirrar på mannen framför henne. På mannen som hon är släkt med. Det vänder sig i magen på henne. Han äcklar henne.
"Så Hazel, min kära, är du fortfarande villig att kalla dessa människor, dessa hemska mördande människor, dina vänner?"
Någonting bryts i Hazels inre. Ilska. Ilska sprider sig i hennes blod och plötsligt känner hon sig modig nog att tala.
"Jag bryr mig inte," säger hon. "Jag bryr mig inte om vad de gjorde i det förflutna. Jag bryr mig inte hur mycket blod de har på sina händer eller vilken sida de valde för på många år sedan, för jag har nu också blod på mina händer och det är ditt fel." Hon tar ett steg framåt. "Jag bryr mig inte, för att jag har sett hur dessa personer, mina vänner, är just nu, och det jag ser är de snällaste, vänligaste, roligaste och mest trogna människor i mitt liv, och jag kan inte önska mig bättre." Tårar har börjat rinna ned för Hazels kinder och hon svär inombords, men torkar inte bort dem. "Du är den enda här inne som inte förtjänar vänner eller familj, den ende som är elak och ond. Du, du kan dra åt--"
Ett högt 'BANG!' och Sam faller skrikandes till golvet. Hans grepp om Emmonys krage lossar och hon faller ned lealös som en övergiven marionett.
Bakom Sam, på andra sidan rummet, står Peter med en pistol i sin vänstra hand -- hans högra och dominanta hand är blodig och svullen.
Utan att tveka springer Nicholas fram till Emma och hjälper henne upp, och innan hon hinner tacka honom, stormar Pentagons soldater in i ledning av Mike. Han går direkt fram till sin bror och ser ned på honom som en gam ser ned på sitt döende offer.
Sam ler genom smärtan. "Så bror, är du glad? Jag misslyckades. Du vann." Och innan Mike hinner svara, innan de andra soldaterna hinner reagera, drar Sam en liten plastpistol från sin byxficka och riktar den mot sin bror. "Du vann," ler han, "men jag lämnar inte denna värld utan dig..." Pistolen ger ifrån sig ett svagt poof, och en gift pil borrar sig in i Mikes hals...

Tre dagar har gått sedan slaget vid Pentagon och alla som inte är skadade har fullt upp med att röja undan diverse skrot från slagfältet. Presidenten var där och förklarade Willian Lennonx chef tillsvidare, och det verkar som om det blir en permanent order i framtiden.
Det enda som är annorlunda är SKILLS-teamet. Även om presidenten vet att det var Emmony och de andra som räddade dagen, vet resten utav världen nu också att Pentagon har barn soldater, det som USA har försökt stoppa i andra länder. Lex har förvarnat att SKILLS-teamet kan komma till ett slut, men att han ska göra vad han kan för att stoppa det snacket.


((Tada!!!!))

blah

((God I have to rewrite this cuz it disappeared and ugh... Anyway loooooong thingy a bit confusing, totally awesome. Hagel is a real dude, kinda evil, do not know about the reunion of the SKILLS team, that's Obamas orders via Lex. I have one more thingy before Em and Haz meet at the Chicago base (I'll send u a sketch over the base so u can write about it if u like to do so) U can write blah again or tell about Hazs time in Houston, I dunno... That's all and enjoy!))

Jag ser på Chuck Hagels trevliga "farfars-ansikte" där han står vid talarstolen och predikar om hur ett misstag begicks då Pentagon beslutade att adoptera oss. Hans min är allvarlig och varje gång en kamerablixt går av förvandlas han hud till sten. Vi sitter i ett rum i samma hus som Chuck och ser på hans tal live, tillsammans med två vakter och en kvinna, vår advokat, som vittnar ut i fall att vi skulle få för oss att fly, eller något.
Jag ser på de andra; Peter sitter med Hazel, hennes hand i hans, de blev ihop precis efter kriget och jag hade en lång pratstund om just det med Peet på taket; Ceeth står och lutar sig mot den bakre väggen i rummet och diskuterar tyst med en utav vakterna - vilket inte är så konstigt efter som just den vakten råkar vara London som anmälde sig som frivillig; Nick sitter bakom mig och har sina armar betryggande runt mig, vilket är det enda som hindrar mig från att få ett utbrott. Rebecca är den enda som inte är här och det finns en bra anledning till det: hon är inte med i SKILLS-teamet, och har adopterats utav en föredetta soldat som skadats i krig och nu var starkt frivillig att ta hand om oss alla. Tyvärr gick inte alla med på det...
Applåder bryter ut och jag tittar up på skärmen igen för att se att Lennox, tillsammans med Klyde och Tom har stigit upp på scenen bredvid Hagel. De skakar hand och Lennox ställer sig vid talarstolen för att förklara vidare vad som står på.
"'Som Mr. Hagel just förklarade har vi på Pentagon använt oss av barn i krig och spioneri.'" Han tittar ned i sina papper och skakar på huvudet. Barskt lägger han ned dem igen och tittar ut över publiken som består utav ministrar och journalister. "'Igår satt jag och försökte komma på hur jag skulle förklara, hur jag på ett snyggt sätt skulle kunna dölja sanningen och skona separationen utav SKILLS-teamet. Jag insåg att det inte skulle gå utan att ta till med lögner, och det är det sista jag vill.
"'Som den nya Chefen på Pentagon kan jag inte börja med att ljuga, speciellt inte om mina bästa soldater, samt mina bästa vänner. Jag erkänner, det var dumt att sätta barn i träning utan att fråga oss själva vad kommer hända när detta kommer ut till allmänheten? Vad kommer mänskligheten säga när de får veta att vi gjort det vi försökt stoppa i andra länder? Men.... Men med facit i hand hade jag gjort samma val som jag gjorde för så många år sedan - jag hade valt att uppfostra barnen till soldater.
"'Det enda jag ångrar djupt är det jag sedan lät regeringen och presidenten få dem att göra. Hemska saker som ingen har rätta att be andra göra.'" Han drar en hand genom håret och jag ler lite åt hur oprofessionell han ser ut i sin överdrivet professionella militär kostym.
"'Jag tar på mig hela ansvaret för det som hänt. Jag tar på mig de skulder och kritik som kommer att komma, och jag kommer låta bli att lägga mig i när de tar mina närmaste ifrån mig...'" Han vänder sig mot Tom och Kyde som båda två ser ut att desperat hålla sina ansikten blanka "'... från oss.'" Han tar ett andetag och tittar ut över publiken igen. "'Frågor?'"
Journalisterna bryter ut i ett babbel som liknar ett hönshus och teven stängs av.
"Så," säger Johanna, advokaten som jag nämnde tidigare, "det var det, det är dags att åka nu."
Jag reser mig upp i synk med de andra och vi går ut genom dörren, ut i en korridor. Vi är klara med allt, vi har sagt våra hej dån och kramats och gråtit och nu är vi klara. Vi är redo, vi är soldater, och ingen kan hindra oss från att vara dem vi är.

Två år senare...
Emma 18 (Sverige, Skogås), Ceeth 20 (USA, DC), Peet (Canada, Lodon) och Nick (Japan, Tokyo) 19, Hazel 17 (USA, Houston), Klyde 22, Tom 21, Rebecca 18 (Tyskland, Dortmund), Crystal och Eric 21, Samantha 20.

Jag stirrar stumt på problemen på tavlan. Jag ångrar djupt att jag lät Cassandra övertala mig om att läsa matte fyra i trean och just nu har jag vilda fantasier om vad som skulle vara möjligt att göra med hennes tunna sköra armar. För att inte tala om hennes perfekta näsa...
"Emma? Emma! Emma Jessica Sanderson, sitt inte och dagdröm!"
Förvirrat rycker jag till och inser att jag har allas ögon på mig och att Isa Lindholm, den korta, men stränga matteläraren blänger på mig över kanten på hennes märkesglasögon.
"Va...?"
"Emma, nu får du ta och skärpa dig, jag frågade en fråga och jag förväntar mig ett svar."
Jag rätar på mig och fattar pennan. "Jag... Jag tror jag missade frågan..." En liten våg av fnitter går genom klassen och Isa suckar.
"Jaja... Vad är svaret på ekvationen." Hon ställer det inte ens som en fråga, utan mer som ett uppgivet konstaterande.
Jag slänger en blick mot tavlan och sedan ned i boken uppslagen framför mig. Jag förstår det som står på tavlan, så som i boken, men jag får inte svara korrekt, får inte dra uppmärksamheten till mig. Men när jag hör fnissningarna börja igen, blir jag arg. Jag knyter nävarna under bordet och ser Isa djupt i ögonen.
"Det finns igen svar. Hur man än räknar kan den inte lösas,det är omöjligt utan att veta svaret innan men räknar ut ekvationen."
Isa ser förvånat på mig, nickar och ler lite. "Bra Emma det är korrekt..."
Hon blir avbruten utav ett högt ringande och med en gång far alla i klassrummet up och försvinner ut i korridoren. Jag är inget undantag - lektionen är ju trots allt slut.

Vid lunch sitter jag med de som jag suttit med de senaste två åren; Cassandra, den lilla förrädaren, George, Albin, Klara, Lucia, och Hannalia. De var i princip de enda som var villiga att ta in en nyligen ditflyttad tjej från USA som slingrade sig runt reglerna och började andra året, när hon borde börjat i första...
Eller egentligen var det Cassie som ville att jag skulle hänga med dem, och de andra hade inte så mycket mer att säga till om.
Som tur var, blev jag inte skolans snackis; den platsen var redan tagen - dels utav det uttalande som Hagel gjorde, men också för två andra elever som tydligen skulle komma tillbaka efter fem år utan att någon hört från dem: Crystal och Eric Fearse.
När jag hörde namnen första gången på Biologi lektionen höll jag på att svimma. Fearse? Här? Nej nej nej det kan inte vara sant, de kan inte ha hittat mig så här fort, det är omöjligt!
Det var inte fören jag satte mig in i snacket som jag insåg att de inte var efter mig...

"Fearse? Varför vill du veta vilka de är?" Cassandra doppar penseln i vattnet och sedan i en måttligt ren akvarell tablett och vänder sig mot sin tavla igen.
"Jag vet inte, men alla pratar ju om dem, så jag trodde..."
"Att jag visste något?" Hon skrattar. "Klart jag vet vilka de är, vi gick i samma klass i ettan tvåan trean fyran och femman. I sexan försvann de utan förvarning och har varit borta sedan dess... De var skolans coolaste killar - tvillingar och allt - men de var lite konstiga. En utav dem, jag tror det var Crystal, bytte hårfärg typ 24/7, och Eric var hemskt blyg, vågade knappt öppna munnen... Han råkade av misstag sätta eld på Jonas, NO läraren på Edboskolan, en gång..." Hon pladdrar på om olika minnen från hennes barndom och jag börjar plussa ihop ett och ett - varför Chris alltid försökte hjälpa mig, men ändå inte, och varför Eric alltid såg så skuldmedveten ut i närheten utav mig...
Vi är från samma land!

Sedan när de faktist kom till skolan blev de överrösta med kramar och ryggklappningar från de som hade känt dem i grundskolan. Jag höll mig undan, ville inte hamna i trubbel - men det var svårt i en liten skola som Östra Gymnasiet i Skogås... Speciellt när Cassandra hela tiden skulle vara en utav de tjejer som konstant hängde i släptåg efter tvillingarna.
I tre långa och utmattande dagar höll jag mig undan, men i slutändan, fungerade det inte.
Det var en lunch en torsdag, jag såg att Eric satt själv vid ett bord i matsalen, såg min chans att reda ut saker, och jag sa till Cassandra att jag behövde fixa en sak. Jag gick bestämt fram till honom och satte mig ned utan ett ord. Han tittade upp och trillade nästan ur sin stol vid anblicken av mig.
"Emmony?!"
"Jag heter Emma, och dämpa dig, alla stirrar på oss."
Förvirrat la han ned gaffeln och granskade mig. "Vad gör du här?"
Jag skrattade. "Jag kan fråga dig precis samma sak. Men det kan vänta till senare, jag har insätt att ni inte är här för att jaga mig, men jag förstår inte..." Jag tittar på honom. "Du är 19, så varför hör jag från alla att ni gick i femman för sex år sedan?"
Han suckade och plockade upp gaffeln igen för att fortsätta äta. "Jag och Chris föddes och växte upp till åtta års ålder i Norge, det var då våra... Förmågor började ta form." Han stoppade in en munfull med pasta i munnen. "Vi flydde från olika regeringar och journalister som ville förhöra och intervjua oss, och kom hit. Vi fick nya identiteter, nya familjer, nya allt. Men för att göra det svårare för oss att bli hittade satte de oss i första klass - tre år mindre än vad vi skulle gå i, men det gick perfekt via Chris förmåga."
Jag nickade. "Så gömde er, spelade roller..."
"Precis som ni? Ja..." Han hinner inte längre då Cassandra kommer fram och sätter sig på kortändan utav bordet.
"Hej, Eric! Jag ser att du har träffat Emma, söt inte sant?" Hon flinar mot honom och jag skakar på huvudet.
"Hej, Cassie." Eric ser ohyggligt obekväm ut och sneglar på mig. Jag bara smilar.
"Så, Eric, vart är Chris? Är han sjuk? Eller skolkar han bara? Hur fick du det där ärret? Gör det ont? Var har du varit, förresten? Du bara försvann. Jag var jätte ledsen, du vet vi var ju ihop." Hon vänder sig mot mig. "Visste du det, Emma? Jag var ihop med honom, kan du fatta? Det kan knappt jag han är ju skitsnygg nu, liksom, alla ville ju ha den då, du kan ju fatta att verkligen ALLA vill ha dem nu!"
Hon fnittrar och tar tag i min arm. "Kom nu Emma, vi har Spanska!" Hon drar upp mig från stolen, ler snabbt mot Eric, och skyndar sedan ut ur matsalen med mig i släptåg.
"Cassie! Cassie, stanna! Vad är det?" Hon drar in mig i aulan och bort till scenen där hon graciöst hoppar upp och försvinner in bakom draperierna. Jag suckar stumt och följer efter. "Cassandra, om det här har med Eric att göra så är jag ledsen om det stör dig att jag pratade med honom, jag ville bara veta mer..."
"Stör mig?" Hon skrattar svagt och ser på mig. "Det är inte att du pratar med honom som stör mig, det är hur han svarar! När du gick bort för att prata med honom så tänkte jag 'hon kommer få ångra det där, han visar bort alla, han visade tillochmed bort mig och jag var hans bästa vän, hans flickvän, till och med!' Men när jag såg att han log, att han inte avvisade dig utan istället bjöd in dig och verkade tycka att du var välkommen, jag gick sönder!!" Hennes röst går upp i falsett och det ekar en aning i det stora utrymmet på scenen. Hon snyftar till. "Vi var så nära varandra, och när han och hans kukhuvud till brorsa drog? Jag kunde inte sova, jag åt inte, jag slutade, jag gav upp. Jag fattade inte, jag skyllde på mig själv, det var mitt fel, jag hade inte varit tillräcklig, jag hade inte varit nog." Hon tar ett steg emot mig. "Jag blev så glad när jag hörde att han skulle komma tillbaka, och när du började visa intresse för dem, så tänkte jag, fan hon är söt hon kommer tro att hon har en chans, så jag sa att Crystal var den coola tuffa typen, vilket han är, för att få dig att gå på det, att Eric var en tyst och mesig grabb som inte ville ha med någon att göra, för att du inte skulle gå efter honom, men såklart är det det du gör!" Det sista skriker hon så högt att jag ryggar tillbaka och slår ned blicken. Jag vill för första gången göra det som så många karaktärer i böcker har velat; att sjunka genom golvet och försvinna.
"Jag..."
"Cassandra, du hörs ut i korridoren." Både jag och Cassie snurrar runt och ser att Eric har kommit upp på scenen. Han står med händerna i fickorna och ser lugnande på Cassandra, som långsamt vacklar bakåt.
"Nej, nej..." Hon stirrar på honom. "Du hörde allt?"
Han nickar. "Jag är ledsen att jag drog, jag visste inte att det skulle ta så hårt på dig, men..." Han skakar på huvudet, sneglar på mig, och jag vet vad han tänker. Han vill inte be mig att gå, men han vill inte blotta sig själv inför sin största, mest farliga, fiende. Tyvärr så tolkar Cassie den korta blicken fel.
"Du behöver inte förklara, jag förstår," snyftar hon. "Jag vet! Jag vet att Emma är söt. Jag vet att många killar på skolan vill ha henne, men du? Du håller dig borta från personer, och jag vet varför, det vet inte hon, så varför väljer du henne!?" Hon tar några lugnande andetag och ser surt på mig. "Du. Du håller dig borta okej? Du rör inte, pratar inte, inte en tittar på honom, för om du gör det..." Hon börjar gå mot mig undertiden som hon pratar och jag kan inte hjälpa att ta ett steg tillbaka.
"Cassie, det är inte som du tror..." börjar jag.
"Kalla mig inte dET DIN JÄVLA HORA!!!!!!!" Hon tar ett språng mot mig och jag bryr mig inte om att flytta på mig, utan står helt stilla, blundar.
"Släpp mig!" Jag tittar upp och ser att Eric har tagit tag i Cassie mitt i hennes språng och nu håller henne hårt bakifrån. "Släpp mig jag hatar er! Jag hatar er alla! Ni kan dra till helvetet!" Tårar börjar rinna ned för hennes kinder och hon blir slapp i Erics grepp. Långsamt släpper han taget om henne och hon sjunker ned på scengolvet.
Han sätter sig ned på huk framför henne. "Kan vi få berätta nu? Utan fler utbrott?"
"Whatever..."

Det är Eric som berättar det mesta och jag sitter och lyssnar. Han berättar allt om mig och om våran relation och om Mike och Sam och Pentagon och varför han och Chris drog. I slutet blir han tyst och Cassandra barra stirrar på golvet.
"Du är 19," mumlar hon tillslut. "Och du är en utav de barn som Pentagon använde sig av..." Hon får tårar i ögonen igen och slänger armarna om halsen på mig. "Förlåt Emma, jag visste inte, jag var idiotisk och du är inte en hora."
Jag ler och besvarar kramen. "Det är okej, jag skulle ha reagerat lika dant om du var på min pojkvän."
Hon drar sig tillbaka och stirrar på mig. "Du har en pojkvän? Sen när?"
Eric stirrar också på mig. "Ja det undrar jag också, du och Nick gjorde slut."
Jag skakar på huvudet. "Jag börjar förstå varför ni var ihop..."

Jag petar i min mat och tänker tillbaka på de veckor efter den lilla intendenten i aulan, och ler för mig själv.
Cassie hade övertygat Eric om att bli ihop igen, och de hade kommit överens om en prövotid på en månad, vilket var ganska skrattretande. Det hade gått sådär, speciellt efter att Crystal hade sprungit in i mig och "impuls-kysst" mig, som han själv kallade det när vi satt på rektorns kontor med ett fall av sexuellt överfall.
När månaden var över låtsades de inte om det och gick vidare i livet. Eric satt med oss de dagar som Crystal var "sjuk", och ingen klagade på det.
Men livet var inte som vanligt igen. Nästan alla tjejer avskydde mig för att det hade kommit ut att Crystal hade (har) en huge crush på mig, och att jag inte ville ha med honom att göra.
Jag fick mejl som sa att jag "inte förtjänar någon så snygg" och att jag "borde ta chansen när den kommer" och att jag, japp, döda mig själv "för att jag inte var smart nog att ligga med honom". Jag svarade hyfsat snällt på alla att jag inte vill vara otrogen mot min redan existerande pojkvän och att "ni kan ta äganderätt på honom, jag bryr mig inte".
Tillslut lät folk mig vara, och jag fick lugn och ro, blev bra vän med Eric, började på det uppdrag jag givit mig själv ögonblicket jag satte mig i bilen utanför konferanshuset och såg mina vänner åka iväg i olika bilar till olika länder och städer...
Jag ska hitta er igen

((I love swearing in Swedish!!))

((I'm dying it's Skogås and Edbo and motherfrigging Jonas and everything lol

Now I'm improvising some shit together here just to pass the time))

Hazel springer.
Hon springer, för de är bakom henne, med sin överväldigande lukt (sött så att det sticker i näsan, blandat med svett) och sina långa, vassa naglar målade färgen av blod, med sina gälla skrin och uppspärrande ögon, med sina öppna munnar och utsträckta armar-
"Ha!"
Hazel ger upp och stannar, placerar sina händer på sina knän och drar in ett smärtsamt, långt andetag. Hon tittar på tjejerna, som jublar och dribblar iväg basketbollen, glada över att ha tagit den ifrån henne. De är nära att göra mål, men då attackerar två från Hazel's lag och slår bollen ur händerna på dem. Hela idrottssalen är fylld med höga, gälla skrik och skratt.
Katolsk privatskola enbart för flickor. Hazel trodde aldrig att hon skulle befinna sig här. Hon tittar ner på de onödigt långa skjortsen, de lösa t-shirtarna och de långa strumporna, och hon vill faktiskt brista ut i skratt. Vilket hon gjorde första dagen, när hon drog på sig uniformen och såg sig själv i spegeln. Första dagen, på hennes privata rundvisning av skolan, sade läraren med ett stelt leende att hon säkert skulle passa in, även om hennes hår var olämpligt kort, så länge hon satte upp det så fort det var långt nog och aldrig klippte det igen. Nu är det uppsatt i en prydlig hästsvans, axellångt och uppklippt (att låta det vara helt rakt och jämnt är något hon aldrig skulle göra; nu är det ojämnt och hemklippt och faller henne i ögonen om hon inte använder hårbandet de tvingar på henne, men det är i alla fall Hazel). Hon känner knappt igen sin spegelbild längre, och hon saknar kamouflagebyxorna och det korta, rufsiga håret, men hon klagar inte - klagar aldrig. Det är inte värt det.
Läraren (självklart en kvinna, en kort och muskulös en med håret i en stram knut och argt ansikte) blåser i sin visselpipa, och tjejerna börjar strömma mot omklädningsrummen. Hazel låter vågen bära henne med sig, där alla börjar klä av sig och gå in i duschrummet, luften fylld med glatt babbel och ånga.
Tyst viker hon ihop sina idrottskläder, skyndar in i duschbåset längst in, sköljer halvhjärtat sin kropp men struntar i håret (så svettig blir man ändå inte) och drar på sig skoluniformen igen. När hon har sett till att sätta upp håret igen med både tofs och hårband, och alla knappar är prydligt knäppta på skjortan och slipsen rät, så tar hon sin väska och lämnar rummet.
"Ursäk-Oh, men hallå, Gleeson."
Hazel stannar upp när hon inser att hon nästan gått rakt in i Ms. Knight, religionskunskapsläraren. Det är en ung kvinna med vänligt ansikte, fräknar som Hazel's och blont hår, alltid klädd i långa kjolar. Hon är snäll och lugn, någon som har alla förutsättningar till ett väldigt bra liv, men istället är hon här och föreläser om rent strunt (religionskunskap i en katolsk privatskola är knappast objektiv, om man säger så) för bortskämda flickor som ändå alla kommer att gå och ha oskyddat sex dagen efter dem tar studenten, för det är det statistiskt bevisade resultatet av sexualkunskapen som undervisas i religiösa sammanhang. Hazel känner alltid en slags sympati när hon ser på läraren. Hon är den minst hemska av alla som undervisar i skolan.
”Hej, Ms. Knight,” Säger Hazel kort.
”Var är de andra flickorna?” Frågar Ms. Knight nyfiket, medan hon slätar på sin kjol med ett leende.
”De är fortfarande i omklädningsrummet. Vi hade idrott.”
”Jaha,” Läraren nickar. ”Vad roligt då. Hade du bråttom?”
Hazel kastar en längtansfull blick mot dörren bakom henne.
”Lite,” Säger hon.
Ms. Knight ler.
”Då ska jag inte uppehålla dig något mer. Ha en trevlig kväll.”
”Tack detsamma.”
Hazel smiter iväg med en artig nick och låter snabba steg bära henne till sitt rum (hon är ganska säker på att vilken lärare som helst skulle ha gett henne kvarsittning för att ha ”sprungit” i korridorerna, men tack och lov syns ingen till). Hon gräver i sin väska efter sin nyckel, låser upp dörren med numret ”53” i mässing, och skyndar in. En lättad suck slipper ur henne när hon ser att hennes rumskamrat inte är där.
Rummet är delat i två delar, varav en innehåller en säng med knallrosa överdrag och miljoner inramade bilder av en familj av en pappa, en mamma och fyra identiska döttrar med enorma leenden. Den andra delen är det mest opersonliga utrymmet som går att stöta på, med enkla, vita lakan och rena väggar. Den sistnämnda halvan av rummet är Hazel’s.
Hon sätter sig ner på sin säng och tar av sig sin väska långsamt, och sedan låter tröttheten dra sig över henne. Den sitter inte längre bara i ögonen – hon är inte sömnig eller fysiskt trött. Nej, det här går djupare; hon är trött i allmänhet, överallt, det tränger in sig i varenda vrå av hennes kropp. Det sitter rent av i hennes ben och i hennes huvud, och det ger sig inte av, det vägrar försvinna – inte sedan hon lät sig själv bli bortstyrd av soldater utan att våga så mycket som kasta en blick över axeln på sina vänner igen. Fast nej, inte vänner. Sin familj.
Men det är ingen idé att gnälla, att klaga eller gråta sig själv till sömns. Det förändrar ingenting; de kommer inte tillbaka för det. Det spelar ingen roll om hon undviker att tänka på de, för det gör ändå lika ont. Så hon tänker på de, och hon låter smärtan växa tills hon tror att hon ska explodera, och efter ett år börjar det avta, långsamt, och hon läker, sakta men säkert. Och nu är det bara en sak som skrämmer henne, och det är faktumet att för varje dag som går blir det svårare att föreställa deras leenden när hon stänger sina ögon.
Hon klarar av att ha ont. Hon klarar av att sakna.
Hon klarar inte av att glömma.

((idk man))

((Here's the roll! So i guess u can write about how Haz got picked up or something.... Anyway! Hope you'll like it!))

"Kan du fatta?! Vi är arton, och det är bara ett halvår kvar i trean!" Cassandra gör en piruett och det lätta snöfallet vimlar omkring henne.
Det är januari och skolan ska precis börja igen, det snöar och är is kalt, men solen skiner och jag kan inte låta bli att le. Hon har rätt - det är svärta att fatta, att jag för två år sedan, drygt, kom hit och nu snart ska gå vidare i livet, skaffa jobb och kanske lägenhet, och om ett år eller så börja på högskolan.
Men så klart är jag rädd också. Jag har desperat de senaste året försökt hitta Ceeth och de andra, Cassandra och Fearse har hjälpt mig, men till ingen nytta. Jag bara hoppas att jag Inter den enda som försöker och att teamet är på väg.

Bottenvåningen på skolan vimlar av elever och lärare samt föräldrar som vill säga hejdå eller bara se till att deras barn får en bra skolstart, även om en halv termin har gått och ingen är direkt ny.
"Ey, Em!"
Jag tittar upp och ser Crystal, som, till min förvåning, har på sig sin kappa. Cassandra vinkar upp till honom och drar sedan med mig till trapporna. Vi har alla fyra dubbeltimme i matte men Isa, och det är inte direkt något som jag ser fram emot - speciellt inte efter att jag visat mig vara bra på matte och Isa testar mig varje dag.
Crystal väntar på oss vid toppen utav trappan och Eric har också joinat inför lektionen.
"Tja, grabbar,"säger Cassie glatt och ler mot bröderna. "Är ni redo för två tortyrtimmar i matte, men djävulen själv?"
Vi börjar gå mot klassrummet och stannar vid våra skåp på vägen, för att hänga av oss diverse blöta ytterkläder.
Väl i klassrummet sitter jag bredvid Louise, en kort tjej med lila hår och en pearsing i ögonbrynet. Hon är inte överdrivet bra på matte, ville egentligen gå konstlinjen, men kom inte in, och fick gå natur. Enda anledningen till att hon går matte fyra är för att hon vill ha extra poäng.
"Så, elever, det är den första dagen på det sista läsåret, men det betyder inte att detta kommer att vara en slö lektion där ni kan sitta och babbla hur som helst! Är det klart?"
Några trötta "ja Isa" hörs och Isa ser smått belåten ut. Hon ska precis öppna munnen för att fortsätta när en klingande ringsignal bryter tystnaden i rummet. Min ringsignal.
Fnitter hörs i bakgrunden när jag fumlar med att få upp telefonen ur min ficka. På skärmen blinkar ett namn men stora bokstäver; CEETH.
Jag bara stirrar. "Jag... Jag måste ta det här," stammar jag.
Louise ser på skärmen över min axel. "Vem är Ceeth?"
Isa tar några steg fram mot min bänk och ler. "Är det så viktigt att det kan avbryta min lektion?" När jag nickar tar hon ifrån mig min mobil och sätter den på högtalare innan jag kan protestera. Ceeths röst andas i andra änden utav mobilen och alla blir tysta.
"Emma? Emmony!"
Jag ler. "Ceeth, vart är du?"
Ljudet av sirener hörs i bakgrunden och Ceeth svär på Tyska. "Emma lyssna, vi är på motorvägen i höjd med Farsta..."
"Ceeth, du är på högtalare i klassrummet, läraren har min telefon..."
"Fan, fan, FAN! Emma vi har inte tid, jag bryr mig inte om du bryter armen på henne, ta tillbaka telefonen!"
"Men..." Jag sneglar upp på Isa.
"EMMONY HELEN HAWK, du lyssnar på mig! Det har gått två år, men det kommer inte hindra mig från att komma dit och ju snabbare du tar dig ut till parkeringen, ju snabbare kan vi ta oss till Chicago, förstått?"
Jag greppar telefonen från Isa, som stapplar baklänges, chockad efter Ceeths hot. Jag ska precis springa ut genom dörren när Eric ställer sig i vägen.
"Eric...." morrar jag och ser argsint på honom.
Jag känner en hand på min axel. "Vi kommer med er," säger Crystal.
"Visst," säger jag och brottar mig förbi Eric som 'out-of-the-blue' har på sig de kläder jag är mer van att se honom i. Bakom mig hör jag skrik och rop från klassen som fått en chock av något utanför.
Jag struntar i trapporna och hoppar istället över räcket ned två våningar och landar smidigt som en katt i hangar hallen. Fearse är mig tätt i hälarna, jag kan höra Crystals skratt eka.
Väl ute på parkeringen ser jag två svarta SUVs och Ceeth stå lutad mot en utav dem. Han ser djupt stressad ut och har ringar under ögonen. När vi kommer närmare tittar han up, ler lättat, men ser sedan förvirrat på bröderna bakom mig.
"Vilka är det?" frågar han skarpt när jag har slängt armarna om honom.
Jag ser på Fearse och sedan på Ceeth. "De är med oss, de kommer och det finns inget att göra åt saken."
Ceeth nickar utan att protestera. Precis innan vi åker ser jag Cassie springa ut från skolan mot oss. Jag kan se att hon gråter och jag hoppar genast ut ur SUVen och omfamnar henne.
"Du kan inte åka!" snyftar hon. "Jag vill följa med."
"Det går inte... Du har en familj här, en framtid!" Jag drar mig tillbaka och ser på henne. "Jag mailar okej? Vi är ju vänner, och vi kan ju hälsa på varandra." Hon nickar och jag kramar henne en sista gång innan jag hoppar in i SUVen och Ceeth kör iväg...

((OMG AWESOME

i'm using pete and nick to pick her up))

Hazels liv är lugnt.
Hon har sina rutiner och allt är okej. Hon har inga riktiga vänner – bara några tjejer som är en bit mindre hemska än resten av de (dock är de ju alla superreligiösa, så hon får stå ut med deras vad hon tycker är rent struntprat) som hon sitter med i matsalen och generellt spenderar tid med – men det spelar ingen roll; har hon klarat sig utan förr kan hon klara utan sig nu. Och om hon känner sig riktigt ensam stänger hon bara ögonen och tänker på vad hennes riktiga vänner, SKILLS-teamet, skulle säga om hennes nuvarande tillvaro. Allt är helt okej, tycker hon. Hon är helt enkelt en lugn person.
Så varför i helvete hatar hon att ha ett så lugnt liv?!
Varje dag, varje minut, varje sekund saknar hon spänningen. Hon saknar att springa tills hon tror att hon kommer att kollapsa. Hon saknar det trummande nöjet av att spänna bågen och skjuta dockan rakt i hjärtat. Hon saknar att köra go-cart och att flina mot de andra, äldre soldaterna när hon vinner. Hon saknar att leva.
Hon överlever här. Men överlevnad är inte samma sak som att leva, vilket Hazel redan vet – hon har vetat det sen ögonblicket hennes föräldrar dog. Det var då hon slutade leva, men hon väcktes igen hos sin mormor. Men när Althea gick bort fanns det inget kvar av henne; hennes kropp fungerade automatiskt, ledde henne genom en tillvaro av absolut ingenting, och hon överlevde, javisst, men hon levde inte. Folk frågade henne ”Hur överlevde du?!” och hon tänkte tyst att det aldrig varit problemet, men det var inget hon erkände högt.
Hon kände sig inte levande förrän hon kom till Pentagon, och även där tog det tid. Och även det var brutalt borttaget ifrån henne; hon var avsliten allting och alla hon någonsin älskat. Men hon inser inte riktigt hur mycket hon gett upp hoppet förrän idag, när det äntligen återvänder.
Det börjar inte som någon speciell dag. Hon vaknar av sin väckarklocka, väntar tyst på att hennes rumskamrat ska lämna badrummet, borstar tänderna, kammar och sätter upp det ostyriga håret, klär på sig skoluniformen och lämnar rummet. Ställer sig på sin plats i den oändliga kön av ordentliga flickor, säger ”ja” högt och tydligt när hennes (fake-)namn är uppropat, går ner till matsalen och tar sin frukost. Sätter sig, ber en bön med alla andra, äter. Följer sina klasskamrater till engelskan, lyssnar på läraren, gör sina uppgifter. Beter sig som hon ska.
Det är på idrotten, som de spenderar utomhus idag, som det händer. Hon joggar lydigt efter alla andra i den långa raden medan läraren ropar ut obetydliga saker till de alla, som ”höga knän!” och ”raka ryggar, flickor!”.
Det är då brummandet hörs. Det är inget märkvärdigt; idrottsplanen ligger en bit bort från parkeringen, men man hör bilarna ibland. Alltså bryr sig ingen, Hazel inkluderad.
Den riktiga chocken kommer när den illröda pick-upen sladdar in på planen.
Tjejerna avger gälla skrik och skingras omedelbart. Hazel hoppar bakåt när bilen kör rakt in mellan de. Hon stirrar med de andra medan läraren springer fram med ilska i blicken.
”Ursäkta, men det här är en privat idrottsplan, inte en parkering!” Ryter hon högt. ”Ni har ingen rätt att köra in på detta sätt!”
Alla tittar fortfarande med vidöppna ögon, delvis arga och delvis nyfikna. Hazel är inget undantag, men det är endast hon som släpper ut ett litet, lågt rop av överraskning när föraren sticker ut sitt huvud med ett charmigt flin.
”Ursäkta mig, frun, men vi är här med en specialleverans av yttersta vikt,” Säger Nicholas Nott.
”Va?!” Skriker läraren. Vissa av flickorna har börjat fnissa lite och skickar Nick flörtiga blickar. Hazel förblir dödsstilla.
”Ja, för en viss Miss Grace,” Fortsätter han glatt. ”Är hon här?”
Hans blick fastnar på henne och han höjer på ögonbrynen. Han har inte förändrats; det vita håret, de svarta ögonen, och det irriterande flinet. Hazel kan inte fatta att det är sant.
Alla stirrar på henne, viskandes ivrigt. En av de värsta tjejerna snor sitt hår runt sitt finger och ropar:
”Vadå för leverans?”
Från baken av bilen reser sig nu en person som hittills varit osynlig. Han har korpsvart hår och vita, lysande ögon.
”En sådan där,” Säger Nick och pekar bakåt med tummen.
Och för första gången på flera år så bryter Hazels ansikte ut i ett enormt, äkta leende.
Peter rycker på axlarna och sprider sina händer. Hans leende matchar hennes.
”Saknat mig?”
Hon kan inte forma ett enda ord. Läraren stirrar fortfarande mellan de med ett galet ansiktsuttryck och en åder som bultar i hennes panna.
”Vem är Grace?! Vi har bara en Hazel, och det är Gleeson. Känner du honom, Gleeson?! Vet du vilka de är?!”
Hazel kan inte slita blicken av Peter, vars ögon glänser och läppar fortfarande är stretchade i det leende som hon har saknat så mycket, och hon skakar på huvudet långsamt.
”Ingen aning,” Säger hon.
Peter skrattar, högt och kort och fyllt med samma svällande glädje som finns inom henne och hotar att spräcka hennes bröstkorg.
”Så, är du redo att gå? Något du behöver hämta först?” Frågar Nick.
Hazel gör en snabb scan av vad hon har i sitt rum.
”Ingenting,” Säger hon genuint och vänder blicken till honom. ”Helt redo.”
Tystnad har fallit över planen, och alla stirrar när hon går fram och tar Peters hand och låter honom dra upp honom in i bakdelen av pick-upen. Hon släpper inte taget. Nicholas trycker på gasen.
”Gleeson-?!” Ropar läraren tveksamt, och hon vänder sig till henne med en gång.
”Förlåt så hemskt mycket, Mrs. Cartwright,” Säger hon i en silkeslen röst. ”Men det här stället passade bara inte mig av flera anledningar. Först av allt: jag är inte katolik,” Tjejerna flämtar dramatiskt i kör. ”Skandalöst, va? Men jag är inte klar än. Mitt efternamn är inte heller Gleeson. Gleeson är ett otroligt löjligt efternamn,” Folk börjar viska upprört. ”Och, sist men inte minst, jag har en pojkvän.”
Peter skrattar lågt när hon tar den av hans händer som hon fortfarande håller i och höjer den i luften så att alla kan se.
”Och så en grej till,” Hon behöver nästan skrika pga. vrålet bilen skapar när den gör sig redo att köra iväg. Hon använder sin lediga hand för att dra av tofsen hon har på sig och skakar sitt huvud tills hennes hår faller naturligt henne i ögonen. ”Fan ta era jävla regler.”
Bilen backar våldsamt ut ur planen, och lämnar alla flickor med händerna över sina munnar helt stumma.
”Adios, ladies,” Ropar Nick innan han vänder och kör.
Peter tar tag i Hazels midja så att de inte ska tappa balansen. Vinden sliter i hennes öppna hår, och han höjer en hand och försöker lönlöst svepa det ur hennes ansikte.
”Det där var...,” Han pausar. ”Dramatiskt.”
”Ja, men de stackarna behöver lite drama. Du borde ha sett vilken TV de är tvingade att se på.”
Han skrattar, ett högt och klart ljud som får henne att känna sig hel igen, och hon lägger armarna runt hans hals och kysser honom.

((Yes, I’m making it cheesy and dramatic and ridiculous. I’ve missed my bbies
Also changed so that they think her last name is Gleeson; forgot that she needed a new one in the last roll so I fixed that now))

((Omg i looooove it its like the fluffiest shit in all if SKILLS!!!!!))

Så fort jag ser byggnaden som utger Chicago Base, ler jag stort och lutar mig ut genom fönstret. Jag kan se att vakten, som är samma som för 6 år sedan, står och väntar på oss vid grinden. Jag ler.
"Hej, Ling, hur har det varit utan oss?"
Ling skrattar sitt mjuka skratt. "Oooh, det har varit sååå tråkigt och trist, men nu är ni här, så jag väntar bara på skabrakel!" Han ler och jag vinkar åt honom när vi kör vidare in i Hangaren.
Så fort jag stiger ut ur bilen kastar sig någon på mig, och jag hamnar på golvet med denna någon ovanpå mig.
"Nick, vad...?" Han kysser mig djupt och hårt och jag kan inte göra annat än att kyssa tillbaka.
Ett dussin "oooooooooooo"n hörs och Nick hjälper mig upp, men jag hinner inte göra mycket innan jag blir kramad igen.
Jag tappar räkningen på hur många som kramar mig, men tillsist är jag fri.
Det är då jag får syn på Hazel, som kommer och slänger armarna om mig. Det är så olikt henne att jag stapplar bakåt.
"Hej, Haz..."

((Thanku and aw that's adorable))

Folks ögonbryn höjs när Hazel släpper taget om Emmony. Nicholas öppnar munnen med ett snett flin, men hon hinner först:
"Håll käften, Nott."
Han visar sina handflator och tar respektfullt ett steg tillbaka, men hans ögon glittrar fortfarande. Hazel och Emmony delar ett enormt leende, och sedan kramas Peter och Em hårt. Hazel ser lyckligt på men är sedan plötsligt också paketerad i en kram. Hon förstår inte vem det är förrän hon släpps fri, och är även mer förvånad när hon ser dennes ansikte.
"Ceeth?" Säger hon, mer överraskad över kramen än faktumet att han är där med dem överhuvudtaget.
Ceeth ger henne ett leende som påminner mycket om Emmonys och lägger en tung hand på hennes axel.
"Jag har saknat dig, Hazel," Säger han.
Hon slappnar av och ler tillbaka.
"Jag med."
Han nickar och vänder sig sedan bort, tillbaka till sin syster, och lägger en arm runt hennes axlar. Peter smyger sig fram bakom Haz och tar hennes hand, och hon vänder huvudet mot honom och pussar hans kind.
Plötsligt så skriker två röster de känner igen bakom de:
"Guess who's in da hoooooouuuuuusssseeee?!"
De vänder sig om och ser Tom och Klyde komma svassandes med armarna vidöppna och flin på sina ansikten. De ser ut precis som vanligt, och Hazel skrattar tyst. Emmony springer fram och kramar de med en gång, och resten följer efter.
"Hoh, titta vem som inte har växt!" Säger Tom och tar tag i Hazel bakifrån medan hon pratar med Klyde, och lyfter henne upp en bit. "Förutom håret, då. Tyckte bättre om det förr, om jag ska vara ärlig."
Hon slår till honom med bakre delen av sin hand, och han skrattar och släpper ner henne. Han rufsar till hennes redan ostyriga hår, och hon ler mot sin vilja.
Emmony kommer fram till henne medan alla glatt diskuterar sina äventyr, och hon räcker upp sin hand och sveper lite hår iväg från hennes ansikte.
"Jag tycker om ditt hår så här," Säger hon snällt.
Hazel skrattar lite.
"Jag hatar det. Jag ska klippa det så fort jag kan."
Emmony flinar.
"Skönt att veta att du inte har förändrats, Grace."
"Har du?" Frågar Haz och lyfter på ögonbrynen.
Em rycker på axlarna.
"Tror du det? Tror du någon av oss har det?"
Hazels blick sveper över alla runt omkring henne, och hon rynkar på näsan.
"Tyvärr, nej. Ni är alla lika irriterande som vanligt. Kan inte fatta att jag saknat er."
Emmony trycker upp sin axel mot Hazels så att hon nästan tappar balansen, och de skrattar.

Jag skrattar högt när Haz knuffar mig åt sidan. Jag har tårar i ögonen och jag vänder mig mot Nick för att ge honom en kram till, men när jag ser på honom har han blicken fäst på något annat. Jag följer hans hårda, nyfikna blick och ser Chris och Eric hoppa ut ur SUVen.
Jag höjer en hand för att vinka över dem till oss. "Team, detta är Eric och Crystal Fearse. Jag... Ehm... Jag träffade på dem på ett uppdrag för en massa år sedan och jag hittade dem igen i Skogås." Jag ser att Nick slappnar av lite, men inte helt. Crystal ler.
"Trevligt att man fick följa med, det var länge sedan man hade ett riktigt ställe att slagga på." Han sträcker ut handen mot Nick som tar den.
"Det måste finnas mer anledning till att Emma tog er hit än att ni stötte på varandra för länge sedan..." säger Peter, och ställer sig bredvid Nicholas. Hen ser lika spänd ut som sin bror, och jag känner Hazels blick kretsa mellan oss alla.
Nu är det Eric som kliver fram och ställer sig mitt emot Peet och Nick. "Hmh. Ska vi visa dem eller ska vi låta dem räkna ut det själva?" Han smilar mot Chris och sedan vänder han sig mot mig.
"Eric...." Min röst kommer ut i en hård ton och Erics smil växer.
Han tar ett steg bakåt och håller ut handen framför sig, och ett eldklot formas fem cm ovanför hans hand. Det hörs förvånade utrop från de runt omkring oss och Eric låter sin hand falla och eldklotet dör ut.
"Vad i helvete...?" mumlar Ceeth. Jag sneglar mot Nick och Peet som båda, för en gångs skull, faktist ser ut som tvillingar, med samma tvivlande/chockade ansiktsuttryck.
Crystal går fram till Ceeth, som med sitt nya kortklippta hår ((typ som Deans)) ser äldre ut än vad han är, och lägger huvudet på sned. Med denna gest skimrar luften runtomkring honom till och inom en sekund har Crystals drag blivit Ceeths.
Den här gången är hela Hangaren tyst. Sedan en plötslig långsam enmans applåd. Jag spinner runt och ser Lex komma gåendes genom gruppen av soldater.
"Bra Emma, det var länge sedan jag såg Fearse, och i ett läge som detta vill jag ha dem på min sida håller än våra fienders." Han ler mot Crystal och Eric och lägger sina händer på deras axlar. "Det är skönt att ha er tillbaka, grabbar." Han vänder sig mot mig och nickar mot tvillingarna. "Ta dem till mitt kontor, jag vill prata med er tre och introducera er till en person..."
Jag saluterar och vinkar åt Fearse att följa efter mig. Jag känner allas blickar på min rygg och sträcker på mig per automatik.

((Skulle jag kunna ha Fearse som mina karaktärer så som Emma att du inte skriver vad de säger och så? I alla fall, ingen vet vilka de är, förutom Emma, Lex, och Samantha. Deras föräldrar var nära vänner till Lex så det är därför Lex är så lättad att se den på fredlig mark.))

((Sure, I don't know them well enough to write much about them anyway. Hazel won't be interacting with them much in the beginning until I've seen how you write them and stuff))

Hazels blick följer Emma och Fearse-tvillingarnas ryggtavlor när de snabbt följer efter Lex. Peter och Nick bär samma misstänksamma ansiktsuttryck, och Hazel går långsamt fram till sin pojkvän och tar hans hand.
"Känner ni de?" Frågar hon nyfiket.
Ingen av de svarar, och Nick fortsätter att stirra på de fyra avlägsna figurerna, men vänder sig sedan och går iväg med snabba steg. Hazel tittar efter honom men vänder sedan sig till Peet igen och trycker hans hand.
"Peet?"
Peter sliter äntligen iväg sina ögon och tittar på henne. Hon lägger huvudet på sned lite, men hans blick och faktumet att han rycker kort på ena axeln signalerar att han antingen inte vet eller inte vill prata om det. Hazel ger honom ett litet leende för att visa att det är okej och hans ser ut att slappna av lite. Han tar upp deras sammanlänkade händer och pressar sina läppar lätt mot hennes handflata. Hon känner sina kinder hetta till lite, och ser att hans också har fått lite färg, och hon kan inte stoppa sitt leende.
"Såg ni det där?!" Säger Kyle plötsligt, som om han nyss återfått talförmågan efter chocken. "Var det någon sorts magi eller något?"
Peter pressar ihop sina läppar, och Haz kastar honom en blick innan hon svarar.
"Jag gissar att det är som med våra skills," Säger hon sakligt. "Det är nog inget man kan förklara,, precis som faktumet att Ceeth och Em båda har talang inom svärdstrid."
"Eller att du kunde skjuta pilbåge utan att någonsin ha övat," Tillägger Ceeth. Hazel ger honom en halvt tacksam, halvt förlägen blick.
Tom ser fundersam ut.
"Ja, jag antar det. Men det är ju, typ, så synligt. Hur tror ni de upptäckte det?"
"Fråga de själva," Säger Ceeth med ett axelryck. "Fascinerande var det, i alla fall. Jag ska gå och leta reda på Nick, förresten. Ses senare."
Han vinkar kort innan han joggar ner samma väg som Nicholas tog när han gick, och Tom och Klyde nämner något om att de borde skaffa någon slags eldbomber, för nu kan de knappast förbjuda eldtrick längre.
"Allt okej?" Frågar Hazel Peter försiktigt.
"Ja då," Svarar han, hans ljusa ögon genuina. "Det var bara lite chockerande. Och du då? Hur hanterar du allt det här nya?" Han använder sin fria hand för att vagt gestikulera till byggnaden framför de.
"Bra, tror jag," Säger Hazel och följer hans gest med sin blick. "Jag är glad. Att vara tillbaka, menar jag. De senaste åren-"
Peter ler varmt.
"Jag vet."
Hennes spända axlar slappnar av och hon ger honom en tillgiven blick.
"Kom, så ska jag visa dig runt," Säger han plötsligt och rycker lite i hennes hand för att dra med henne. "Den här basen kanske inte är lika pampig och välkänd som Pentagon, men vi gillar den. Våra rum är coola, också."
Hazel skrattar lite.
"Efter att ha bott på en privat katolsk skola exklusivt för flickor tror jag inte att du kommer ha svårt att imponera mig."