Hjältar och Gudar *PRS MELLAN Ginny!!!! OCH AlexZz*

Snart var det bara brända halsstumpar kvar av hydran. Den försvann i ett rökmoln av gult monsterpulver.
"Alexis!" Flämtade Deianeira när hon såg hans brändskador. Det såg hemskt ut, och hon kände en bit av henne vilja spy. Men hon samlade sig och sa snabbt: "Be till din far. Låt honom läka dig. Använd egen kraft också. Det bor-det måste funka."

"Jag, jag ska." Mumlar Alexis och känner hur hela bröstet svider och bränner. Han kan inte koncentrera sig och har aldrig varit bra på att be. Till slut far det sig naturligt på något sätt. Han tänker bara, säger inget utan bara blundar.
"Fa- Asclepius... snälla, snälla jag ber dig hela mina skador." Säger han och känner hur det sakta rinner blod nedför bröstkorgen på honom.

Deianeira gick fram till Alexis med tvekande steg och la en hand på hans arm så han visste att hon kunde stödja honom om han höll på att ramla. Hon stirrade utmanande på himlen, som om hon trodde att hon kunde skicka meddelandet "Läk min vän och din son, annars...!". Ha. Som om hon kunde hota en gud. Det skulle nog inte hjälpa alls, bara vara respektlöst. Men hon var för uppjagad för att kunna hejda hur irriterad hon var på att Alexis had gjort sig illa. Det borde inte ha hänt. Om Asclepius inte läkte honom, var hela uppdraget bara löjligt. De måste väl kunna lita på sina föräldrar när de bokstavligen nästan går raka vägen in till döden för att hjälpa de med något de knappt känner till?

Alexis känner något väldigt konstigt genom hela kroppen till den graden att han tar stöd på hydrans lik för att inte ramla eller sätta sig på backen eller något. Han känner där såret förut fanns, nu är det inget kvar, bara hud... ärr-vävnaden som han haft där är till och med borta.
"Lita på mig." Hörs en djup röst som verkar komma från ingenstans och Alexis måste genast försöka leta efter källan.

"Alexis?" Frågade Deianeira oroligt, men så flämtade hon till.
Brännskadorna höll på att försvinna. De krympte till ingenting, och snart såg Alexis ut som vanligt.

Alexis ser på hans nu söndriga dräkt och försöker trycka på ärret. Ärret har funnits där sedan han var liten, det har alltid varit kvar. Men nu är det borta.
"Hörde du det där?" Mumlar han och söker efter den djupa rösten igen.

Deianeira rynkade ögonbrynen. Hon kände oron växa. Alexis' far hade tydligen svarat på hans bön och läkt hans sår, men han var fortfarande trött och kanske hallucinerade. Hon nämnde inte att hon inte hört rösten och sa istället:
"Du behöver vila. Kom."

"Mhm." Säger Alexis svävande, nu när det kommer på tal så känner han sig riktigt, riktigt trött. Han förstod inte, nyss hade han varit peppad och energifylld. Fast i nästa håller han på att falla ihop av plötslig trötthet och utmattning. Är det normalt?

Deianeira tog ett ordentligt tag i Alexis axlar och puttade på honom bakifrån åt rätt håll. När de kommit tillbaka till bergets krön insåg hon att de inte hittat någon hjort att offra till Zeus, och bestämde sig för att de fick fixa det senare. Hon hjälpte försiktigt Alexis att sätta sig ner med ryggen mot den kalla stenen.
"Jag ska gå och hämta ved och kött så vi kan äta." Sa Deianeira. "Vänta här. Om ett monster kommer så ropar du, okej?! Kriga inte utan mig. Din energi gick åt till att hjälpa din far att hela dina sår, och om du inte vilar kan du bli sjuk. Jag tror inte några monster vågar komma så här nära gudarnas boning ändå, så..." Hon harklade sig. "Var försiktig, bara."
Hon sprang tillbaka in i skogen.

"Visst." Mumlar Alexis, ärligt talat hörde han bara något om att inte kriga utan mig - alltså i det här fallet så pratade hon troligtvis om sig själv då... kanske. Eller hade han hört fel? När hon är försvunnen försöker han ändå resa sig, det går knappt men med lite hjälp av berget så lyckas han åtminstone halvstå... sedan måste han tråkigt nog sätta sig ned igen när han inser att han faktiskt inte mår bra nog än, jäklar han är ju helt oduglig.