LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Hon öppnar ögonen och ser lite frågande på honom, "Bra nu för tillfället, det verkar som om när jag är svagare till sinnes får den större makt över mig." sa hon och försökte tala så sant hon förmådde för att han skulle förstå. "Som på med kvällarna, när jag skall sova." sa hon tyst och undvek hans blick vid den sista meningen, hon hatade att erkänna att hon hade de där problemen, och vad ringen gjorde med henne.

Daeron nickade fndersamt och satte sig upp, blicken frånvarande på vattnet. Han hade hört något liknande, och det lät väl vettigt.
"Igår kväll också?" undrade han tonlöst, dock smått intresserat. Han ville inte att ringen skulle ändra på Tamara, det var livsviktigt för deras uppdrag. Och Tamara verkade ha tillräckligt med psykiska problem, utan en ring som gjorde sakerna värre.

"Lite" erkänner hon tyst och sänker blicken, "Men det hjälpte att duvar där, jag har faktiskt aldrig sovit så bra som jag gjorde i natt." säger hon nu med så svag röst att den knappt hörs, det här var verkligen svårt för henne att erkänna eller prata om sådant hon vanligtvis brukade dölja för var och en och aldrig brukade tala om.

Daeron log åt hennes ord och drog upp sina fötter ur bäcken.
"Bra att höra", sade han vänligt och drog åter på sig sina skor. Sedan reste han sg och sträckte fram sin hand för att hjälpa upp Tamara. "Det är bäst vi fortsätter så vi ens har en chans att hitta dvärgarna innan det blir mörkt.

Tamara nickar och tar tag i hans hand för att låta sig dras upp. "Jo, det är sant." säger hon och ser på himelen, det var fortfarande varmt och solen stod rakt på himelen det skulle fortsätta vara en riktigt varm och kväljande dag.

De fortsatte rida i en maklig takt, men då solen började sjunka skyndade de på hästarna och trädde slutligen in i skogen i en lätt trav. En förvånansvärt bred och slät väg ledde in i skogen. De kom snabbt fram, men var alldeles för sårbara.
"Tycker du vi ska vika av?" frågade Daeron och försökte se in bland granarnas och tallarnas grenar och stam. Vägen ledde rakt mot bergen, men den var säkert uppvaktad. Å andra sidan ville de hitta dvärgarna. Men vad om de träffade orcherna i stället?

( https://fbcdn-sphotos-a-a.akamaihd.net/hphotos-ak-prn1/11305_427598087316597_898358800_n.jpg xD)

"Orcher kan känna av vår lukt på flera meters avståd och det känns ärligare att rida på vägen så dvärgarna vet att vi kommer som vänner och inte fiender." sa hon fundersamt och såg på den stora breda väg de leder på, "Förmodligen kommer de finna oss snart, bäst att vi inte höjer vapen mot dem." säger hon och kastar en blick på hans stav.

(xD)

"Sant", svarade Daeron och märkte hennes blick. Han gjorde dock ingenting för att röja undan staven, eftersom den inte verkade precis lika farlig som hennes svärd. Sanningen att säga såg den ut som en kanske aningen kort vandringsstav, inte mer.
Så de fortsatte längs med vägen. Solen fortsatte sjunka, men de fck vänta länge innan något hände. Slutligen hindrades deras framfart av en tjock stam, som hade fällts rakt över vägen. Daeron kastade en blick mot sidan, och såg att den hade huggits ner. Dvärgar.

Tamara kastar en blick åt sidan och ser ett dussin tal dvärgar komma fram på vägen. De var små hårdförda män, den längsta av dem nådde säkert till hennes bröst men inte mer.
"Hoppa av hästarna och släpp era vapen." säger ledardvärgen grovt och de gör som de blir tillsagda, det vill säga, Tamara frigör sig från alla synliga vapen, inte de dolkar och knivar hon hade gömt i kläderna.

Daeron satt lugnt då dvärgarna uppenbarade sig. Trots att de var korta män såg de varken svaga eller små ut. De var alla klädda i tunga rustningar och bar på de största svärd och yxor Daeron någonsin hade sett. Dessutom pryddes deras ansikten av tjock skägg i olika färger, flätade och i vissa fall prydda med amuletter.
Då ledardvärgen gav dem order, hoppade Daeron lydigt till marken och spände av sig den krökta kniven. Han gjorde dock ingen rörelse mot staven, de skulle inte veta vad det var. Daeron var trots allt en okänd magiker.