Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

bevakar igen!!!!


*ÄLSKARDENNAFFSÅSJUKTMYCKETMÅSTEFÅMER* ♥♥♥

jätte super bra

§ Hedwig §: Skulle du kunna lägga din kommentar i en spoiler? Sidan har blivit väääääldigt lång nu

"räcker upp handen, lita på det!"

Snälla, skriv ett till kapitel!!!



//books♥

Ny läsare här!
Jag tycker du skriver fantastiskt och har fått till en riktigt fin och sorgsen berättelse, med tanke på att man redan vet det oundvikliga slutet för Cedric.
I kapitel 9 (tror jag det var), när Cedric och Lyhra kramar om varandra så tänker jag automatiskt tillbaka på när jag hade en sådan kram med en killkompis till mig, som jag gillade då. Den känslan beskrev du perfekt!
Sen gillar jag även hur du beskriver de mindre karaktärena i berättelsen, som tvillingarna, Cho och Percy. De känns så levande

Ja, jag gillar det mesta helt enkelt!
Börjar bevaka denna tråd nu och jag hoppas på en fortsättning snart!

Snälla, kan du inte skriva ett till kapitel!!! Jag tror att jag dör om jag inte får veta hur det går!!

Idag fick jag jullov, så jag tänkte inleda det med att bjuda er på ett kapitel! ♥

Kapitel sjutton.
I’ll be coming back for you, back for you.

Jag satt i det tomma sällskapsrummet med en av böckerna jag fick i julklapp och en kopp te. Jag kunde inte somna igår kväll efter balen, jag och Cedric hade suttit ett tag och myst bland rosenbuskarna men efter ett tag fick vi lov att gå in. Han lovade att han skulle prata med Cho efter jullovet. När alla andra somnat sent inpå natten låg jag helt vaken i min säng tills jag gick ner till sällskapsrummet där jag nu sitter. Brasan i mitten av rummet brinner värmande och utanför faller stora snöflingor. Jag älskar julen och vintern och drar hufflepuffhalsduken tätare om min hals i det lite småkyliga rummet. Jag vänder blad och det hörs steg i trappan från pojkarnas sovsal. Cedric kikar fram med rufsigt hår och ser lättad ut över att se mig ensam i sällskapsrummet. Han sätter sig tätt intill mig i soffan och jag lutar huvudet mot hans axel.
”Jag glömde fråga igår, hur var det att gå på balen tillsammans med Geroge ?” Frågar Cedric efter ett tag och jag rynkar på ögonbrynen.
”Han är riktigt härlig så det gick väl bra… jag hade jätteroligt.” Säger jag tveksamt eftersom jag inte vet vart Cedric vill komma.
”Gillar du honom då?” Frågar han och bryter vår ögonkontakt.
”Öh… Som vän; ja.” Svarar jag och knuffar till Cedric och brottar ner honom på soffan så jag halvligger över honom. ”Är du svartsjuk?” Frågar jag, Cedric ler och lägger armarna om mig. Han pressar sina läppar mot mina och jag flätar in mina fingrar i hans hår.
”Fan, Cedric…” Hörs sedan Aarons röst och vi ser upp, Aaron står längst ner i trappan och ser på oss med förvirrat uttryck i ansiktet. Cedric föser bort mig och sätter sig rakt upp i soffan.
”Aaron…” Börjar han men Aaron sätter upp handen för att tysta honom. Han ser förvirrat mellan mig och Cedric innan han säger någonting.
”Vad- vad håller ni på med?” Frågar högt och tar ett steg framåt. ”Alltså Cedric, vad är ditt problem egentligen? Du har skolans populäraste och sötaste tjej och ändå måste du gå och… hålla på med någon annan. Alltså fan, jag är så trött på dig! Du tror du får göra precis som du vill bara för att du är skolans förkämpe! Cho har fan också känslor, din otrogna jävel!” Säger Aaron och gör en gest mot mig, hans ögon brinner av hat och jag blir nästan rädd för honom. Jag har aldrig sett Aaron på det här sättet. Cedric hajar också till men behåller samma likgiltiga min.
”Aaron, snälla säg ingenting till Cho om det här, jag lovar att jag ska berätta allt för henne … Snälla, säg ingenting utan låt mig berätta för henne.” Ber Cedric långsamt medan han sakta reser sig upp och går mot Aaron.
”Så jävla lågt, Cedric. Hur kunde du göra såhär mot Cho?” Frågar han men väntar inte på svar utan kryper ut ur sällskapsrummet. Cedric vänder sig om och ser olyckligt på mig.
”Jag borde antagligen…” Säger han bara och pekar mot utgången där Aaron just försvunnit från. Jag nickar.
”Berätta det för Cho innan han gör det.” Avslutar jag med ett osäkert leende. Han nickar snabbt och skyndar iväg och jag är åter ensam i sällskapsrummet. Jag tar upp boken som fallit ner på golvet och fortsätter läsa om hur man tyder framtiden i stjärnorna.

Resten av dagen spenderar jag i sällskapsrummet tillsammans med Ronya och några fler tjejer i min årskurs för att göra klart några skoluppgifter vi fått över lovet.
”Såg ni Viktor Krums dansparter eller?” Frågar Lisa, en rödlätt flicka, och ser förbryllat mellan oss. Jag skakar på huvudet, men en annan flicka nickar kraftigt.
”Det är Hermione Granger, ni vet hon med brunt yvigt hår i fjärde årskursen som alltid sitter i biblioteket. Jag trodde knappt det var hon först!” Säger hon.
”Hermione Granger? Nej, på riktigt?” Frågar en annan med höjda ögonbryn.
”Ja, på riktigt! Hon var i alla fall otroligt vacker.” Säger den andra.
”Jag önskar jag såg ut som henne.” Suckar Lisa och alla återgår tyst till skolarbetet. Jag väntar spänt på att Cedric ska komma tillbaka till sällskapsrummet och kan inte koncentrera mig på de 10 största brott av trollkarlar genom tiderna. Klockan blir sex och sällskapsrummet hinner bli omslutet i ett behagligt mörker innan Cedric kommer tillbaka. Han har spända käkar och ser sig inte ens om i rummet utan han går bara direkt upp till pojkarnas sovsal. Jag lägger ner boken på bordet och smyger upp för trappan till hans sovsal. Den ser precis likadan ut som flickornas fast spegelvänd. Cedric ligger på en av sängarna och ser upp i taket. Jag går försiktigt fram till honom.
”Cedric…” Säger jag och han ser på mig. ”Hur gick det?” Han kollar tillbaka upp i taket.
”Aaron hade redan hunnit säga sin version innan jag ens fick chansen, vilket gjorde ungefär allt hundra gånger mer komplicerat.” Han suckar. ”Jag sa att jag var ledsen men att jag ville göra slut och hon blev jätteledsen och började gråta… Hon sa att hon verkligen var kär i mig på riktigt, men att hon inte kommer säga någonting till våra förändrar om jag låtsas att hon och jag fortfarande är tillsammans.” Jag slår mig ner på sängkanten och rör vid Cedrics hand, jag nickar med blandade känslor virvlande inom mig. Cedric rör vid mitt hår och ler snett. Det spelar ingen roll att jag är Cedrics hemliga flickvän, bara att veta att han är min känns som en bra början i alla fall.
”Det ska jag nog överleva.” Säger jag och besvarar hans leende.

du skriver för bra!