Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Aleyna gav ifrån sig ett skratt.
"Juste, jag skulle påminna er om att man inte fick vara ute..." Aleynas blick skiftade mellan Olivia, Jakob, Christal och Kol.

Kol hoppar upp då Olivia vaknar och går fram till henne.
"Lugna ner dig!"utbrister han och tittar in i Olivias ögon. "han försöker hjälpa dig!"
Alven tittar på Kol med en konstig blick, Kol tittar tillbaka, hade han inte sett de där ögonen förut?

"H-Hjälpa mig?" Undrar Olivia svagt. Eller heter hon Sheila? Förvirrad ser hon sin far i tältöppningen. Han stirrar på henne med en blick som inte hon känner igen, någonstans ifrån. Varken drömmar eller verklighetens minnen. Den är medlidsam och skuldsatt. Kan verkligen han känna ånger?

"Hon mår fint, jag har lyckats få bort alla sår och blodet som hon mistat har jag lyckats få tillbaka", sade alven lågt med en melodisk röst som endast helalver hade. "Hon behöver bara vila."
Kol nickade.
"Tack", sade han med ett svagt leende innan alven gick till Jacob. "Olivia, hur mår du?"

"Jag tror jag hallucinerar..." svarar Olivia, Sheila. Eller? svagt. "M-Min far s-står inte d-där ellerhur?" Frågar hon och försöker blinka bort honom men varenda gång hon öppnar ögonen är han kvar. Hon måste hallucinera, han kan inte vara där. Särskilt inte med de ögonen.

Kol vänder sig om och ser mot tältöppningen.
"Där står ingen", sade han och rynkade pannan. "Sov."
Han gick fram till alven som undersökte Jacob med Christal bredvid sig.
"Känner Christal dig?"frågade han av alven som tittade upp och nickade.
"I hennes förra liv", svarade han och tittade ner på tigern. "Jag heter Christian Armstrong."
Kol tappade hakan, nu visste han vart han hade sett ögonen förut.
"D-du är min farbror?"stammade han chockerat.

Önsketänkade, så måste det vara. Hallucinationen försvinner när någon går igenom den.
"Dr. Welt är gripen. Levande och grípen. Såret i magen har dock gått upp. Kan du se om honom?" Frågar soldaten alven som tydligen heter Christian. Olivia eller Sheila vet inte om hon borde men plötsligt står hon upp och går tiill tältöppningen. Det gör ont att gå men hon måste få fråga om det. Hennes far sitter inte så långt ifrån och som soldaten sagt är hans tröja blodig på grund av såret. Olivia eller Sheila går fram tll honom och han tittar upp.
"Heter jag Sheila?" Undrar Olivia/Sheila och försöker stå så rakt som möjligt.

"Eh...Olivia?"sade Kol och tittade efter henne. Hon var ganska...annorlunda ibland. Han vände blicken tillbaka mot Christian.
"Christal dog för ungefär tre år sedan, men hennes själ dog aldrig. Hon måste ha fötts på nytt för att följa dig", berättade Armstrong och gav någon sorts spruta åt Jacob. "Jag har kommit för att hämta med dig till alvernas värld."
Kol stirrade på honom.
"M-men jag är ingen hel-alv!"utbrast han. "Jag får inte vistas i samma område som hel-alver!"
"Din mor var en alv, hon gömde alltid öronen från dig och eftersom du växte upp med människor så har du lärt dig att prata och vara som dem", svarade Armstrong roat och gick ut ur tältet. Kvar stod en mycket chockad Kol.

Hennes far ger henne en blick som är bland annat chockad.
"H-Hur vet du?" Frågar han och hon funderar på att dricka lite av hans blod. Ingen här kommer säkert stoppa henne och nu har hon dessutom fått reda på att hon levt i en lögn i hela sitt liv och inte bara en del av det.
"Du blockade mina minnen." Säger hon argt och han nickar långsamt.
"Sant." Svarar han och Olivia sparkar honom, svagt, på benet. Han gör en grimas av smärta.
"Mor ramlade ned för trappan, mor var alkoholist." Fortsätter Olivia och han fortsätter nicka.
"Och jag förstörde dig-"
"För att jag liknar henne och du skyllde på mig för hennes död." Avslutar Olivia meningen och han tittar ned i marken. Olivia har plötsligt skurit upp hans axel och suger ur blodet.
"Men det är sant. Jag överlever nu. Antagligen mindre än andra men jag överlever att tag." Säger Olivia och han tar sig för axeln. Men han nickar.
"Tänker du inte gå och berätta för dina vänner att du heter Sheila?" Frågar han kallt.
"Nej, jag heter Olivia." Svarar Olivia och går tillbaka till tältet och möter Christian på vägen. Hon ler mot honom.

Kol förstod inte, skulle han vara tvungen att lämna de andra och fullfölja sin plikt? Han var en alv, inte en människa, förklarade det hans styrka i alla sporter? Han förstod inte, sakta började han gå runt och runt i rummet. Vad skulle han göra? Enligt Armstrong så var han tvungen att följa med till Alv-landet för att fullfölja sin plikt som alv, men kunde han verkligen lämna sina kompisar att dö?