Svart EMO

Jag ska också byta skola! fast jag ska börja 5:an (vilket du nog inte ska). Vår skola är för liten

Superbra att det kommer ett nytt kapitel!!!

Hello ladies and gentlemen! Här har ni en författarinna som avklarat 6:an! Hade avslutning idag, och nu är det SOMMARLOV!
Och förresten, jag vill bara dela med mig av nyheterna; har läst ut min bok (The Son Of Neptune) och nu måste jag vänta tills i höst innan nästa bok i serien kommer ut D8 Den heter The Mark Of Athena...
Men nu, när det är sommar, så ska vi alla vara glada Så jag önskar glad sommar med ett nytt, fräscht, glatt kapitel!


Kapitel 39

Kimberlie
Efter Nicholas’ möte med Dumbledore, så smet jag ut igen. Det kändes för hemskt att vara så nära honom, så jävla nära, men inte kunna avslöja sig. Jag visste att jag var tvungen att vänta en vecka eller två tills jag kunde visa mig för honom och rektorn.
På rasterna var Nick alltid ensam. Han brukade sitta under ett träd vid sjön och läsa en bok, och varje gång han gjorde det satte jag mig alltid bredvid och betraktade honom. Jag hade aldrig trott att han skulle klara sig och komma tillbaka till Hogwarts, även om jag hoppats, men något med honom var... fel. Nicholas var så välskött, med håret vårdat och inga tecken på svält eller hungersnöd. Först när jag sett honom vid Hogwarts portar hade jag inte lagt märke till det, men även då såg han ut som om han blivit omhändertagen. Inte alls som om han gått och offrat sig till dödsätare och sluppit undan.
Det var något annat också. Även om hela han glödde av välmående, hade han alltid en rynka i pannan, mellan ögonbrynen. Han verkade orolig, häktad och vaksam; något verkade tynga ner honom. Någonting var fel, och jag ville ta reda på vad.
Det var ofta några biffiga sjätte- eller sjundeårselever som kom fram mot Nick, men jag var alltid förberedd. Om min, öh, vän redan var så orolig, efter att ha bett om att offra sig och sedan flytt, skulle han INTE behöva stå ut med gliringar och slagsmål också. Jag gick alltid fram till mobbarna, lutade mig fram och viskade någonting fyndigt i deras öron, typ; ”Dags att mobba någon? Mobba dig själv, räddhare.” De brukade förskräckt springa iväg, ibland skrikandes, men aldrig närmade de sig Nicholas igen. För att gå på en skola full med spöken, var eleverna väldigt rädda för osynliga spöken som egentligen var 14-åriga flickor.

Men det spelade ingen roll längre. Jag tänkte visa mig nu. Först för Nicholas, och berätta vad som hade hänt med mig. Och kanske fråga om vad som hänt med honom.
Det var en solig, strålande dag, och Nick satt vid sjön i det stora trädets skugga. Han läste samma bok som han läst i ungefär en vecka nu, någon som hette: ”The Lost Hero”. Jag tittade på honom och kände enorm lättnad. Nicholas levde. Han var på Hogwarts, och mådde bra. Kunde det varit bättre?
Jag visste vad jag skulle göra. Snabbt sprang jag till mitt läger (det låg ganska djupt in i skogen) och hämtade en ficklampa. Så fort jag höll i den blev den osynlig. Men jag hade en idé.
Jag tog fram en liten handduk som jag tagit från Lucy’s och Primo’s hus. Jag virade handduken runt ficklampan, noga med att min bara hud inte nuddade lampan. Sedan satte jag på den.
Hjärtat tog ett skutt. Handduken var osynlig, eftersom jag rörde vid den, men ficklampan var fullt synlig. Det starka ljuset från den hade redan fått lite uppmärksamhet från en förstaårselev, men hon tittade bort med en förvirrad min och gick därifrån. Småleende riktade jag ficklampan mot platsen där Nicholas satt, och väntade på att han skulle märka ljuset.
Han gjorde inte det. Dags för plan B, tänkte jag.
”Hooo! Hooo!”
Jag försökte låta som en uggla, en väldigt höggljud, och det funkade. Nicholas, som vart så vaksam sedan han kom till skolan, vände sig direkt mot platsen ljudet kom ifrån. Då såg han lampljuset.
Han stirrade med stora ögon. Sedan så stängde han boken och reste sig långsamt upp. Med boken i handen började han komma mot mig.
"Åh, gud", viskade jag för mig själv medan både panik och glädje vällde fram i mig. Det var så konstigt, så overkligt, att jag inte kunde tro att Nicholas verkligen kom gåendes mot mig.
Han var nästan hos mig nu. Fem steg kvar, fyra steg, tre steg...
Framme.
Vi stod näsa mot näsa. Nick tittade rakt igenom mig, väntade sig se något annat. Ficklampan verkade sväva av sig själv. Han betraktade den förvånat. Jag grävde efter trollstaven i fickan och viskade tyst motförtrollningen som skulle få mig synlig.
Nicholas skrek högt. Jag satte ett finger över mina läppar för att visa att han skulle vara tyst, men han verkade helt chockad. Han tystnade, men andades snabbt och ytligt. Den stirrande blicken gjorde mig lite nervös.
Men jag var tvungen att spela helt lugn.
”Kimberlie! Vad i HELVETE...?!” började Nicholas halvt skrämd, halvt imponerad.
”Hej på dig med.”
”Du var osynlig...”
”Jag vet det, tack.”
”Och så kom du bara fram sådär...”
”Alltså, det var liksom meningen.” Jag var lite road av hans förvåning.
Nick var tyst en några sekunder och bara betraktade mig. Han var fortfarande i chocktillstånd, men han verkade ha plats för lite imponering i blicken också.
Sedan gjorde han något jag aldrig kunnat tänka mig.
Nicholas kysste mig.
Plötsligt så var hans läppar hårt pressade mot mina. Det pirrade till i hela kroppen, och varje muskel var spänd. Sedan började jag långsamt slappna av och besvara kyssen.
Han kysser inte så bra, påpekade en jävligt irriterande röst i huvudet.
Håll käften, tänkte jag tillbaka.
Allt tog slut på bara några sekunder. Nicks ansikte var tomatrött, men han verkade för glad för att bry sig. Han kramade mig hårt.
”Tack gode gud att du lever!” sa han och kramade mig hårdare.
Jag var fortfarande chockad över kyssen, och tänkte bara på den, men min kropp reagerade bara på hur hård kramen var.
”Du...stryper....kan inte andas!” flämtade jag.
”Oj.” Nicholas släppte snabbt. ”Förlåt.”
Det var en sekund av genering, men till slut så frågade Nick:
”Vad i helvete har hänt?!”
Jag skrattade. Jag var så lättad, så lycklig, och hjärtat kändes som en ballong som höll på att sväva iväg. Det var så skönt att se Nicholas igen, att få känna hans berörning, inte bara behöva sitta osynlig bredvid när han läste.
Skrattet bubblade bara på. Jag kunde knappt sluta. Nicholas började också. Glädjetårar rann ner för mina kinder, men jag ville inte torka bort dem.
Vi skrattade och skrattade, tills vi fick riktigt ont i magen. Vid det laget satt vi på marken, kippandes efter andan, och tittade på varandra.
”Vad hände?” frågade Nick när han återfick talförmågan.
Jag berättade allt. Det kändes så bra att berätta allt för någon som lyssnade. Jag berättade om flykten, om hur jag hade bott i Förbjudna Skogen, om hur jag hade hört hans samtal med Dumbledore. Nicholas skällde inte på mig, tvärtom så skrattade han.
”Så du tjuvlyssnade?” sa han och slog mig lätt på armen. Jag log.
Det var inte bara min lycka som gjorde mig glad, utan hans. Rynkan mellan ögonbrynen var borta. Ögonen hade inte den där dystra, allvarliga glimten. Hans mun var inte hårt ihopknipad, utan leende. Hela han verkade slappna av.
När historien var slut, så log Nicholas brett.
”Jag visste att du skulle vara på Hogwarts! Jag VISSTE det!” sa han och boxade till luften. ”Jag blev så jäkla orolig när Dumbeldore sa att du inte var här. Jag trodde du dött.”
Han tystnade. Plötsligt såg han sorgsen och skrämd ut, och jag blev varm inuti när jag insåg att han tänkte på hur det skulle vara om jag dött. Nick sträckte sig efter min hand, och höll den hårt, som om han var rädd att jag skulle fladdra iväg ner till Underjorden.
Jag blev röd i ansiktet, när jag plötsligt insåg vad han hade gjort. Han hade kysst mig. Och jag hade gillat det. Nu höll han min hand.
Var vi...?
”Öh...” Nicholas såg ut som om han skulle dö av genering. ”Ä-är vi typ... öh...”
Jag rodnade nog, men jag kände mig förvånansvärt lugn. Och jag visste varför. Jag ville det här. Jag älskade Nicholas. Han var den snyggaste, snällaste, sötaste person jag någonsin träffat. Han hade offrat sitt liv för mig. Varför han nu satt här framför mig var ett mysterium, men om ha inte ville berätta nu var det okej. Det viktigaste var att han satt här, så nära mig, höll i min hand.
”Om du vill.... Så är vi väl...öh...” fortsatte han lite dumt.
Jag ville inte svara, och jag behövde inte. Jag bara lutade mig fram och kysste honom.
Nicholas log. Jag också.
”Svar nog?” frågade jag.
”Absolut” log Nicholas.
Sedan fortsatte vi kyssen.


Det var ert kapitel! Ett glatt och fint, hoppas jag. Efter allt hemskt som har hänt, förtjänar väl Kimberlie och Nicholas lite glädje och lycka va?
Glad sommar på er!

Superbra kapitel!!!

Kim visade sig, Kim visade sig. Kim visade sig.........Kim visade sig. *Hoppar runt, dansar och sjunger*

Han kysser inte så bra, påpekade en jävligt irriterande röst i huvudet.
Håll käften, tänkte jag tillbaka. Ååååå, vad jag hade roligt åt denna mening.

UNDERBART Jag började ju gråta av lycka för Kim och Nick :' När man tänker på hur bra dom har så börja jag gråta SUPERMEGAAWESOME KAPITEL

Hej hej! Jag är på pappas jobb, och han och hans lärarkollegor har personalmöte. Jag sitter i hans arbetsrum och har tråkigt. Men så kom jag på: varför inte skriva på SE (=Svart Emo)?
Och här kommer ännu ett kapitel!
PS. Jag vet att det inte händer så mycket än, men liiiite lugn och ro kan väl Nick och Kim få? Nick jobbar trots allt för dödsätarna…

Kapitel 40 (OMG OMG OMG! VI ÄR PÅ KAPITEL 40! *GLÄDJEDANS* )

Nicholas
Jag vaknade den morgonen med en överlycklig känsla i kroppen. Det tog en sekund innan jag kom på varför jag var så glad. Jag skuttade upp och duschade snabbt, satte på mig skoluniformen och skuttade ner till frukosten.
Borden där nere var redan fulla. Det var lördag, och alla babblade glatt. Sommarglädjen låg över hela Stora Salen, och taket visade en perfekt blå himmel.
Jag gled ner på en stol vid Slytherin-bordet. Så fort jag satte mig där, så flyttade sig några stora sjundeårselever. Det var lite konstigt, för både jag och de visste att de skulle slå mig i slagsmål. Ändå undvek de mig.
Jag lassade på en stor portion ägg och bacon på tallriken, och drack djupa klunkar ur pumpajuicen. Mina ögon spanade ut över salen, efter ett tecken av Kimberlie.
Jag kunde fortfarande inte tro det. Kimberlie hade kommit till Hogwarts (till slut). Hon mådde bra och var lika snäll och vacker som någonsin.
Och jag hade kysst henne.
Jag visste att jag varit feg som inte gjort det för längesen, men jag var så glad över att äntligen ha vågat att jag inte brydde mig om den lilla rösten i huvudet som sa: Om du kysst henne tidigare, skulle ni vara ihop nu. Fegis, fegis, fegis…
Dock var jag riktigt osäker på hur bra kyssen hade varit. Jag hade aldrig kysst någon förr, och tänk om det hade varit hemskt dåligt? Tänk om Kim bara låtsatsatt hon gillade det?
Nej, tänkte jag. Hon hade ju kysst mig själv sen.
En varm känsla spred sig i kroppen när jag tänkte på det. Hennes mjuka läppar mot mina, hennes hand i min…
Hjärtat tog ett skutt.
Där var Kim. Hon kom in i salen, och nästan alla tystnade.
Hon är så vacker, tänkte jag andlöst.
Det svarta, blanka, långa håret var utsläppt och hängde fritt över ryggen. Hennes klädnad var ren och struken. Skorna var skinande blanka. Läpparna var svartmålade, och två tjocka svarta streck var och en av hennes kinder. Hon hade svart ögonskugga, och det stod i skarp kontrast till hennes klargröna ögon med de långa ögonfransarna.
Kimberlie Black var en EMO igen.
Hon gick och satte sig vid Ravenclaw-bordet, bredvid en gapande kille i 13-årsåldern. Kimberlie ignorerade honom, och hennes blick spanade över salen.
Hon fick syn på mig och log brett med perfekta vita tänder.
Jag log svagt tillbaka och vinkade lite. Kim började ta för sig av maten, och riktade inte mer uppmärksamhet till mig.
När frukosten var slut gick jag långsamt ut ur salen, väntandes på att Kim skulle komma ifatt mig. När hon inte gjorde det så gick jag lite besviket till uppehållsrummet. Jag tog fram min trolldryckskonst-läxa, och försökte koncentrera mig. Efter en stund var jag djupt begravd i min bok, och skrev anteckningar för att kunna skriva en uppsats sedan.
En timme senare orkade jag inte mer. Uppsatsen var klar, och jag var nöjd med mitt arbete. Jag packade ihop och gick mot uppehållets utgång, med tanken att ta en nypa luft svävandes i huvudet.
Ute var det soligt och varmt. Jag sträckte ut mig under trädet bredvid sjön, och tittade på alla andra elever. Några kastade en stulen klonk mellan sig, och några gick runt och pratade. En hop med tjejer flätade varandras hår.
Lite dystert insåg jag att jag aldrig varit med om det där; hänga med kompisar. Den enda riktiga vän jag haft var Keith, som nu stod lite längre bort med Blaine, Peter och några till och skrattade. Våra ögon möttes ett ögonblick, men Keith vände bort huvudet och skrattade vidare med resten av gänget.
Plötsligt föll en skugga över mig (som inte var trädets) och en röst sa:
”Vad gör du här ensam då?”
Jag tittade upp och såg Kimberlie stå där med händerna på höfterna, leendes.
”Väntar på dig” flinade jag.
Hon skrattade lite, och satte sig ner bredvid mig. Hon tittade ut över sjön.
”Du brukade alltid sitta här och läsa” sa hon. ”Ja satte mig alltid bredvid och läste över din axel.”
Jag stirrade förvånat.
”Varför märkte jag inget då?”
Kimberlie himlade med ögonen och gav mig en blick som tydligt sa: Allvarligt?
”Jag var OSYNLIG. O. S. Y. N. L. I. G. Osynlig. Det är när man inte syns, förstår du. Därför såg du mig inte.” sa hon med överdriven lär-en-bebis-röst.
Jag skrattade.
”Okey. Jag fattar, Miss Alla-Förstår-Men-Inte-Du.”
Hon gav mig en konstig blick.
”Tänker du berätta nu?” frågade Kimberlie sedan.
”Vadå?”
”Om varför du inte är död.”
Plötsligt sjönk temperaturen där med tio grader, kändes det som. Kimberlie betraktade mig undrande. Jag öppnade munnen, men stängde den igen.
Skulle jag berätta? Självklart. Jag var tvungen. Kim var den enda som skulle kunna hjälpa mig, och den enda som jag ville berätta för. Hon var som en syster för mig (men efter igår kanske hon var lite mer... hoppades jag) och jag kunde berätta allt för henne.
Problemet var att jag verkligen inte ville dra in henne i det här. Det angick inte henne. Jag hade ett smutsigt, äckligt, jobbigt, hemskt dödsätarjobb; men varför skulle den jag älskade mest behöva dras in i det?
Jag ville bara skydda henne. Därför sa jag;
”Ja-Jag övertygade de.”
Kim höjde på ögonbrynet.
”Hur?”
”Öh… Min pappa. Hur jäkla idiotisk han än är så ville han inte att jag skulle dö. Han sa… Han sa till resten av dödsätarna att de borde låta mig gå. De gick till slut med på det, men lovade inte att lämna dig oskadd.”
Jag vågade inte möta hennes blick. Det fanns ett korn av sanning i min lögn. Om jag skulle misslyckas tänkte de skada Kim, och eftersom chansen att jag skulle göra de nöjda var 0.5%. Hur schyssta de än varit (alltså att de inte dödat mig) så skulle dödsätarna säkert inte bli nöjda med mig. Isåfall skulle de döda mig, och säkert Kimberlie också. Det bästa var att varna henne, säga att hon borde vara försiktig.
Kimberlie var tyst. Till slut sa hon:
”Men vi är på Hogwarts. Under Dumbledores skydd är vi säkra. Det kan inte finnas någon dödsätare här inne på slottet. Ingen här skulle kunna vara en spion.”
Hon verkade så säker, att hon nästan övertygade mig. Men jag slog bort tanken. Det fanns visst en spion här. En smutsig, äcklig, idiot som åtagit ett dödsätarjobb för att han var för feg för att slåss för sin önskan om att skydda den han älskade. Han hade gett upp och låtit sig bli en värdelös bonde i dödsätarnas enorma schackspel. Och han var tvungen att gå framåt.
Och den där spionen var jag.

SUPERBRA!!!! Stackars Nick...Hoppas att han och Kim kommer på något!!!

Stackars Nick :'( Jag började ju gråta av de här kapitlet också. De var så sorgligt men ändå så vackert :'

japp... fortfarande lika usel på känslor... men man kan inte ha allt!! jag kan ju inte dela mina historier... för om man ska fatta vad de handlar om så måste man ha hört ALLA från fem år tillbaka!!!!

Hur ska jag förklara vad jag känner efter dette
kapitel? Kan en människa känna så många saker
efter ett enda ff kapitel? Nu har ni svaret. Jag känner:
Glädje, sorg, lögner, minnen, förvåning, chock m.m.
När jag började läsa denna ff visste jag inte att
den skulle ta den här vägen! DU ÄR BÄST!

Du är verkligen schysst. Du får mig känna mig så nöjd med mig själv, särskilt med mina usla känslor.



Öh, skriv gärna ett till inlägg. Och ett stort, STORT tack till alla !!!! Lemon, tack så jättemycket