This feeling I have...Could it be... love?

I will kolla it.

Ändrat förra inlägget nu!

Ska snart kolla din andra ff, men först SKITBRA!

Ursäkta för det ordet.

Awesome, ska kolla din andra ff

Är Lily död?

Bra btw C:

SÅ BRA

Tack igen för alla kommentarer - jag menar det varje gång! ♥

***



Nah, rektorn försänkte henne i sömn i kammaren :3 Mer får du veta nu... ewe

***

Kapitel 33 - Medan du sov
Del 2

Rosie

Världen snurrade framför mig då jag öppnade ögonen. I cirka fem sekunder var min syn helt ”fläckig” och jag kunde inte se någonting. Milt solljus sken in genom de infattade fönstren i rummet där jag befann mig. Så fort jag kunde se igen förstod jag att jag var i sjukhusflygeln – längs med rummets väggar stod otaliga sängar med draperier runt, och i andra änden av rummet stod också madam Pomfrey lutad över en säng. Jag undrade förstrött vem som låg där, men fäste till slut ingen större vikt vid det.

Klappret av steg fick mina grumliga tankar att klarna ett ögonblick, och jag blinkade för att skärpa synen. Men stegen tvekade, så jag ville först ge sken av att sova. Jag slöt därför ögonen, lät musklerna slappna av och lät andningen bli djupare och lugnare. Stegen närmade sig, verkade tveka en bit bort från min säng. Jag hade aldrig varit bra på att mäta avstånd endast med hjälp av hörseln, men jag gissade på att personen stod ungefär tre-fyra meter ifrån mig. Jag lät ögonen slappna av dem med, för att ge ett sovande intryck. Det var inte svårt – jag var totalt utmattad efter incidenten med Lily och det kändes som en lättnad att få vila.

Personen tog några steg till och stannade invid men fotända. Jag var klädd i en fotsid vit sjukhusskjorta och var också täckt av ett tunt vitt täckte, så jag var helt täckt. Jag antog att personen hade känt igen mig på mitt flammande röda hår, något som nästan fick mig att rodna.
Fortfarande ”sov” jag när denne person tog några steg framåt, fram till min huvudända. Fjäderlätta fingrar smekte undan en hårslinga från mitt ansikte, lade den varsamt på min kudde. Slätade ut täcket över min kropp och drog lätt i kuddens ändar så den blev luftigare under mitt huvud. Gesterna var små, men omtänksamma, och jag fylldes av tacksamhet av någon obeskrivlig sort för denna främling.

Efter vad som kändes som sekunder, minuter, timmar, år hände återigen något. Personen viskade något med låg röst, och ett mjukt knastrande hördes. Något dovt hördes vid sidan om mig, och sedan ljudet av klackar mot stengolv. Så fort ljudet av dörren som stängdes ljöd i rummet öppnade jag ögonen.

Bredvid mig på nattduksbordet låg en ensam, blekrosa ros.

Nä vad gulligt! Hoppas alla mår bra♥

SHIT JAG BARA UPPDATERAR HELA TIDEN JU :O

---

Kapitel 34 - Oväntade händelser och att ge sig ut på fantasitripp
Del 1

Rosie

Nästa dag reste jag mig upp på mina stela fötter för första gången sedan angreppet inne på toaletten. Det gick, trots att madam Pomfrey fick fånga mig en gång då jag ramlade. Jag var fortfarande mycket ostadig. Jag kände mig som en invalid.

Bredvid mig på mitt nattduksbord stod en stor vas fylld med vildblommor och syrener, en gåva från Talyssa, Josephine, Maria och alla de andra i Gryffindor som hade hört om händelsen – men vem hade inte det? I vilket fall som helst spred blommorna en ljuvlig doft omkring sig. I en ensam glasvas stod dock en annan blomma – den blekrosa rosen som främlingen hade lämnat på bordet. Den vissnade inte, trots att den hade varit fullt utslagen en dag tidigare och eftersom rosor i regel inte håller så länge. Bredvid vaserna låg oräkneliga ”krya på dig-kort” och också ett brev från mina föräldrar.
Jag hade undrat vad som hade hänt med Lily efter olyckan, och hade fått svaret att hon hade rest hem så fort hon var återställd – vilket gick förvånansvärt snabbt med rektorns och madam Pomfreys kunskaper. Dock skulle hon stanna hemma under obestämd tid. Tanken på vad Lily antagligen skulle få utstå då hon kom tillbaka till skolan bekymrade mig, och jag beslutade mig för att hjälpa henne trots det hon gjort.

På lätt skakande ben gick jag långsamt mot Gryffindortornet. Korridorerna var tomma och tysta, och varje steg jag tog ekade mellan väggarna. Just därför hörde jag också när en annan person närmade sig från andra hållet. Jag brydde mig inte, antog att det var en prefekt eller så som gick kvällsrundan – men jag hade tillstånd att röra mig fritt under denna kväll. Inte för att jag förstod varför jag skulle lämna flygeln på kvällen…

Men det var ingen prefekt. Det var någon helt annan.