Vamäxan Sarah

Bra! Tycker synd om Sarah som inte får åka till Hogwarts. Om hennes mamma inte
vill ha henne ivägen borde hon få åka tillbaka till Hogwarts? AWSOME kapitel!

P.S. Lills, du har en sån fin profilbild. Spirit är min favvo film (efter
alla HP) börjar alltid gråta.

FAst då blir det "Två vamäxor" på samma plats. O:

AWESOME! ♥ Jag med. Såg den just. ♥

Awesome kapitel! ♥

Awesomeness. As usual. ♥

Du har verkligen talanger! o__o
FORSÄTT! NUUUUU!

AWESOME!!!!!!

Skitbra!

Tack för era kommentarer, det värmer. ♥

Dock måste jag säga att det INTE kommer bli en till ff efter den här. Eftersom jag vill ta en paus i skrivandet lite. Eller jag tänker ofc fortsätta på mitt Mugglis Game, men sedan tänker jag ägna mig åt tävlingar i stället. Fast det KOMMER att komma en till ff av mig. Men ingen fortsättning av den här, och som sagt kommer det en paus i mellan.

Och så måste jag också säga att jag får besök, jag vet inte riktigt hur länge de stannar. Men kanske till Söndag. Och då kommer jag inte ha möjlighet att skriva.

Kapitel.25
Flytten

Jag gick ner till köksbordet där Seth satt. Jag tittade förtvivlat omkring och hade ingen aning om jag skulle våga sätta mig brevvid honom. Nu var vi ensamma i rummet – Miranda hade gått för att säga till Elena att hon måste komma ner nu, innan maten kallnar – och jag undrade om någon någonsin kommer att bryta den där stämningen som var i luften.
Men till slut orkade jag inte med den längre.
”Varför var du hos Nessie nu på morgonen?” sa jag iskallt och spände blicken i Seth.
”Om du inte visste det så var det inte morgon. Och du vet väl att hon och jag är tillsammans?” sa han nästan lika kallt tillbaka. Och det var som en stöt gick igenom mitt hjärta när han sa det sista. Hans ord ekade fortfarande i mitt huvud. ”Och du vet väl att hon och jag är tillsammans?”.
Och precis i den sekunden som jag reste mig upp från stolen kom mamma och Miranda tillbaka in.
”Ska du inte äta något Sarah?” frågade Miranda förvånat när hon såg mig. Jag bara stormade ut genom dörren utan att bry mig att svara.
När jag väl satt där uppe på mitt rum var det inte Seths ord som rörde sig i mitt huvud, nämligen mammas.
”Du vet ju att du ska till Hogwarts i morgon”. Detta betydde säkerligen att Seth också kommer att försvinna till det där Hogwarts, och jag behöver inte tänka på honom eller Nässlan mer. De var bara historia. Eller det var i alla fall det jag intalade mig själv.

Senare på dagen kom Seth in mitt rum med ett ångerfyllt ansikte.
”Sarah... För det jag sa förut. Jag är verkligen ledsen för det...” mumlade han. Jag tittade oförstående på honom. Han kunde väl inte säga förlåt för att han sa sanningen?
”Det är okej, jag vet att det är sant” sa jag vasst och försökte inte ens låta lite vänlig. ”Och du åker väl tillbaka till Hogwarts i morgon, tillbaka där du hör hemma. Och jag vet att du och Nessie blir tillsammans där igen”.
”Du har rätt, Nessie och jag är verkligen tillsammans. Och ingen som du ska förstöra det” kastade han ur sig och gick ut ur rummet.
När Seth hade gått började jag fundera på vad som egentligen skulle hända efter i morgon. Nessie och Seth skulle ju åka till Hogwarts. Jag skulle ju antagligen åkt tillbaka till Beauxbatons, om jag inte skulle blivit relegerad. Jag, mamma och pappa – vart skulle vi ta vägen? Miranda och hennes man (Som jag inte sett mycket av alls...) skulle ju bo kvar här, vi skulle ju bli tvungna att flytta. Allt skulle förändras.
Efter 10 minuter kom mamma in i rummet igen.
”Hejsan Sarah” sa hon och log. ”Som du vet kommer vi att bli tvungna att flytta. Men inte tillbaka till grottan, utan till en liten stuga. På andra sidan landet... Det var Miranda som lånade ut den till oss. Hon säger att vi får bo där så länge vi vill” avslutad mamma och tittade efter en reaktion på mig. Jag blev bara glad, det kom inte som en chock direkt. Jag visste ju att vi skulle vara tvungen att flytta, men var vi skulle bo hade jag inte vetat.
”Kommer Nessie att komma med oss?” frågade jag osäkert. Mamma suckade förtvivlat.
”Jag vet inte riktigt... Kanske, kanske inte” svarade mamma. Och jag kunde inte låta bli att hoppas att hon inte skulle komma med oss. Att hon inte skulle komma hem till sommaren, att hon skulle bli historia i mitt liv.
”Men när kommer vi att flytta då?” frågade jag mamma. Hon suckade och log.
”Just det, det var därför jag kom. Vi far redan i morgon” sa hon. ”Så packa dina saker nu!” uppmuntrade hon mig innan hon gick.
Genast började jag packa ihop alla mina saker – och det var inte mycket jag hade tagit ut ur kofferten heller.

”Sarah, Sarah du måste vakna gumman” hörde jag mammas röst viska. Jag ryste ofrivilligt till. Bara för att jag mer eller mindre börjar acceptera henne, betyder inte att jag börjar gilla henne.
”Jag kommer” ropade jag, eftersom jag antog att hon redan hade gått ner igen.
Jag började släpa på koffert mot trappan.
”Jag kan ta den där” sa en ljushårig man – antagligen Mirandas man, som jag inte sett ofta alls. Jag lät honom ta min koffert, jag själv gick in i köket för att äta morgonmål.
”Åh, nej Sarah!” utbrast mamma. ”Vi kommer äta frukost i vårt hus!” Jag såg hur glad hon var för det här, men kunde inte dela hennes glädje. Jag var faktiskt vrålhungrig.
Mamma sa åt mig att ”Genast gå upp och byta om från pyjamasen!” och såklart gjorde jag det då. Sedan åkte vi iväg med någon storts hästvagn – men mamma berättade att hästarna var osynliga (Och väldigt, väldigt dyra) för de som inte hade sett döden. Jag förstod inte helt vad det var för vits med sådana hästar, men jag frågade inte mer.
Plötsligt saktade hästarna (Eller vad det nu var) in och mamma steg ut tillsammans med pappa.
”Kom nu Sarah” uppmanade hon, och jag steg också ut. När pappa och mamma hade lyft allting från vagnen (Vårt bagage) sade pappa bara till hästarna att de skulle ”fara hem” och sedan såg jag bara hur vagnen med de osynliga hästarna försvann.
”Så vart är vårt hus?” undrade jag. Åt vilket håll jag än tittade hittade jag inget hus.
”Det är en liten bit härifrån” mumlade mamma och började gå på en stig. Så nu skulle vi alltså bo ute på landet? Fint, eller inte!
Efter att ha gått i mer än en timme började vi snart att se vatten. Och mamma sade att huset tydligen var mycket nära nu. Efter att ha gått ytterligare 10 minuter började jag också se en liten stuga. Nej! En STOR stuga. Väldigt stor.
Kanske skulle jag trivas ändå?
Mamma tog fram en nyckel och låste upp. ”Välkommen till ditt nya hem, Sarah!” utbrast hon glatt. ”Sarah, du får välja rum första!” sa hon sedan. Jag kunde inte hejda ett leende när jag steg in före mamma. Såklart sprang jag först till övre våningen – ja en stuga kan ha övre våning också!
Och hittade snabbt ett snyggt rum, som till och med hade balkong!
”Det här rummet vill jag ha” sa jag glatt till mamma som hade kommit in efter mig.
”Okej, då tar pappa och jag rummet där nere” sa hon och lämnade min koffert i mitt rum. Jag började packa upp. För första gången i mitt liv hade jag ett alldeles eget rum, med balkong och allt. För rummet i grottan var ju inte riktigt... lika lockande.
Efter det gick jag ner för att äta frukost – och upptäckte att huset var precis likadant byggt som Malfoys hus, bara att det såg annorlunda ut utifrån.
Så jag hittade väldigt snabb till köket, där mamma redan stod och lagade frukost.
Ja, jag kommer trivas här, tänkte jag.

Gud vad lyxigt att bo där! Nu blir jag avundsjuk på Sarah! o_o
AWESOME JU! Helt okej att du inte skriver fortsättning på den här. Tror jag.
DU SKRIVER SÅ BRA :O ♥

Awesome