(PM) En mugglare på Hogwarts

Haha, det var roligt att höra

Kul att du tycker det, för det är ju sant!!!

Kapitel 8
Annies synvinkel
”Skulle du vilja ha lite te?” frågade Mr. Lovegood.
”Öh… nej tack.” sa jag eftersom jag kom ihåg hur äckligt Harry, Hermione och Ron hade tyckt det var. Luna höll på att linda om mitt ben så gott hon kunde med deras hemgjorda bandage. Jag kved till när hon var tvungen att vrida rätt min fot.
”Har du… inngg… gjort det här förut?” frågade jag.
”Oh ja, många gånger.” jag såg frågande på henne.
”Pappa har fallit ner i den där gropen nästan varje gång han tittar efter om vi har fångat något.”
”Öh… jaha…” sa jag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Istället sa jag, ”Har ni någon… mfff!” jag var tvungen att avbryta för att inte skrika rakt ut när hon flyttade mitt ben så att det inte skulle läkas fel.
”Ja?” sa Luna lugnt.
”Uggla!” fick jag fram genom flämtningarna.
”Jadå, hurså?” frågade hon uppriktigt. Jag suckade, för att använda näbben att klia ryggen till förstås, tänkte jag sarkastiskt.
”Skulle jag kunna få låna den? Mrs. Weasley är säkert orolig.”
”Ja visst. Det blir inga problem.” samtidigt som hon sa det sträckte hon sig efter en konstig visselpipa på bordet. Hon förde den till munnen och blåste så hårt hon kunde. För några sekunder trodde jag att jag var döv. Men så hörde jag Luna säga,
”Nu kommer hon snart.” och fortsatte lugnt linda min fot. Snart kom en stor tornuggla och satte sig på Lunas axel.
”Så, nu är det klart.” sa hon, ”Jag går och hämtar något som du kan skriva med.” och så försvann hon upp för trappan. Jag såg efter henne. Mycket riktigt var hon underlig. Men hon menade väl. Och det var väl det enda man kunde begära av en människa.

Jättebra

I'M ON A ROLL!!! har värsta skriv lusten och pallar inte läxorna, tog en liten paus som resulterade det här:

Kapitel 9
Molly Weasleys synpunkt
Jag kunde inte klandra henne för att hon stack. Ibland behövde man verkligen lite ensam tid utan massa pojkar som bråkar hela tiden. Även om hon hade kunnat stått ut med dem alla väldigt väl om man gem förde med vem som helst annars. Det var bra för pojkarna att ha någon som faktiskt kunde roa dem samtidigt som hon kunde sätta dem på plats. Men trots det kunde jag inte låta bli att vara lite sur för att hon gjort mig så orolig. Det är klart att hon inte kunde hjälpa att hon ramlade ner för hålet, men hon borde ha sagt vart hon var på väg. Jag suckade.
Jag gick med rask takt uppför kullen mot Lovegoods hus. De var besynnerliga människor, men jag var tacksam för att de tagit hand om Annie. När jag kom så långt att jag kunde se det välbekanta huset, som var så svårt att glömma, stod Luna och Annie redan på framsidan.
Men vad konstigt Annie stod? Hon lutade liksom framåt på något sätt? Hon lutade sig mot något såg det ut som. När jag kom närmre såg jag att hennes fot var gipsad och att hon gick på ett par hemgjorda kryckor. Vad hade flickan gjort nu då? Jag sprang fram till henne.
”Du sa ju att du var oskadd?” sa jag till henne, jag försökte låta sträng, men oron tog över den här gången.
”Vad har du gjort?” sa jag, hon verkade ovillig att svara på frågan, men Luna svarade istället.
”Hon föll ner i vår grop och bröt foten.” sa hon lugnt. Jag stirrade på Annie som såg skamsen ut. Hon muttrade något om att hon inte velat göra mig orolig.
”Åh det har du redan lyckats med unga dam!” men sedan mjuknade jag lite.
”Kom, nu så går vi hem.” jag vände mig till Luna, ”Tack så väldigt mycket. Tacka din far också!” Luna log mot mig.
”Det ska jag göra, jag ska tacka Annie också. Det var mycket trevligt med sällskap.”
När vi kommit tillräckligt långt bor började jag gräla på Annie.
”Varför gick du din väg?” hon svarade inte, ”Pojkarna hade ingen aning om vart du tog vägen.” fortsatte jag, inget svar. ”Vi har varit så oroliga! Du lyckades till och med få Fred orolig!” Fred var den som var tuffast av de som var hemma just nu. Det skulle mycket till att han skulle mjukna, George var förstås inte långt efter. Men Fred hade förmågan att hålla masken väldigt väl. Det här var en sådan sak som nästan bara en mor kan upptäcka. Annie tittade upp,
”Var de oroliga för mig?” sa hon. Hon lät förvånad och på något sätt lite imponerad över sig själv.
”Ja! Det är väl självklart! Du har varit borta nästan hela natten, vi har väl tur om vi kommer fram före fem.”
”Förlåt för allt besväret, Mrs Weasley.” sa hon och jag hörde att hon menade det. När jag såg på henne slokade hon med hela kroppen och såg ner på hennes fötter.
”Annie… Kan jag få se dina ögon.” Annie verkade förvånad, men såg upp på mig. Hennes ögon var grå och oskyldiga, de var vackert formade och hade en glimt i ögat som man alltid såg hos små barn. Men Annie var inget litet barn. Det var något speciellt med henne. Inte bara att hon kom från en annan värld, men att hon fortfarande hade den glimten i ögat, glimten i ögat som aldrig försvann. Jag såg bort från hennes söta gråa ögon.
Hon var en glad och pigg flicka, men ibland kunde jag se henne sitta vid ett fönster och titta ut. Längtansfullt, som om det fanns något som saknades som hon inte kunde glömma. Ibland tänkte jag att det nog var för att hon saknade sin familj, men det kändes som något annat också. Och trots att hon inte hade det här viktiga i sitt liv, trots det hade hon kvar glimten i ögat. Glimten som sa att man älskade livet och att leva, glimten som sa att man fortfarande kunde tro på sagor och historier.
Jag ville inget hellre än att ge henne det hon sökte. Men det var svårt när man inte visste vad.

Ny läsare

Den äger och vill ha nästa kap så snapt så möjligt!!!

as grymt!

Jättebra!
Har igentligen datorförbud men var tvungen att logga in på mugglis för att läsa din fanfiction

MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER
Älskar din ff! ♥ ♥ ♥

Tack så mycket!!!!!! Mer kommer snart!