Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Jag är ny läsare och är fast i den här ff!

Du är en jättebra på att skriva, du borde bli författare

Kommer det idag?

Jag tror inte att jag hinner skriva klart nästa del idag

^

Ohnoooooo ! D: *avlider*

Okej D:

Elladora

Jag försökte låta bli att bli sårad när han backade undan från mig. Han stirrade på mig med en chockad blick. Han sa ingenting, han bara fortsatte att stirra på mig tills jag kände att tårarna började rinna ner längs mina kinder. Han gick sakta fram till mig och strök bort tårarna från min kind. Men det fortsatte bara att falla nya.
”Gråt inte, kom så åker vi.” sa han och tog min hand. Hans röst visade inga känslor alls. Jag blev rädd, Draco skulle antagligen aldrig mer prata med mig. Han skulle antagligen inte ens ge mig en chans att förklara. Han transfererade oss men jag blundade, jag ville inte se vart han hade fört mig. Han tänkte säkert dumpa mig i något dike någonstans, jag var inte värd något för honom längre, nu när han visste.
”Vad är det som har hänt?” frågade en kvinnoröst. Jag fortsatte att blunda, jag ville inte veta vad Draco skulle göra med mig.
”Min…” Han tystnade och tog ett andetag innan han fortsatte. ”… vän är skadad.” Jag öppnade ögonen och såg mig förvånat omkring. Draco hade transfererat oss till ett sjukhus. Kvinnan som pratade med Draco hade varma bruna ögon och ett vänligt leende.
”Vad är det som har hänt?” frågade hon och vände sig mot mig. Jag visste inte vad jag skulle säga, sanningen var helt utesluten.
”Jag vet inte riktigt. Jag svimmar ganska ofta, känner mig yr och jag är väldigt svag.” mumlade jag. Kvinnan nickade förstående och började prata så fort om vad hon trodde det kunde bero på att jag blev alldeles trött i huvudet.
”Ursäkta mig.” avbröt jag henne. Hon tystnade och såg irriterad ut över att ha blivit avbruten, men hon sa ingenting. ”Jag är trött och har huvudvärk. Jag behöver sova.” sa jag och sneglade på Draco. Han tittade åt ett helt annat håll och hans ansikte var helt känslolöst, han utstrålade bara kyla.
Kvinnan tog med mig till ett litet rum med en säng och ett fönster. Draco följde efter oss som en tyst skugga. Sjuksköterskan öppnade ett skåp och tog fram huvudvärks tabletter som hon gav mig innan hon lämnade rummet.
Jag satte mig på sängen men Draco stod fortfarande kvar i dörröppningen, utan att titta på mig. Det kändes så overkligt att han nyligen hade sagt att han älskade mig.
”Det här förändrar allt, eller hur?” frågade jag och hoppades på att Draco skulle säga att han fortfarande älskar mig eller att jag inte skulle oroa mig.
”Ja.” sa han och hans röst var fylld av hat. Det gick inte att förklara smärtan i mitt bröst, det kändes som om någon hade skärt ut mitt hjärta och trampat på det.
”Förlåt.” viskade jag. Egentligen visste jag inte vad jag bad om ursäkt för, det kändes bara som om jag behövde be om förlåtelse för att jag är vad jag alltid har varit och alltid kommer att vara, en ynk.
”Jag åker hem nu.” sa han och han skulle precis transferera sig bort när en sjuksköterska kom in i rummet.
”Vi behöver veta ditt namn.” sa hon till mig. Jag gav Draco en plågsam blick innan jag svarade.
”Elladora Lestrange.”

Superbra! Kommer det mer imorgon?

Åååh nej! De var ett så otroligt fint par. Bryt det inte nu!
Men du skriver fortfarande väldigt otroligt fint och bra.

ÅH, DU KAN INTE SLUTA NU! LÄGG AV! FORTSÄTT! D:


SKRIV ! ! !
JAG AVLIDER; HELT SERIÖST! DU MÅSTE SKRIVA MER!