prs yehet & kkaebsong

Det är väldigt otur att Zihao har en sådan dålig relation med sin mor, att modern är så elak och på konstant.
"Jag antar det," säger Joshua med ett svagt leende, känner hur skulden stryker sig längs hela kroppen. Dumma Joshua. De bägge två har åtminstone en vidrig förälder. Nu är det ju så att Joshuas far har han inte sett på tio år, men ärren från den tiden är fortfarande vassa. Riktigt fruktansvärt hur universum fungerar ibland. Det är ett vidunder att slagen från fadern och de djupa såren försvunnit över kroppen. Annars hade han haft en hel del mer att förklara för Zihao. Tänk om Zihaos moder frågar saker om familjen? Vad ska han då göra? Envist skakar han på huvudet och höjer blicken mot Zihao. "Jag kan fixa lite te och ljus om du vill.. Det blir super duper mysigt."

Ett slag satt Zihao och betraktade Joshua med rynkade ögonbryn. Ibland önskade han verkligen att han hade kunnat läsa tankar, åtminstone när den yngre såg så tankfull ut.
”Det blir jättebra”, mumlade han och nickade lite innan reste sig upp för att plocka undan skålarna. Balansen var verkligen inte på topp för fem öre, då nittonåringen stod och gungade fram och tillbaka en lång stund. Först efter flera sekunder kände han sig tillräckligt stabil på benen för att vågspelet dem framåt. ”Men vill inte ha någon jävla hallondoft”, sade han och fyllde skålarna med hett vatten. Sedan var han tvungen att sätta sig ner på golvet, när balansen slutligen slutade fungera. Dumma förkylning.

Blicken vilar på den äldre när han för sig mot disken, lägger märke till hur han svinglar till då och då. Joshua tvingar sig själv att ställa sig upp för att sedan följa den äldre, herregud vilken förkylning.
"Ingen hallondoft, det kan jag lova." Försäkrar artonåringen och hjälper Zihao försiktigt upp på fötter. "Gillar du vanilj? Persika? Chai?" Frågar han tyst och ställer ner skålarna i diskmaskinen. Även om de simpelt kan diska och tvätta med magin, så använder de sig mycket av mugglaruppfinningar. "Eller ska vi gå för gamla vardagliga jordgubb?"

”Jag tackar aldrig nej till någonting med jordgubbar”, sade Zihao och stödde sig mot Joshua. Eller, han hängde snarare över den andre med trötta ögon. ”Eller så går vi ut först? Mitt huvud är alldeles trögt, lite frisk luft skulle nog göra gott”, sade han därefter och började vrida omkring nacken så att benen knakade något alldeles förskräckligt. Hans huvud kändes verkligen som en stor jävla betong klump, för att inte tala om lederna han inte kunde undgå att klaga på. Ja, Zihao tyckte jävligt synd om sig själv och Joshua för den delen. Fe förtjänade faktiskt inte att lida av en så förskräcklig förkylning.

Senaste gången de varit ute hade allt verkligen gått åt helvete, då förkylningen tillsammans med hemsk feber slog emot dem. Men kanske det är bra, friskluft kan aldrig skada, inte så länge de är ute i en liten kortare stund.
"Tror du att du orkar det då?" Frågar Joshua medan han börjar röra på benen.. Jo, då hans leder inte är lika utmattade som Zihaos, inte ens i närheten, så går det bättre för honom. Dock är febern och snuvan alldeles förjävlig. Han öppnar dörren efter han satt på sig ett par tofflor och känner med ens hur den svala luften slår mot ansiktet.

Även om Zihao inte alls orkade gå ut egentligen, så gjorde han det ändå. Är man envis så är man, det finns ingenting att göra åt saken. Han klamrade sig fast bakom Joshua och tittade bort mot träden med någon slags tvistad längtan i blicken. Det var nästan komiskt att någon så feg och mesig som nittonåringen lyckats klara sig själv i över två år. Men trots att det funnits en del motgångar hade det varit väldigt rogivande och lugnt, någonting som inte existerade i den värld de levde i.
”Du, vi kommer inte kunna bo hos din mamma för resten av livet, eller hur?” Undrade han och slät ögonlocken med en liten suck. ”Om vi nu överlever kriget kanske vi borde tänka på att hitta någonting eget? Någonting vi kan sätta vår egen prägel på.”

Det är alldeles för lätt för Joshua att se vad det är den andre tänker, och det sårar honom djupt även om han inte har någon rätt till detta. Kanske allt blivit för komplicerat för Zihao när artonåringen stigit in i hans liv igen. Kanske han vill vara ensam, ifred, gå tillbaka till det han hade förut.
"Saknar du det?" Frågar Joshua viskandes och sätter sig ner i hammocken, rör lite på fötterna så att det gungar. "Om du hellre leva som du gjorde förut, så måste du säga det." Ja, kanske Zihao inte alls vill leva som människa.. Kanske han vill sticka igen. Blicken glider ner till hans fingrar innan han nickar lätt, ett eget ställe skulle vara fint. "Ja, det tycker jag. Skaffa en massa katter och hundar, beroende på om vi tar lägenhet eller hus då."

”Äsch då, det är klart jag inte vill”, muttrade Zihao och slog sig ner bredvid Joshua med en duns, för att lirka armarna runt den andre. ”Men det betyder inte att jag inte saknar det en gnutta..det var så lugnt och fridfullt, helt fritt från alla världens problem”, förklarade han lätt drömmande, utan att ta blicken från de kala träden som snart skulle få löv igen. Nu ville han verkligen att vintern bara skulle vara helt över så att våren kunde få träda fram ur skuggorna. Men samtidigt betydde det att tiden rörde sig framåt och att kriget närmade sig. Usch, vad allting var komplext helt plötsligt. ”Vi ska inte bo i någon lägenhet”, utbrast nittonåringen sedan med ett litet skratt och skakade på huvudet. ”Nej, vi ska bo i en liten fallfärdig, mysig stuga någonstans mitt ute i ingenstans vid en sjö.” Ja, det var ungefär så han ville bo, minus fallfärdigheten. Huset kunde mer än gärna få vara stadigt och åtminstone hyfsat modernt.

Joshua lutar huvudet mot den äldres bröstkorg, slingrar armarna om honom leda blicken glider mot sjön där kalla vågor slås mot stenarna.
"Kanske vi ska gömma oss där i skogen ett år, eller aldrig komma tillbaka om Voldemort vinner." Skämtar artonåringen tyst, nej allting känns så mycket mörkare och dystrare nu. Nu när de vet vad som kommer att hända. "Fallfärdig?" Upprepar han och skakar lätt på huvudet åt den äldre. "Så typ som vi bor nu, fast eget?"

Om Zihao skulle vara helt ärlig så hade han tänkt den tanken ungefär hundra gånger redan. Men samtligt så var det inte rättvist mot Joshua, att bara dra och aldrig komma tillbaka. Nej, det var helt uteslutet.
”Voldemort kommer inte vinna”, försäkrade nittonåringen, trots att han inte riktigt var övertygad om det. Kanske det skulle bli så, kanske inte? Det kunde bara tiden avgöra. ”Och ja, typ som nu men kanske lite mindre. Vi är ju trots allt bara två och du tar inte upp speciellt mycket plats”, fortsatte han sedan och flinade retsamt. Bra där, host.