De utvalda

Ethan hade satt sig vid ett bord med en grupp andra män. En av de få kvinnorna som var där inne gick precis förbi då. Hon hade brinnande rött hår. "Eletha?". Hans sinne var så fördunklat att allt han såg var hennes hår. Kvinnan vände sig om med ett leende. "För dig kan jag vara vad du än kallar mig". Ethan log han med även om han inte riktigt förstod alls vad hon menade. Kvinnan kom fram till honom, och det som hände härnäst, det upplevde han inte mer än ett par läppar och rött hår.
"Ethan?!". Han tittade förvånat upp för att se Tildes arga blick. Hon ryckte upp honom ur stolen. "Ethan! Vad fan håller du på med?!". Ethan var fortfarande lika förvirrad, varför skrek Tilde på honom?

(Ha, stackars Ethan xD)

(Hahaha xD)

Eletha blev allt mer orolig, och gav sig slutligen av mot krogen för att hämta hem honom. Simon sov lugnt och hon hade stängt och låst dörren och lagt undan allt han kunde skada sig på.
Då hon kommer fram och öppnar dörren ser hon kyssen och hennes blick glöder av ilska mot honom. Tilde rycker upp honom och hon kände för att slå till honom, här och nu. "Ethan" hon nästan morrar fram orden.

Ethan ryckte till, förvirrad och skrämd. "Eletha? Men...var inte det där?". Han tystnade då han till och med i sitt fulla tillstånd förstod. "Jag...jag...lovar! Jag trodde det var du! jag var säker på att det var du Eletha!". Han lät förtvivlad och Tilde släppade fram honom till baren. "Gör vad du vill med honom Eletha, men ta det utanför":

Eletha nickade och drog ut Ethan ur värdshuset, hennes blick glödde och hon såg ner på honom som hon hade sett ner på de män som hon skadat. Elethas vrede hade fördunklat hennes sinne, men mest var hon sårad av det hela, hur kunde han?

Ethan var ynklig under hennes blick. Hans kropp var ihopsjunken som om han väntade på slag, vilket han gjorde. "Det....det var inte du där inte va?". Han började förstå nu. De varma läpparna hade inte varit Eletha. "Eletha! Förlåt....Jag jag drack för mycket!".

Eletha såg bara på honom, men hon kunde inte slå honom. "Fan ta dig, låt mig vara." skrek hon och sprang därifrån in i skogen. Hon var arg och hans ord hade ännu inte trängt in hos henne, hatt han kanske inte menat det. Hon sprang och sprang in i skogen, tårarna föll i strida strömmar.

Ethan såg förskräckt på Eletha och tårar dök upp i hans ögon. Hon hade aldrig skrikit på honom, men hon hade en bra anledning nu.."Eletha! Snälla vänta!". Han sprang efter henne, men kom snabbt på efterkälken då han snubblade gång på gång. "Åh, vad har du gjort?" viskade han till sig själv.

Eletha sprang tills hon snubblade över en rot och slog hårt ner till marken och där blev hon liggandes, gråtandes som om hennes hjärta skulle brista. Hon hade litet på honom, att han älskat henne och nu såg hon detta, en annan kvinna.

Ethan kom in i skogen och försökte hitta henne. "Eletha!" ropade han ut då gråtande hördes. Han snubblade ännu en gång, men brydde sig inte, han hade redan skrapat upp armar och ben. "Eletha!". Han fick syn på en figur, liggandes på marken och det kom ljud ifrån den som fick hans hjärta att vilja brista. Eletha.
"Eletha...Snälla....Låt mig, förklara". Han lät sluddrig och stannade upp en meter ifrån henne. Han sjönk ner på knä.

Eletha som fortfasande var känslomässigt i obalans, vilket hon varit hela dagen grät, och det gjorde hon aldrig. Men då han kom tystnade hennes gråt då hennes vrede försvunnit.