prs yehet & kkaebsong

Det känns som att de konstant har denna konversation, och Joshua har ingen aning hur han ska få den andre att förstå.
"Zihao, jag vill vara med dig, det har jag alltid velat." Försäkrar artonåringen och kramar om den äldre hårt. "Räcker det inte med att veta att vi båda älskar varandra? Och att vi är perfekta för varandra?" Frågar han och begraver ansiktet i Zihaos röda lockar.

”Jo, egentligen så gör det ju det”, muttrade Zihao och lutade sig bakåt en aning, torkade bort tårarna med handryggen för att sedan ännu en gång vira armarna omkring Joshua. ”Så länge du vill vara med mig har jag väl ingenting att oroa mig för”, konstaterade han och slöt ögonlocken. Nittonåringen snörvlade till lite, kände förkylningens unkna famn sluta sig omkring honom. Det var väldigt lätt att glömma att båda två var relativt sjuka. Feber, snuva och känslomässiga sammanbrott var inte någon bra kombination. Speciellt inte då han helt plötsligt kände sig alldeles utmattad och eländig. Nej, usch och fy.

"Bra, för du vet att vi nyss har förlovat oss, eller hur?" Påpekar Joshua i viskande ton, stryker händerna över Zihaos röda lockar. "Du kommer inte bli av med mig i första taget." Försäkrar han och sträcker sig efter den andres skål med mat. "Ät lite, så kan vi gå och vila lite sen. Du behöver så mycket mat som möjligt."

Zihao nickade och putade lite med underläppen, vägrade däremot tvärt att dra sig undan ännu en gång.
”Åh, ska ni gifta er eller?” Frågade Weimin och gled ner på en ledig stol varefter han vilade huvudet mot händerna. ”Är inte ni lite för unga för sånt?” Fortsatte han och snodde en av skålarna med tofuröra.
”Det har du faktiskt ingenting med att göra”, snäste nittonåringen och slet tillbaka skålen med mat. ”Berättar du för mamma kommer jag att mörda dig”, lovade han sedan med märka ögon och kastade en snabb blick mot artonåringen.

Joshua biter ihop, känner hur hjärtat faller mer mot lilltån och skuttar ut i regnet där den blir träffad av blixten. En väldigt fint historia. Rösten fastnar i halsen på artonåringen innan han stirrar ner på sin mat, herregud, kan det bli något värre?
"Med tanke på att det kommer bli krig, och det finns en stor risk att man dör, så spelar inte direkt ålder någon roll." Nej, Joshua skulle inte ha gått med på det, inte om hans huvud stod rätt till och inte var så förbaskat förälskad. Gud vad ångesten börjar bubbla inom honom.

”Men ändå, arton och nitton är väldigt ungt”, envisades Weimin och betraktade de andra två med sina stora, runda ögon. Varför hade just Weimin varit tvungen att få reda på det? Hade det varit Yaosu hade det inte spelat någon roll..
”Weimin, håll tyst. Vi är myndiga och får göra vad fan vi vill”, fräste Zihao som redan börjat tappa sitt bräckliga humör. Samma sekund slm den yngre brodern öppnat munnen hade det fallit ner i golvet och krossats till tusentals små skärvor.
”Krig eller inte, går ni inte lite för fort fram?” Fortsatte sextonåringen, precis som om storebrodern aldrig öppnat munnen.

Alla tankar om att Weimin är en trevlig liten bakelse försvinner så fort som han öppnar munnen.
"Precis som Zihao så så är det väl ändå vi som bestämmer hur snabbt vi ska gå, inte sant? Du har inte direkt någonting att säga om det." Nej, sextonåringen har riktigt slagit på en öm nerv. Dock tvingar han sig att låta vänlig, och se vänlig ut när han pratar med den yngre. "Visserligen går vi fort fram, det tycker vi båda. Men vi kan inte bortse från krig då det är huvudanledningen till att vi valt att göra det, eller hur? Så nej, med tanke på att det är krig, och vi vill hinna med så mycket som möjligt på den tiden vi vet att vi iallafall har kvar, så är det inte för fort. Om saker och ting varit annorlunda, utan något krig och utan någon Voldemort, så skulle vi inte ta den vägen. Förstår du? Eller måste jag upprepa det en tredje gång?"

Weimin vek slutligen undan med blicken och ryckte på axlarna.
”Nej, jag förstår”, muttrade han och snodde ännu en gång åt sig sin äldre brors mat. ”Det är bara konstigt”, förklarade sextonåringen med lätt rynkade ögonbryn och stoppade in en sked med tofuröra i munnen.
”Du förstör, Weimin”, gnällde Zihao och slet ännu en gång tillbaka sin skål med mat. ”Kan du inte bara gå och gräva ner dig i ett hål eller något? Som den orm du är?” Fortsatte nittonåringen med en ytterst butter min och petade omkring med skeden i sin mat. ”Jag är så jävla kall..kan vi inte ta ett bad eller något? Ta med några koppar te och lite ljus och ha det bra..” Och där var Weimin som bortblåst. Väldigt effektivt faktiskt.

Kanske Joshua pratat lite för mycket, skällt ut sextonåringen lite för mycket.. aja, förhoppningsvis har han lärt sig en läxa, med tanke på att alla Xie bröder verkar vara väldigt bortskämda.
"Det är väldigt konstigt, det håller jag med om," säger han till den yngre, vill inte att Weimin ska tro att han är arg eller något.. Även om sextonåringen antagligen inte bryr sig det minsta om detta. Med blicken fäst på sin egna mat lyssnar han i tystnad på bad de två bröderna säger. När Zihao sedan lyckas vifta bort Weimin som en irriterad fluga, vänder han upp blicken mot den äldre igen. "Tror du han kommer berätta för din mamma?"

”Risken är stor, då han har jävligt svårt att hålla käften stängd”, mumlade Zihao och stirrade ner i sin skål med mat, munnen ihoppressad till ett smalt streck. Dumma Weimin som alltid skulle förstöra. ”Men vad spelar det för roll? Det är inte precis som om hon kan göra någonting åt det..vi är ju faktiskt myndiga”, konstaterade nittonåringen därefter och log blekt mot Joshua, vände slutligen upp de mörka ögonen. ”Och du, jag vill faktiskt ta ett bad. Fryser ihjäl här.” Han förde den sista skeden med tofuröra mot munnen och svalde fundersamt. Jo, ett bad skulle sitta fint faktiskt. Han kunde nog må bra av att bli lite ren efter gårdagen.