prs yehet & kkaebsong

Om nu Yaosu är lika inkapabel till att hålla en hemlighet som Weimin är, så skulle det inte förvåna Joshua om modern redan vet om detta. Herregud, vart är tjugoettåringen när man behöver fråga detta?
"Äsch, vi får laga lite tillsammans, så kanske du lär dig något därefter." Säger artonåringen varmt, njuter av den varma maten. Även om den är lite för stark för Joshuas smak, så är det bara att knipa ihop. Med en sammanbiten blick ser han ner på sin mat istället för Zihaos ögon, är alldeles för rädd för hur allt ska gå. "Du.. jag vill att vi ska var helt ärliga med varandra, och att du inte får några överraskningar under middagen med dina föräldrar och bröder. Visserligen vet jag inte om de fått reda på det, men det är väl ändå mer än rätt att berätta för dig.. är Yaosu dålig på att hålla hemligheter för dina föräldrar eller inte?"

”Yaosu? Varför undrar du det?” Undrade Zihao förvirrat och lät skeden glida tillbaka ner i skålen. ”Alltså, han berättar aldrig någonting för mamma, men ibland skvallrar han för pappa..däremot berättar pappa aldrig någonting för mamma så”, rabblade han på med rynkade ögonbryn och vilade huvudet mot händerna. Nittonåringen hade på känn att Joshua skulle tala om någonting som han inte direkt skulle uppskatta. Nej, vare sig det var något bra eller dåligt, det var bara att ta djupa andetag och försökta att behålla lugnet. Men det visste ju varenda levande själ att Zihao inte var någe vidare på. ”Hallå, du kan inte bara lämna det i en cliffhanger. Vad är det du försöker berätta? Ut med språket”, utbrast han slutligen och började gnaga sig själv maniskt i underläppen av ren nervositet. Helvete. Det här skulle inte sluta bra.

Blicken vilar på den äldre i tystnad, tar som per automatik upp varenda rörelse Zihao gör, hans ansiktsuttryck som är fylld med nervositet. Med rynkade ögonbryn stirrar Joshua ner på sin mat, leker förstrött med skeden medan han gnager sig i läppen.
"När du stack för två år sedan, jag blev bara så förbryllad och Yaosu var där.. jag trodde det var du, jag ville så gärna att det var du. Både ögonen och händerna var så lika, så jag kysste honom av ren panik i hopp om att det var du, men så fort jag insåg att det inre var det, så ångrade jag mig hemskt mycket." Viskar han, pratar snabbt så att han kan få ut allt ur hjärtat så snabbt som möjligt. Blicken glider upp till Zihaos mörka ögon, ett magert leende över läpparna. "Jag vet inte varför jag hållit det borta.. Men visste inte om att berätta eller inte.berätta var bäst alternativ."

Sekunderna tickade sakta men säkert förbi och ändå kunde inte Zihao riktigt förstå allt det som Joshua precis yttrat. Hade artonåringen alltså kysst Yaosu för att han trodde att det i själva verket var Zihao? Nej, det här klarade hans stackars valnötshjärna inte av. Han slöt ögonlocken och började i tystnad massera tinningarna som dunkande värre än någonsin. Det var inte precis så att han kunde vara arg på den yngre, speciellt inte eftersom det var nittonåringens fel att han ens blivit försatt i den situationen. Urk, gud så komplicerat allting blev helt plötsligt.
”Okej, så du kysste alltså min bror för att våra ögon påminner om varandra?” Undrade han långsamt och bet ofrivilligt ihop käkarna. ”Men du kysste honom absolut bara för att du trodde att det var jag? Inte för att du med mening verkligen ville kyssa honom?” Fortsatte han trevande i ett försök att förstå sig på hela scenariot.

Reaktionen hos den äldre här likt förbannat på Joshua, ansiktsuttrycket får hans ögon att vattnas än en gång.. Gud vad det är lätt att få artonåringen gråtandes. Helt sjukt.
"Jag höll honom i händerna.. och du vet hur våra händer är komiskt motsatta? Det påminde mig om dig. Jag antar att jag så gärna ville att det skulle vara du såpass mycket att jag i slutändan trodde det." Viskar han, i försök att förklara. Artonåringen biter sig hårt i underläppen, försöker att tyda vad den är Zihao tänker på. "Nej, nej, nej.. Zihao, jag gjorde det endast för att jag trodde att det var du."

”Jag kan inte vara arg på dig över någonting som jag själv, i grund och botten, låg bakom”, mumlade Zihao och tittade ner på sina händer, som mycket riktigt var komiskt mycket större än Joshuas. ”Det är bara lite svårt att smälta..jag menar, Yaosu är tusen gånger mer stabil än mig och han ser betydligt bättre ut”, förtklatade nittonåringen som också fått gråten i halsen. Kanske det hade varit bättre om den där förbaskade kyssen lett till ett förhållande mellan de två? På så sätt hade allting förmodligen varit extremt mycket bättre för alla..Nej. Så fick han inte tänka. Zihao plus Joshua är lika med perfekt.

Det lättar Joshua, att den äldre inte är alldeles sur och besviken på honom. Dock önskar han mer än innerligt att de där dumma jämförningarna Zihao har i sitt huvud mot sina bröder, ska försvinna. Men kanske det blir svårt att träna upp.
"Yaosu ser inte bättre ur än dig, inte i mina ögon. Och om han gått igenom samma händelser som dig, med fullmånen och din mamma, skulle han vara precis lika labil." Säger han försäkrande, sträcker sig över brödet för att ta nittonåringens hand i sin. "Förlåt.. jag var riktigt kluven om det var något värt att berätta det eller inte."

Tankarna som Zihao inte alls ville lägga någon större vilt vid, susade envist omkring i huvudet på honom. Joshua hade rätt, men det där var ju trots allt bara spekulationer, då Yaosu inte hade behövt gå igenom någonting av det där.
”Skillnaden mellan mig och Yaosu är att han alltid har varit stabil och smart och trevlig och allting däremellan”, mumlade nittonåringen, fortfarande med blicken tvärt fäst på sina händer, varav en den yngre snappat upp. ”Det var nog lika bra att berätta det, om nu mamma råkat fått reda på det. Hon hade ju kunnat koka ihop alla möjliga konstiga lögner”, fortsatte han och pressade fram ett litet, ansträngt leende. Om han ändå bara kunnat släppa alla förbaskade tankar, så hade allting inte varit lika jobbigt.

"Zihao," börjar Joshua envist, kramar om händerna som ligger i sina med blicken fäst på den äldre. "Kommer du ihåg när Samuel försökte provocera er? Eller ja, han ville inte göra er arga men snarare lära er en läxa. Yaosu var inte riktigt heller stabil." Gud, han tappar tråden helt och hållet verkar det som. "Vad jag menar är att ni två är väldigt lika varandra, båda kan både vara stabila och labila under vissa stunder. Du kan inte jämföra dig med någon som inte blir styrd av fullmånen." Försöker han förklara tyst, flyttar på sig så att han kan sitta bredvid Zihao istället för mittemot. "Jo.. jag tänkte lite så jag också."

Tårarna som Zihao bestämt försökt hålla tillbaka, slingrade sig slutligen nerför de bleka kinderna. Han drog upp benen under sig och lutade sig lite mot Joshua, begravde ansiktet i en av de smala axlarna.
”Förlåt, jag beter mig jätte dramatiskt”, muttrade han och började löst dunka huvudet mot artonåringen. ”Det är bara det att jag känner mig så jävla otillräcklig”, fortsatte han snyftandes och virade armarna omkring den andre. ”Jag har inte ens någon jävla kontroll över mig själv hälften av tiden, vem vill vara med en sån person, Joshua? Vad är the perks av att vara i ett sånt förhållande?” Dessa humörsväningar tärde något alldeles förskräckligt på nittonåringen, men han kunde inte hindra orden från att flyga ut.