De utvalda

Ethan kände hennes darrande kropp. "Du får gråta...Ingen annan ser dig här mer än jag och Simon" mumlade han och strök henne över håret.

Eletha skakade på huvudet, men snart kom det, tårarna. De som hon hållit inne så länge, att gråta här med Ethan och Simon klarade hon av, men aldrig annars.

Satte sig ner på det mjuka gräset och drog henne med sig. "Såja" mumlade han och kramade hårt om henne. Simon sa något tyst på sitt språk, men det lät som om han försökte göra sin mamma glad igen.

Eletha släppte ner Simon och han kröp framför dem. Tårarna rann fortfarande men inte lika häftigt, hon hade år av instängda känslor att gråta ut.

Ethan strök henne över ryggen, han visste att det här kunde ta ett tag, men han var glad att det bara var Simon med dem. "Såja Eletha...Släpp ut det...Jag älskar dig så".

Eletha lutade sig mot honom och försökte tränga tillbaka tårarna men gav sedan upp och grät ut alla de hemska åren, hon var trygg här med Ethan.

Ethan torkade gång på gång hennes kinder och började vagga henne smått. Då och då droppade hans egna tårar ner i hennes hår, att hon grät fick honom att gråta nästan.

De satt där, Eletha visste inte hur länge men det började mörkna då hon äntligen lugnat sig och utmattad hade somnat i Ethans famn.

Dagen hade inte alls blivit som Ethan tänkt sig, han hade gett Simon en av mackorna och lekt lite med pojken tyst medans Eletha gråtit.
Han reste sig sakta upp och lyfte upp Simon först och spände fast honom, och bar sedan Eletha i sin famn. "Dags att gå hem". Han började gå genom skogen.

Eletha sov, hon var känslomässigt utmattad, men hon sov lugnt. Och det var som ett lugn ett en frid över hennes sömn som hon inte haft förr och hon vaknade inte då han bar henne.