Förändrad värld Lupple & Medi

"nej." pep hon och hennes rygg spändes. Hon satte händerna för munnen. Hon kunde inte skrika.

"Vad sägs som en pyjamas?" Han tog fram en varm liknande och räkte den.
"Den kanske.

"Är jag vacker nu?" Hon lutade sig tillbaka i sängen och såg på honom.

Han tog bort hennes händer. "Låt mig höra dig. " Viskade han mot hennes sköte.

Hon tog emot den och klädde på sig och skyndade till sängen.

Han log. Satte sig på sängkanten. "Mycket." Viskade han leendes.

Hon kände hur händerna tog bort och hon pep darrande.
"Nej jag kan inte!" Viskade hon och skrek till. Ville vrida sig men hade inte mage.

Det knackade på dörren och han log.
"Kom in." Sa han mjukt.

"Det är bra.
"Jag mår bättre. Det jag fick sist gjorde mig bättre." Hon såg på honom.

Han log nöjt och stack snart in ett finger också och rörde det. Ville få henne att alltid minnas denna kväll.

Aurora satte sig med ryggen mot väggen och drog upp täcket över benen.

Han nickade sakta. "Jag vill att du klär av dig." Sa han lugnt.

Hon skrek till i ren skräck blandad njutning och åter böjdes på ryggen och hon började kvida.
"Rafael,."

Han hämtade chokladen och såg på kvinnan.
"Du ser blek ut. Lägg dig och sov så gott." Han log ömt mot henne.


Hon satte sig upp. Började att knäppa upp nattskjortan sakta och lät den glida av. Hon tog sig sedan ur sängen och drog av sig byxorna lika sakta . Lät sedan trosorna falla och hon såg på honom.

Han log gillande och såg in i hennes ögon. "Be mig så slutar jag." Viskade han spinnande.

Aurora hörde Rhiannon i rummet intill men sa ingenting, försökte att inte låtsas om det.

Han såg på hennes kropp som avslöjades och drog henne närmare sig. "Magnifik." Log han och studerade mellan hennes ben. "När slutade den?" Frågade han lite dystert.

Hon kunde inte. Hon ville inte han slutade, inte innerst inne och hon skrek åter igen av lusta medan han fick henne att njuta.

"oj." Han satte händerna för hennes öron.
"Ska vi hitta ett annat rum?" Viskade han och smkte hennes kind med tummen.

Hon kände av hans kalla händer och ryste av vällbehag.
"I går kväll mästare." Sa hon tyst och såg ner.

"Vill du känna mig?" Frågade han viskande i hennes öra.


Aurora såg på honom. Glad för att han föll för hennes öron och rodnade kraftigt. Detta var pinsamt. Hon nickade sakta. Ett annat rum lät jättebra.

Han suckade tyst och skakade på huvudet. "Den hade ju kunnat vänta minst en dag till." Muttrade han och drog ned henne i sitt knä. "Men men. Får väl roa mig på andra sätt." Log han.

"Ja" pep hon och kände hur vam hon genast var och hon tog ett krampaktigt tag om honom.
"Våga inte."


Han tog henne i famnen och började gå. Hade de inte haft rum längre från varandra? Han var helt säker på det och han tog henne till ett annat rum i korridoren och satte ner henne.
"Bättre?" Han log.
"Du skrek lika högt om inte högre.."


"Det är så synd. Varför inte en dag till?" Instämde hon och lutade sig mot hans axeln.
"Det kan vi. Mästare är så bra på att roa sig."

Rafael såg på henne. "Du ska få en underbar kväll." Viskade han och fick av sig sina kläder.

Hon nickade sakta. "Bättre." Viskade hon för att sedan bli alldeles blossande röd. "Nej. Andra hörde inte." Viskade hon och gömde ansiktet i hans axel.

Han log. "Du lär dig " uppmuntrande han och flyttade undan hennes hår och bet varsamt ned i hennes hals.