prs yehet & kkaebsong

Med stora ögon stirrar Joshua på den äldre, granskar hans rörelser och handlingar. Vad i helskotta? Han har dock ingen rätt att ifrågasätta, Zihao måste helt enkelt bara komma igång lite.
"Du förlorar inte direkt något på det." Säger han och håller fram tabletten tillsammans med ett glas vatten. "Ta iallafall en? För min skull?" Ber han med stora ögon, hur löjligt det än är. När den andre sedan frågar om knivar och skärbrädor putar Joshua med läpparna innan han själv börjar plocka fram det åt honom.

Tvekande tog Zihao emot glaset och tabletten. Han sneglade på den ett slag innan han stoppade in den i munnen och sköljde ner den med vatten.
”När du väl håller på kan du väl hacka upp lite ingefära och vitlök?” Frågade nittonåringen och gjorde en liten grimas. Tabletter var visserligen inte lika jobbiga som sprutor, men det betydde inte att han tyckte om dem. ”Och så måste du hjälpa mig med den här spisen..är helt jävla inkapabel”, muttrade han och lindade armarna omkring Joshua bakifrån, litade hakan mot en av de smala axlarna.

"Okej, men se och lär. Om du någon gång ska laga mat och jag inte är i närheten, måste du kunna sätta på spisen," påpekar Joshua och gör långsamma rörelser, aningen retsamt och irriterande, för att Zihao ska uppfatta allt. Så svårt är det ju faktiskt inte. Värmen sprider sig över kroppen som stora vågor i Medelhavet när Zihao slingrar sina armar om honom bakifrån, ja.. varje liten stund kan påminna Joshua om hur mycket han älskar den andre. " Okejdå," suckar han lätt och drar åt sig ingefäran och vitlöken för att sedan börja hacka.

Aningen bister, betraktade Zihao den andre när han satte på spisen.
”Kommer aldrig komma ihåg allt det där”, konstaterade han och började själv hacka upp tofun när Joshua gjorts det samma med vitlöken och ingefäran. ”Du får vara med de första gångerna, annars kanske jag får servera kall mat i framtiden”, fortsatte han med ett litet gulligt leende. Nej, kall mat hade han faktiskt fått nog av. Eller, kall och kall, snarare rå. Nu skulle han bara äta varm mat för resten av livet, vilket aldrig skulle hålla i längden.

Med ett svagt leende upprepar Joshua taktiken för att få igång spisen.
"Det är bara två knappar, och så väljer du styrkan, och voila!" Säger artonåringen, som inte vill att den äldre ska må dåligt över att han inte fått i det. "Jag kan vara med varje gång, det är rätt mysigt att laga mat tillsammans." Lägger han till och bestämmer sig för att sätta på radion, som spelar musik. "Ville du följa med mig till bröllopet? Snälla, snälla?"

”Två knappar och så klickar man här och där och fram och tillbaka och upp och ner, förstår precis”, sad Zihao med mörka ögon och putade med läpparna. Hans lilla valnötshjärna klarade inte av så svåra processer. ”Det är nog bäst om vi lagar mat tillsammans, det är ju som sagt ganska mysigt”, konstaterade han därefter med ett litet leende flr att sedan höja ett ögonbryn. ”Som om jag någonsin skulle låta dig gå själv..men tror du verkligen att de låter mig komma?” Undrade nittonåringen tvekande samtidigt som han rörde ner tofun i chilioljan.

Joshua ruskar på huvudet åt den andres ord.
"Klart de låter dig komma, jag får ta med vem jag vill." Försäkrar artonåringen medan han hackar ingredienserna noggrant, som den perfektionist han är. "Fred och George vet redan att du bor hos mig just nu, så de blir inte direkt förvånade." Blicken glider ner på de hackade tillbehören och upp mot Zihao igen. "Vad ska jag göra med dessa nu då?"

Zihao sneglade från Joshua till den hackade ingefäran och vitlöken. Även om den andre fick ta med vem han ville tvivlade nittonåringen ändå starkt på att Fred och George ville ha honom där.
”Du kan bara dumpa allting här i”, mumlade han och pekade mot kastrullen. Samtidigt som han fortsatte röra omkring en slev i röran, gnagande han sig nästan maniskt i underläppen. ”Hur mycket folk är det på ett bröllop?” Undrade han trevande. Kanske all ensamtid hade gjort honom känslig mot stora folkmassor? Det var åtmsintone inte helt otroligt.

Kanske det inte är optimalt för Zihao att gå på ett bröllop så här dags, inte när han varit ensam i över två år. Hur tänker Joshua egentligen?
"Det beror på.. tror det kommer bli rätt många, med tanke på hur deras socialakrets." Förklarar artonåringen och håller i ingefäran och vitlöken i kastrullen, innan han ställer sig bakom Zihao. Den här gången slingrar han sina egna armar om den andre, och lutar huvudet mot hans rygg. Nej, Joshua når inte upp till axlarna, scch. "Du behöver inte följa med Zihao om du inte vill, verkligen inte."

”Självklart tänker jag följa med”, protesterade Zihao och log lite för sig själv. Det var så underbart stt ha en Joshua slingrade omkring sig, även om denna Joshua var minst lika sjuk som nittonåringen själv. ”Vi kommer nog på någonting”, fortsatte han med en liten nickning och höjde värmen på spisen. Från sjuan till åttan, ett mirakel har inträffat! Att han ens lyckades med det. ”Jag menar, tänker inte låta dog gå själv så i det värsta fallet får jag väl agera ledarhund så får du låtsas vara blind.” Han vände sig om med ett litet flin dansandes över de smala läpparna och höll upp sleven med röd tofugegga mot artonåringen. ”Gapa.”