De utvalda

Ethan blinkade till, han hade vetat, men han blev ändå förvånad. Han lyssnade han med. "Jag har aldrig hört talas om någon med den gåvan...". Det fanns en som kunde få djur att lyda den, men det var en annan sak.

"Nej, men finns det skicklighet i att se skillnad på stenar eller skala morätter så bör det finnas detta med." sa Eletha och log. Det var en fin gåva och användbar.

Ethan log svagt. Han strök sin son över håret. "Du förvånar mig jämt" mumlade han mjukt. Det enda som saknades nu var att pojken skulle börja gå.

"Jag?" sa Eletha, det var väl snarare pojken? Fast nu hade de tydligen slutat prata och fågeln flög iväg.

"Jag menar Simon" sa Ethan fortfarande lika mjukt och kysste Eletha lätt på kinden. "Men du förvånar mig med".

Eletha skrattar och ser på honom, "Och du mig med." sa hon och klev över ett omkullfallet träd.

Ethan följde efter över trädet och log fortfarande. "När jag träffade dig....Skulle jag aldrig kunna tänka dig med ett barn" sa han milt. Simon skrattade igen, som om han förstod.

Eletha skrattade hon som Simon men mjukt, "Inte jag heller, inte ens en man." sa hon och bara skakade på huvudet.

Ethan log snedare. "Du skulle lika gärna ha kunnat slagit ner mig som med de andra männen du tränade med, men det gjorde du inte...". Han var lite förundrad över det, men också glad att han sluppit känna på hennes styrka.

"Jag hade order om att inte göra det med en gång." sa Eletha och skrattade lite, "Och sen upptäckte jag var trevlig du var och ville det inte." log hon lätt.