In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon somnade kort efter att han hade gått och suckade tungt i sömnen.

Isabelle såg på sin make och smekte Nicolai över kinden.
"Åh det är så skönt att vara fri. Det kommer vvara skönt att gå fritt igen."

Leo gjorde de sällskap inne i matsalen. Han såg från Rion, till Ivan och Isabelle och satte sig sedan ner på en stol mitt emot Rion. Tjänarna dukade det sista på bordet.
"Vad gjorde de med dig i Alices palats, Isabelle? Jag såg dig aldrig.", sa han och tänkte på Ivan i fängelsehålorna.

Hon skakade på huvudet.
"Höll mig inlåst i det rumet ni hittade mig i. Förutom när jag skulle tvätta mig." Hon såg på dem.
"Och ni? Vad gjorde ni?"

Leo nickade, men tvekade då hon ställde samma fråga åt honom. Vad skulle han säga? Det kändes inte rätt att tala om den tid, då han tjänade Alice. Det låg i det förflutna nu. Deras väg var annorlunda nu.
"Jag.. Jag var med..", sa han och kände en sorg skölja över honom. Han var inte längre med Mira.

Isabelle förstod och hon skakade nekande på huvudet.
"Du behöver inte berätta om du inte känner dig tvungen till." Hon suckade och såg sedan mot Rion.
"Var det svårt?" Hon lade huvudet på sned och försökte få fram ett leende.
"Jag menar att få henne att falla för dig för att få henne dit hon är idag?"

Leo svarade henne inte utan bara drog på läpparna i ett leende. Han tog av maten och tuggade långsamt, eftertänksamt.
Rion såg osäker ut för ett ögonblick, men återvände till att skära upp maten på sin tallrik sedan. "Alice kommer inse hur bra hon faktiskt har det.", sa han och totalt ignorerade Isabelles fråga.

Hon vände sig mot Ivan och såg sedan ner mot Nicolai.
"Älskade vill du se hur stor din sov blivit? " Hon visade upp honom med ett leende. Hon sneglade sedan uppåt.
"Hoppas det för hon kommer aldirg att återvända va? men hur kan de inte hitta oss nu? Är det här magi bevakat eller?"

Ivan såg upp mot Nicolai som Isabelle höll upp. Hon drog lite på läpparna då när deras blickar möttes. "Här, jag kan ta honom." Han sträckte sig efter sin son och vilade honom i sin famn. "Hej.", viskade han och Nicolai flinade och dreglade. Det besvärade inte Ivan.
Återigen ignorerade Rion Isabelles fråga. "Jag är säker på att skyddsformeln för min herrgård fortfarande fungerar. De kommer inte hitta oss, dessutom är resan alldeles för lång. De har inte klockan, vi har den." Rion såg då upp mot Isabelle.

"Men vampyrer kan väl färdas fortare än mäniskan själv? Vi andvänder klockan för att ta en hel vagn." Hon såg sedan mot Rion.
"Så du fick tag i den?" Hon såg sedan mot taket där något verkade ramla för man hörde en dov duns.

Rion nickade mot Isabelle. "Ja, vampyrer kan det." Han skulle just till att säga något mer då även han hörde den dova dunsen. Ivan reste sig och satte Nicolai i Isabelles famn. "Jag går och kollar.", sa han och skyndade sig därifrån för att se efter vad det var. "Hallå?", ropade han rakt ut när han kommit upp på övervåningen.