Skriva av sig-tråden

Valmo och MayoGryffindor
Finns inget att säga till henne längre.
Jag har kommit halvvägs i KBT behandlingen, så hon anser att jag borde må bättre nu. Gör jag det? Nej.
För så fort jag är glad över något så krossar hon det direkt med att säga något nedvärderande. Ibland tror jag att hon inte märker det själv, och så säger jag till henne, och då blir hon förbannad och skriker.

Jag har försökt förklara för henne, really, men hon vägrar lyssna. Hon lyssnar bara när hon vill, och hon "kastar om" det jag säger så att hon tycker att jag antyder att det är hennes fel att jag gick ner i depression. Hon vänder om allt jag säger till hat mot henne, och enligt henne gör jag det jag gör för att straffa henne.

Psykologen jag går hos gillar jag, han är snäll. Men jag kan inte sluta tänka att det är hos mig felet är. Jag verkar inte klara någonting.

♥

Oj.. Finns det ingen möjlighet för dig att komma bort från henne lite grann, typ några dagar på lovet hos en släkting eller kompis ?

Vad bra att du gillar din psykolog men tänk inte att det är något "fel" på dig för det är det inte du har bara fastnat i något som du har svårt att ta dig upp ur och det händer många, inte bara dig ♥

hyperion ikka MayoGryffindor MelodyJoseph superman
Alltså tack så himla mycket, ni fina människor! ♥ Era ord och erat stöd hjälper så sjukt mycket. Jag känner mig så otroligt ensam och svag i det här och dom flesta vågar inte säga något, alla bara låtsas som ingenting. Tack för att ni finns och bryr er!

Skulle vilja skriva ett långt och personligt svar till er allihopa för att ni är så fina och lägger ner tid på mig! Men jag är mållös och jag vet inte vad jag ska säga för att det ska bli rättvist. Ni är så jävla bra och fantastiska, allihopa! Puss ♥

Sominum: Jag hamnade i en nästan likadan situation med en klasskompis, vi gick till kuratorn och fick det upplöst, det jag försöker antyda att det, som du kanske vet, är att din mamma behöver också hjälp av något slag.

Och det är inte dig det är felet på, det är bara fel att du tar emot dig, lätt att säga, ja, men man kan faktiskt öva upp dedär.
Övar du självkänsla hos psykologen?
Isåfall tror jag det skulle behövas för att du inte skulle bli ledsen av din mamma, åtminstone inte så fort...

Vi finns här, och jag ska fortsätta hjälpa dig om det behövs! ♥

expelliarmus: Det där inlägget spred verkligen ett leende över mitt ansikte

MayoGryffindor
Vet inte. Gillar inte min släkt överhuvudtaget då jag är som det "svarta fåret" i släkten. xd
Hos någon kompis skulle väll funka, men de flesta är upptagna nu under lovet.
♥

Valmo
Jag vill att min mamma ska söka hjälp, jag har sagt det till henne, men som alltid blev hon bara förbannad. :s

Ja, typ. Vi håller på med tankar och känslor och social ångest, så det hör väll ihop lite med självkänsla?

Tack ni båda♥

ojojoj... ojoj... XD

^ungefär, har du läst boken "du äger!" av Mia Törnblom?
Den är jättebra när det gäller självkänslan.

Finns det nån som din mamma lyder och inte är så arg på?
Ta isåfall hjälp av den personen för att få kontakt med din mamma och gör så hon får hjälp...

Jag hatar det här. Räcker det inte att jag har stått ut med ansträngningsastma och förkylningsastma? Måste jag in och göra spirometri och massa skit för att de tror jag har vanlig astma? Fan också. Jag vill inte, det förstör ju allt, jag kan inte springa som jag brukar och inte vara fri. Det räcker med att mamma blev överbeskyddande med ansträngningsastman, nu kommer jag verkligen inte kunna springa en runda utan att alla vet om det.

Jag hatar att jag inte kan få slippa någon gång, hur ska det se ut i skolan? Ännu en gång är det Ellen det är synd om, hon är så jävla vek. Räcker det inte med den skiten jag får idag?

Och sen är allt kass hemma bara, mamma och pappa tror allvarligt att deras liv är helvetet, att deras döttrar är djävulens avkomma eller något. För alltid tycker de att vi är odågor, de vill inte höra våra åsikter och måste alltid berätta för mig att jag är så liten och att jag inte är mogen nog att ta ställning till någonting. De verkar tro att alla barn är änglar, utom vi, men det skulle vara så kul om de fick se vilka bortskämda skitungar mina vänner är.

Men det värsta är ändå när mamma måste nedvärdera mig. Jag skiter i om hon nedvärderar allt jag har kärt, alla materiella saker och så vidare, bara inte mig. Inte någonting av kött och ben som ska ha en fri vilja och vara lycklig. Men jag är för liten för liten för att bestämma att jag fan inte tänker bli homofob eller tycka det är något fel med att välja att leva på ett annat sätt en det svenska traditionella. Hon ska alltid poängtera att jag inte är så mogen, men det är där det konstiga kommer. Alla berättar alltid för mig att jag är mogen, att jag förstår och beter mig som någon som är äldre än 13. Men inte hon, hon måste alltid få mig att känna mig liten, obetydlig. Det gör bara så jävla ont.

Går det att prata med din mamma?
försök det.

Jag är så himla lättberörd, åh, blir så himla sur över din mamma att jag inte kan få ut nåt mer för tillfället.
♥ vi finns här! ♥