Skriva av sig-tråden

^Alltså... jag vet inte, och jag vet inte om hon gillar mig tillbaka heller. Vi är väldigt kärleksfulla av oss båda två, så vi typ kramas och pussas (ja, puss, inte kyss.. fml) varje gång nån av oss ska gå, men nu har det blivit mer och mer, alltså att vi pussas lite då och då. Men jag vet inte om hon gillar mig och vi är jättebra vänner vilket gör situationen värre.. men jag känner mig liksom... bra, eller ja.. lugn och så i hennes närvaro.

^ ahh, vad jobbigt. Men alltså, jag vet inte om du ska prata med henne, jag är sjukt dålig på sådant här, då jag är extreemt oerfaren. Hmm. Är det värt att riskera vänskapen?

^Det är det jag inte vet.. skulle säkert kunna vara vän med henne ändå, även om det skulle vara lite spänt.. men alltså, jag är också väldigt oerfaren när det gäller kärlek så allt är typ messed up i mitt huvud nu...

puuuh.
Dramaa är jobbigt. Ge henne några hintar kanske, se hur hon reagerar.

Det värsta är att jag vet ju inte hur!!! Jag har liksom försökt, typ och säga "E, får jag en puss?" och så, men ja... jag får försöka att liksom.. nånting..

^ Alltså, jaa, jag är sjukt dålig på att lägga in sådana hintar också. Kommer aldrig på något. Fråga någon annan om tips?

Men hur känns pussen? Haha, låter sjukt dumt. Men liksom. Om den känns som en vänskaplig eller som... något mer.

Anapneo: Jag tycker att ska tänka över först om det är värt att riskera eran vänskap för det här ? Om du tycker att det är det så skulle jag råda dig att försöka ta reda på om hon gillar dig på det sättetnsom du gillar henne, annars kanske det blir en obekväm stämning tror jag..
Du kan ju smsa "älskling", "sötis", o.s.v för hon kanske inte lägger stor vikt vid det men ändå blir fundersam och får ta sig tid att tänka igenom. Du kan bjuda hem henne till dig eller gå hem till henne ofta och typ.. Skapa närhet..
Att ni typ sitter nära varandra och, jah du fattar
Och jag tror att det skulle vara bra för dig att berätta för henne hur du känner, om det är viktigt för dig att hon får veta ♥
Okej, jag känner att jag sög på det här..

Nu är det klart.
Jag och mina två närmsta lärare har berättat för klassen att detta är min sista vecka innan jag lämnar klassen. Fyfan vad hårt det känns, nu är det på riktigt. Jag kan inte förneka någonting längre! Anorexin är ett faktum, studieuppehållet är ett faktum, behandlingen är ett faktum. Jag kan inte låtsas som ingenting längre, jag är en sjuk person som ska spendera dagarna på en ätstörningsklinik för att återigen kämpa mig tillbaka till ett liv. Allting känns så overkligt, detta händer inte mig! Det var inte såhär det skulle bli. Jag har inte med detta i min planering.

Sitter i skolan och vill bara gråta hela tiden eftersom att detta är det sista. Jag kommer knappt att träffa min klass något mer. Snart räknas det inte som min klass något mer. När jag kommer tillbaka till skolan måste jag börja med 95;orna. Fan vad ont detta gör. När blev allt så fel?

Jag kämpar på, jag ska vinna det här. Jag ska kämpa för alla som älskar och bryr sig om mig. Jag måste vinna.

^ Du är stark Jennifer, du klarar det ♥