De utvalda

"Jag vet" suckade Ethan. Han la armarna om henne så hon inte skulle dra sig tillbaka. "Men jag har dig i alla fall...Min vackra Eletha".

"Ja du har det, vi har varandra." sa hon och log, sedan ställde hon sig ändå upp. "Vad ska vi göra idag då." säger hon leende så han kunde tänka på annat.

Ethan funderade kort. "Vi kanske kan ta en lång promenad i skogen?". Han älskade det, frisk luft och ensamhet.

"Kan vi göra. Gör vi ordning smörgåsar och tar med kan vi vara ute hela dagen." ler Eletha och hoppar upp ur sängen, hon kände sig piggare idag.

Ethan log nickandes. "Jag kan göra det". Han drog på sig sin skjorta och byxorna och gick iväg till köket. Det kändes konstigt att inte ha Simon hemma...Han saknade sin son lite nästan med sitt jollrande blandat med ord.

Eletha log, hon klädde på sig och bäddade sängen. Matkorgen tog hon till skafferiet, hon saknade Simon och kom på sig själv med att tänka på en dotter.

Ethan hade börjat bre några smörgåsar då han hörde hur det knackade på dörren, men hann knappt länge undan sina saker innan dörren öppnades och hans mor rusade in med Simon i famnen, väldigt upphetsad.
"Ethan! Simon hans ögon...". Ethan klev snabbt fram och såg på den lille...två ögonfärger...Ett brunt och ett gråblått...
(Hoppas det här var okej nu x3 Vi planerade ju att han skulle bli särling xD)

Eletha vände sig om då hon hörde någon komma och kom in i köket. Särling? Simon? Elethas leende blev bredare, "Han är särling" log hon mot dem båda.

(Jepp, bra det (Y))

Ethan tog försiktigt Simon i sin famn. Pojken verkar knappt bry sig om all uppståndelse. "Jag undrar vad hans gåva är...".

Eletha log och ryckte på axlarna, "Vet inte, men det kommer vi säkert få reda på i sinom tid." säger hon och stryker sin son över huvudet.