prs yehet & kkaebsong

Joshua låter sina händer glida över den äldres bröstkorg med ett stolt leende, riktigt fina löften.
"Visst var dem, är du imponerad?" Frågar han skämtandes och lutar sig fram mot Zihao så att deras näsor möts. "Jag älskar sinnesrubbade varulvar," försäkrar han och pressar sina läppar mot den andres smala, känner hur värmen sprider sig. "Mm.. Du har en väldans tur du." Nej, utan han har världens tur att ha Zihao vid sin sida.

”Jag är på riktigt helt mind blown”, erkände nittonåringen och drog händerna genom den andres rosa lockar, tillät sig själv att förloras några sekunder i den varma kyssen. ”Som jag sa innan, du är riktigt underlig du”, påpekade Zihao och frustade till. ”Men jag gillar det..jag älskar det”, förtydligade han sedan snabbt och lutade sig tillbaka en aning. Det gick verkligen inte ihop för hans lilla valnötshjärna att någon så underbar och perfekt som Joshua Lewis faktiskt älskade honom. Underbart? Absolut. Helt sjukt? Jajamensan.

Underlig? Jo, det är ett ord att beskriva Joshua på.. ett väldigt bra ord med tanke på hur hans dumma hjärna ställer till med saker ibland.
"Du älskar mig även om jag är underlig som satan.. och jag älskar dig även om du är en sinnesrubbad varulv." Påpekar han med svagt leende och låter händerna gkusa upp mot Zihaos kinder. "Vi båda är rätt underliga och sinnesrubbade."

Återigen skrattade nittonåringen till. Han strök tummarna över de puffiga kinderna och sköt ut hakan lite. Jodå, de var verkligen underliga och sinnesrubbade båda två, det kunde han verkligen inte säga emot.
”Vi är verkligen ett perfekt par, tycker inte du också det?” Frågade Zihao och fuktade de torra läpparna en aning. De hade alltid en tendens att bli lika uttorkade som en öken. Det kanske hade varit fel tillfälle att göra det på dock, då det måste ha sett ut som om han gjorde sig redo för att sätta tänderna i den yngre.

Med blicken fäst på nittonåringen börjar hjulen kopplade till hjärnan än en gång att snurra konstant. Perfekta för varandra? De har ju haft den konversationen förr..
"Ja, vi är verkligen ett perfekt par, med alla våra olikheter." Viskar Joshua och böjer sig ner framför den andre. Blicken glider än en gång ner till de frestande läpparna, kanske Zihao bara riktade dem för att de är torra. Men det struntar Joshua i, och låter istället deras läppar mötas än en gång.

Utan att kunna hindra sig själv för fem öre, slängde Zihao armarna omkring den slanka midjan och drog Joshua närmare intill sig. De fick inte vara mer än minuts tre centimeter borta från varandra. Nej, det gick absolut inte för sig.
”Vi kanske borde sluta upprepa allting vi sagt innan..jag menar, det slutade ju inget vidare sist”, mumlade han och återgick sedan till att stryka över de fylliga läpparna med sina egna. ”Eller, du förstår vad jag menar”, muttrade nittonåringen därefter.

"Sluta upprepa allt vi sa, och våra dumma handlingar," lägger Joshua till mellan kyssarna. Det är något med faktumet att de är förlovade som får honom att inte vilja vara en endaste centimeter ifrån den andre, kanske det varit liknande innan också, men ännu mer nu. Händerna finner den andres lockar per automatik, och tillåter kyssen att bli lite djupare, mer krävande. Herregud vad de klänger på varandra.. förhoppningsvis hålls det även tills de blir äldre.. Nej han får inte tänka så, de kommer alltid att älska varandra, alltid vilja vara med varandra. "Visst kommer du att stanna med mig?" Viskar han frågandes, ja han vill ha det klart för sig, innan han återgår till kyssarna.

”Jag kommer alltid att stanna hos dig, så länge du vill ha mig och troligen även om du inte vill det”, viskade Zihao och litade sig lite tillbaka för att kunna se Joshua i ögonen. ”Och får jag lust att dra igen kommer jag att släpa med dig. Det är faktiskt ganska roligt att campa, kanske vi borde testa någon gång?” Fortsatte han sedan och log snett. Listan på grejer de var tvungna att göra innan tiden rann ut blev bara större och större för varje dag som passerade. Kläder, tatueringar, ringar, camping..hur skulle de hinna? Nittonåringen fick nästan ångest bara av att tänka på det. Som tur var, var det väl däremot mer en slags härlig ångest. Om nu ångest kunde vara trevligt alls. Det kunde det troligen inte, men deg insåg inte Zihaos valnötshjärna.

Precis som Zihao själv lutar Joshua sig tillbaka för att kunna se på den äldre. Sittandes över den andres midja med händerna om hans kinder, nickar artonåringen. Alla dessa angenäma framtidsutsikter.
"Det kan vi väl göra," svarar han instämmande och pillar förstrött med de röda lockarna. "Bada och kämpa, det är tur att vi bor vid en sjö. Ska vi ta ett tält?"

Zihao lät ett litet skratt undslippa honom och började peta till Joshua i sidan i ett försök att kittla den andre.
”Du behöver väl ett tält antar jag? Jag behöver ju egentligen ingenting”, sade han och lutade sig lite närmare artonåringen samtidigt som fingrarna flög utmed sidan och över den slanka kroppen. Leendet som nyss varit varmt och gulligt hade med ens omvandlats till ett roat flin. Det var inte hans fel att det var så nedrans roligt att retas.