When the sun rise [Sv]

Meer!

Superbra!

Jättebra! Nu vill jag bara läsa mer ju xD

Skitbra!!!!!!!!!!!!!!

(ny läsare) jätte azum *bevakar*

merr!

Riktigt bra!

Vem kan det va?

Nu får ni svar på era frågor!
__________________________________________

Kapitel 21 ?
Fred Weasley

Dagarna gick så fort i Kråkboet. Snart stod ett nytt år för dörren. På nyårsafton var nog alla lite för sig själva. Jag vet inte riktigt varför, men så blev det bara. James smällde av några av doktor Filibusters självstartande fyrverkerier på morgonen, så under hela dagen smällde det färgglada pjäser i huset. Det gjorde alla lite livligare. Dock så såg min pappa ovanligt sorgsen ut just idag. Jag kunde inte lista ut varför.
"Mamma?", sa jag lågt. Hon såg upp. "Vad är det med pappa idag?", fortsatte jag. Hon rynkade pannan en aning.
"Jag vet inte. Men han blir nog sig själv snart. Alla har vi dåliga dagar."

Det min mamma sagt var förstås sant, så jag tänkte inte mer på det. Farmor började laga en riktig festmåltid framåt eftermiddagen. Dock saknades en ingrediens, så hon skickade iväg mig till byn för att köpa mer jäst till brödet hon börjat med.

I byn hälsade alla vänligt på varandra med ett "Gott nytt!". En bit bort på ett fält hade några mugglarbarn redan börjat smälla raketer, trots att klockan bara var sex.
Inne i affären var det däremot ganska öde. Jag köpte jästen som min farmor bett mig om, och begav mig sedan ut i kylan igen.
En bekant siluett syntes i mörkret när jag gick över det stenbelagda torget. Jag höjde min hand i en hälsning, men pappa verkade inte ha märkt mig. Han såg sig flyktigt omkring innan han skyndade in på kyrkogården. Förvånad gick jag efter honom. Tänkte att vi kunde ta sällskap hem. Jag stannade vid muren som omgav gården, och tittade in. George hade sjunkit ner vid den gravsten som jag visste var hans tvillings. Han gömde ansiktet i händerna.
Plötsligt skämdes jag. Jag borde ha struntat i honom och gått hem. Han ville förstås vara ensam. Så hördes det plötsligt. Som en viskning som vinden fört med sig. Pappa hörde det tydligen också, för han såg upp. I mörkret kunde jag inte se hans ansikte så tydligt. Men jag förstod att han grät.

"Jag finns alltid med dig."
En skugga. Eller var det verkligen en skugga? Det såg ut som att George tårfyllda ögon tittade rakt in i ett par lika milda som hans egna. Att hans hand försökte fånga en exakt likadan. Sedan var skuggan borta. Med ett sorgset leende dog den ut. Jag kunde höra min pappa viska;
"Lämna mig inte igen Fred. Inte igen..."

Fred hörde sin pappa prata med Fred, gulligt. ♥

Super bra.
Mer när du har tid/orkar. ♥