Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

Såå jättejättejätte bra! :'

Rose

Jag satt och pratade med Sam, Mellie och Daisy. Vi satt i uppehållsrummet, bekvämt nedsjunkna i den mjuka, röda soffan med guldbroderier. Mellie halvlåg med benen över Sam, som såg lätt besvärad ut, men på något sätt lyckades skriva på sin astronomiuppsats. Jag tänkte tillbaka, gick igenom allting som hänt efter att jag blivit återupplivad från Brandondyrkarvärlden. Ett väldigt hemskt ställe om jag får säga det själv. Massa skimrande saker och...jag kan helt enkelt inte beskriva det. Det var för läskigt. Usch. Jag försökte sortera dem, och kunde inte låta bli att le när jag kom fram till den tidpunkten då jag nästan mördade Brandon. Okej, kanske inte mördade, men skadade svårt. Det var nära att jag inte kunde motstå frestelsen. Fast egentligen ville jag nog bara skrämma honom lite.

((Vad som hände))
Så fort jag kommit ned i stora salen efter att jag lämnat Scorpius i dörröppningen till trolldrycksklassrummet mötte Brandon mig. Han drog mig intill sig och viskade något i mitt öra. Jag vet inte riktigt vad han sa, men jag blev så arg att jag drog upp mig trollstav ur klädnaden och riktade den hotfullt mot honom.
"Ett enda ord..." väste jag och han backade förskräckt.
Han såg så skrämd ut att jag nästan skrattade, men jag lyckades sätta på mig en heltäckande mask. Jag kunde inte fatta att han gick på det. Men, inte särskilt förvånande om man tänker efter. Brandon är ju fullkomligt dum i huvudet.
Han rusade uppför trappan som en skrämd kanin med den svarta kappan fladdrande efter sig. Jag kunde inte låta bli att le belåtet innan jag stoppade tillbaka staven i innerfickan...

"...visst Rose?" Jag ryckte till och vaknade upp. Inte för att jag hade somnat, snarare dagdrömt. Fast det är fel ord. Kommit ihåg kanske man kan kalla det.
"Öhum, va? Jag menar, ja, verkligen", sa jag och försökte låta som om jag hört frågan. "Absolut."
Samtalet vreds åt ett annat håll. Mellie sa att amorttentia doftade som det man tyckte om, älskade... Hon påstod också att när hon gått förbi min hade den luktat som den där idioten Set. Fast hon sa inte att han var en idiot, det var bara jag som tänkte det.
"Jo, din var perfekt Rose!" berömde Daisy och jag rodnade lätt.
"Tack", sa jag och kunde inte låta bli att tänka på rösten som nu kommit tillbaka för att viska, som en störande fluga. Jag har faktiskt haft en fluga i örat en gång, och det var inte roligt. Det surrade där inne och jag kunde inte nå den med flugsmällan - ett av de få mugglarföremål vi har i huset, ett ganska praktiskt sådant också.
"För mig luktade den som pumpajuice", sa Sam allvarligt vilket fick oss alla att vika sig av skratt. Mellie som har en dålig vana att stampa med foten i marken när hon skrattar råkade sparka till Sam på hakan vilket fick henne att sluta skratta, men resten av oss att skratta ännu högre. Inte ens jag kunde låta bli. Det såg för roligt ut.
När vi tillslut lyckats sansa oss och Mellie satt sig med fötterna på golvet frågade Daisy:
"Hur luktade din amortentia, Rose?"
Shit. Nej. Jag kunde inte svara på den frågan. Det var omöjligt, helt omöjligt. Inte bara omöjligt, utan oacceptabelt också. Jag knep ihop läpparna, försökte hålla tillbaka orden, men den lilla irriterande rösten stal min koncentration och fick mig att tappa kontrollen över dem.
"Jo, jag kände doften av hemma och mat", sa jag och Mellie flinade. Men det var som att kräkas, har man väl börjat kan man inte sluta. Jag kunde inte stoppa tillbaka meningen som redan halvt som halvt hängde i luften. "Och det konstiga var att Scorpius luktade precis som den där amortentian."
Jag var så körd.

Haha aw :'

Jättebra!!!!!!!

Meeer! Azome!

Jättebra

mmmmeeeeeeeeeeeeeeeerrrrrrrrrrrrrrrrrr

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Du fattar inte hur glad man blir när man kommer hem från en lång och tråkig skoldag och ser att det kommit mer på sin favorit ff