Falsk Romans [SV]

åh meere

mer

Alltså seröst, jag hittar inga ord om hur bra du skriver! Jag bara älskar denna ff för att den är så otroligt bra skriven och har mycket inlevelse! Fortsätt skriva! ♥

asså snälla skriv mer nuuuuuuuu!!

O M G!!

Tack dear beloved mugglisar ♥. To you I'll never be cold. Cause I feel it when I'm with you, it's all right...
Ja, jag gillar att citera kärlekssånger ^^"


VARNING!!
Här kommer en stor fet varning om att kapitlet innehåller grovt alkoholbruk PLUS självskadebeteende. Minst PG-13.
Alkohol är farliga och dumma saker... minns det.
Och gör med varningen som ni behagar. Nu får jag inte dåligt samvete för att jag inte varnade er, i alla fall :>

________________________________________________

MEGAN JONES

"Du kan dansa tills du dör, men att dansa kommer aldrig att ändra på det förflutna."
Det var vad hennes kusin sagt för flera, flera år sen, och Megan trodde att hon för länge sen förträngt de orden. Han hade varit ett år äldre och en odrägligt förnuftig tolvåring. Megan hade varit elva och trott att dans var lösningen på alla hennes problem. Trots sina konstnärsdrömmar var det inte måleriet som höll tankarna borta från henne bortom räddning trasiga familj, utan dansen.
Så Megan dansade.
Låt efter låt spelades, och Megan stannade kvar på dansgolvet, dränkte sig själv i pulsen, rytmen, dunket. Dränkte alla tankar på sin familj.
Hennes bråkande föräldrar. Hennes storasyster som rymde hemifrån. Megan hade inte hört ifrån Sam på fyra månader nu, men de brevväxlade så gott de kunde. Sam hade nämligen aldrig gått på Hogwarts... hon hade varit den enda ynken i en familj av renblodiga.
Hennes föräldrar hade behandlat systern illa. De hade aldrig slagit eller förhäxat henne, men gjort klart väldigt tidigt hur besvikna de var på att deras förstfödda dotter misslyckats med att födas med magiska krafter.
Det var så orättvist.
Men Sam Jones... hon hade varit så modig, fjorton år gammal hade hon stått med ryggsäcken packad i dörröppningen och skrikit åt deras pappa att hon vägrade stanna kvar under samma tak som honom, mamman och spriten.
Megan hade försökt följa efter när Sam lämnat huset springandes, men Sam hade varit bestämd- Megan skulle inte med.

"Men jag vill inte heller bo kvar! Dom kommer bråka ännu mer nu på grund av dig!" Tårarna forsade ner för kinderna och hon gjorde inget för att få dem att sluta.
"Du är bara tolv år!" Sams röst var överlägsen, rädd och lätt hysterisk- samtidigt. "Och du ska ju ändå åka tillbaks till Hogwarts nästa vecka, sen slipper du helvetet i nio månader."
"Men när det blir sommar igen, hur fan ska jag klara mig då?" Hon hade tagit efter sin syster med svärandet. Svordomarna var en del av Sams personlighet och vad hennes föräldrar än sa, så var Sam fantastisk. Ingen var som hon.
"Vi får se, Meg."
"Vart ska du nu?"
Sams ögon var ledsna och bruna, som på en sorgsen hund.
"Till Teddy."
Megan bet sig i läppen, inte nöjd med svaret. Sist gång Sam hade varit hemma hos Teddy hade det inte slutat så bra.
"Kommer du bli full?"
För en sekund skymtades ett leende i den äldre flickans ögon. Lika fort som det dykt upp, lika fort försvann det.
"Förmodligen", svarade hon tyst. "Men, fan, oroa dig inte. Teddy tar hand om mig."
"Nej det gör han inte." JAG tar hand om dig, ville hon säga, men det gjorde hon inte för Sam hatade när man talade illa om hennes... vad han nu var. Pojkvän. Bästis. Det växlade från dag till dag, tyckte Megan. Ibland pratade Sam om hur kär hon var, ibland om hur han var hennes bästa vän i hela världen och den enda som verkligen förstod henne.
"Han är den enda som verkligen bryr sig om mig", brukade hon bittert säga så högt så att hennes föräldrar skulle höra.
Det är inte sant. JAG bryr mig om dig också.
"Det gör han visst!" skrek Sam, plötsligt arg. "Håll käft om Teddy! Du vet ingenting om honom! Megan, du vet INGENTING, du fattar inte för du är för liten!"
"Säger VEM?" skrek Megan tillbaks. "Jag vet så jävla mycket mer än alla andra i min ålder. Jag vet fan mer än såna som är äldre än jag också! Jag vet VISST!"
Och Megan visste massa saker.
"Om vadå?" tjöt Sam och släppte ryggsäcken hon hållit i handen så den föll i marken med en duns. "Om hur man flyger på en kvast? Om hur man förvandlar en mus till snusdosa? Om vad en jävla hippogriff är?"
"Jag vet allt om smärta", sa Megan med tårar i ögonen och sträckte trotsigt efter sin systers handleder. "O-och jag vet allt om hur man f-får bort den."
Som väntat ryckte systern åt sig armarna och gömde dem bakom ryggen.
"Jag har slutat", sa hon med konstig röst och stirrade på marken mellan dem. "Jag har ju sagt det."
"Men du har börjat dricka istället", svarade Megan viskandes och tittade även hon bort. Ingen av dem sa något, båda visste att det var sant. Sam tänkte lösa sina problem på samma sätt som deras mamma och pappa gjorde; med hjälp av flaskan.
"Jag dansar", fortsatte hon. Hon var rädd, men hon talade genom rädslan. "Det hjälper. Jag har också ont, Sam, men jag dansar och då känns det lite bättre. Prova det, snälla Sam. Eller cykla, som du gillar. Vad som helst förutom... det."
När hon tittade upp såg hon att även systern gett efter för tårarna. Hennes blick gled till cykeln som stod på uppfarten till deras hus, och sen tillbaka till Megan.
"Om jag får komma till dig, vart du nu än flyttar, nästa sommar, så tänker jag ta med din cykel", fortsatte hon envist. "Och så skaffar jag en också. Lova att vi ska cykla tillsammans nästa sommar, Sam, LOVA det."
"Jag lovar."
De stod en stund och bara såg på varandra, och lät tårarna sakta rinna.
"Jag sa ju att jag vet saker", försökte Megan med ett hoppfullt leende. Hennes syster svalde och torkade ögonen med tröjärmen.
"Men du vet fortfarande inte viktiga saker." Sam besvarade leendet. "Som till exempel saker om livet."
"Jag trodde att livet handlade om smärta."

När hon var tolv hade sannerligen livet handlat om smärta. Hennes smärta, Sams smärta, andras smärta. Det skar i hjärtat bara att tänka på det.
Hon hade druckit så mycket mer ikväll än vad hon egentligen fick... på senare år hade hon svurit heligt och dyrt till en alkoholiserad Sam att aldrig, aldrig ta efter henne och göra det till en vana att supa sig full. Varje helg sa Sam att hon aldrig mer skulle dricka. Varje helg bröt hon det löftet.
Megan antog att det gick i släkten.

Åhh, det är så bra. jag dööööör

meer du skriver jättebra

så bra! mer♥♥♥♥♥

Superbra! ♥
Men ett litet tips, du kanske ska varna om någon ålder på det här kapitlet, kanske inte bra om allt för unga läser det. Och även om dom gör det så har dom ju iallafall blivit förvarnade