What the shadows tell us [PRS]

Ellis drar ett djupt andetag genom näsan. Han känner Edmunds hand mot sin kind, hur tummen långsamt rör sig över hans hud, och det lugnar honom lite. Hans ord får Edmund att spänna sig, och han har förstås rätt... Ellis kommer inte att döda Henry. Men han hatar tanken på att inte göra någonting medan hans bästa vän blir illa behandlad av den person som påstår sig älska honom. Hur ska han kunna befinna sig i samma rum som Henry nu? Utan att vilja gripa tag i honom och trycka upp honom mot närmaste vägg? Utan att vilja få honom att känna samma skräck som Edmund måste ha upplevt när Henrys hand pressades mot hans hals? Bara tanken gör honom kall inombords och när Edmund säger att han bara hoppas att Henry ska tröttna, är Ellis nära på att brista. Det är som om Edmund redan har förlikat sig med tanken på att han inte kan ta sig ur det här själv. Som om hans enda hopp är att Henry en dag bara ska bli uttråkad och tappa intresset… Det gör ont i Ellis på ett sätt han inte riktigt kan sätta ord på, och som så många gånger tidigare känner han den där tryckande, nästan elektriska känslan under huden. Fingrarna kittlar lätt, och någonstans i bakgrunden hör han hur någonting börjar skaka, som om själva rummet reagerar på hans ilska mot Henry. Men han tvingar sig själv att behålla lugnet, trycker ner känslorna som är på väg upp, och den här gången verkar det räcka för att få allt att stillna runtomkring dem igen.
När han till slut återfått lugnet lutar han sig fram och låter pannan vila mot Edmunds, som om det är det enda som håller honom upprätt just nu.
”Snälla… om han gör dig illa igen, kom till mig. Okej?”, säger han till slut. ”Jag klarar inte av tanken på att du är ensam i det här.”

De mörka ögonen stryker sig över hans väns ansikte. Edmund vill kunna läsa vad han tänker, vad han känner. När han gått in i Ellis rum tidigare hade han inte trott att han skulle vara ärlig, han hade trott att han skulle komma med någon lögn som skulle förklara blåmärket i hans ansikte. Men av någon anledning bestämde han sig för att tala sanning. För att berätta en hemlighet han burit på. Samtidigt som han känner en lättnad för att ha berättat, så känner han extrema skuldkänslor för att ha besvärat honom med mer plågsamma hemligheter. Under tiden Henrys svartsjuka och våld bara blivit värre och värre, så har den unga mannen insett att han nog inte kommer kunna ta sig ur det här. De går på samma skola, de tar inte studenten förrän nästa år och Henry har en sån makt.. även om Edmund vill berätta för någon, få hjälp och se till så att Henry inte gör någon annan illa på ett tag, så skulle det aldrig gå. I såna fall skulle deras typ av förhållande bli känt, vilket skulle göra att även han kan riskera att få böter eller fängelse. Det är olagligt.. plus så skulle han nog bli fruktansvärt behandlad efteråt om personer fick reda på det. Han minns hur han fått Audrey att gå till en polisstation en gång för att anmäla hennes misshandel, men hur polismännen bara skrivit av henne som överdramatisk, och de hade ju hört att Andrew var en bra man. De hade behandlat henne dåligt för att hon är kvinna, och de skulle behandla honom dåligt för att han gillar andra män.
Snart hör han hur någonting skaka i bakgrunden. Edmunds blick glider över rummet, innan den glider tillbaka till Ellis. Var det hans krafter som gjorde sig påmind? Får känslorna krafterna att komma tillbaka? Men det kommer ingenting mer efter klingandet, Ellis verkar kunna lugna ner sig. Han känner snart hur hans vän lägger sin panna mot hans respektive. Det får hjärtat att slå fruktansvärt snabbt, och får honom att bli alldeles varm. Han lyssnar på det han säger och ett svagt litet leende pryder hans läppar.
”Okej.. tack..” Viskar han tyst, och drar in Ellis i en liten kram. Han gömmer ansiktet vid hans nacke en sekund. Det känns fint att ha honom vid sin sida. Han finner sig själv med att snyfta till lite. Det är svårt att prata om, att han delat med sig av det hela. Han vill inte göra Ellis obekväm så han drar sig undan kramen och ler lite. ”Ska vi återgå till städningen? Vi kanske kan lyssna på musik?" Edmund vill mest tänka på något annat, och inte bekymra Ellis mer än vad han redan gjort.

Hur länge har det här pågått? Och vet Audrey någonting? Ellis har så många frågor, men Edmund ser ut som om han står på gränsen till att bryta ihop, och Ellis kan inte förmå sig att pressa honom mer. Han misstänker dessutom att Edmund inte hade tänkt berätta om Henry ikväll. Kanske hade han redan kommit på ännu en lögn till varför han har en ny blåtira runt ögat. Hur länge hade han tänkt hålla det hemligt? Tills Henry förhoppningsvis tröttnar? Tills han hamnar på sjukhus? Eller värre. Ellis sväljer hårt och försöker stoppa tanken innan den får form. Men vad kan han göra? De kan inte gå till polisen. Det vet han. Det de är… det de känner… är fortfarande ett brott i lagens ögon. En sjukdom i många andras. Bara tanken på vad som skulle hända Edmund om fel person fick reda på sanningen får det att knyta sig i Ellis mage. Kan han själv konfrontera Henry? Men tänk om det bara gör allt värre. Risken finns att Henry då tar ut det på Edmund. Ellis biter ihop hårt. Vad återstår då? Att finnas där. Att visa honom att han inte är ensam. Att Ellis alltid står vid hans sida, oavsett vad.
När Edmund lägger armarna om honom drar Ellis handen över vännens rygg i små, lugnande rörelser. Han hör hur Edmunds andning hackar till, och sedan en tyst snyftning mot sin nacke. Det gör ont att höra. Men det känns också rätt att vara här. Att hålla honom. Och för en stund står de bara där, tills Edmund drar sig undan och ger Ellis ett litet leende som inte riktigt når ögonen.
”Ska vi återgå till städningen?” frågar han, och Ellis kan inte låta bli att grimasera lite. Städningen, ja… All motivation han haft är helt borta nu. Ändå nickar han. För han förstår. Edmund vill inte tänka mer. Vill inte känna mer...
”Visst”, svarar Ellis. ”Men bara om vi sätter på någonting upplyftande”. Han rör sig bort mot musikspelaren och börjar bläddrar bland sina skivor, låter fingertopparna glida över kanterna, läser titlarna en efter en. Tack och lov verkar hans lilla samling ha klarat sig. Han ser varken några sprickor eller trasiga omslag, och det känns märkligt tröstande. Han plockar fram en skiva som alltid får honom på bättre humör och håller upp den lite, som om han vill visa Edmund, innan han försiktigt sätter den på plats. Ett mjukt, bekant knäpp hörs när nålen sänks. Sedan ett svagt knaster. Och så börjar musiken.
”Bättre, va?”

Edmund gör ett försök att läsa av sin vän. Kanske han har många frågor, frågor som han verkligen vill ha svar på. Han kan förstå det, men just nu är han oerhört tacksam över att Ellis inte ställer de frågorna. Det var tillräckligt jobbigt att berätta en sådan sak, att svara på frågor är inget han vill eller orkar göra just nu. Hans blick stryker sig över det vänliga ansiktet som han kommit att älska. Det är uppenbart att han gjort hon besvärad… kanske han borde ha hållit tyst om det, för Ellis skull. Samtidigt så känns det bra att någon annan än Audrey vet om det. Eller ja, hon har faktiskt pratat en del om det med William, ett utav spökena som han ser framför sig ofta. Han känner hans fingrar stryka sig över hans rygg i små, lugnande rörelser. Det känns väldigt bra att ha honom nära på det sättet, att han kan finna tröst hos honom. Värmen stiger i honom, och han blir svalare när han backar bakåt.
Det är uppenbart för honom att hans vän inte riktigt vill fortsätta med städningen, med tanke på hans grimas. Det får Edmund att skratta till lite.
”Du behöver inte, jag kan göra det själv. Det är något jag gillar trots allt,” säger han med ett litet leende. Nej, Ellis behöver verkligen inte städa. Han själv vill mest göra det för att få annat att tänka på, samtidigt så gillar han att städa. Han gillar att se hur rummet blir renare, finare, och allt är på plats igen. Det är väl en lite tråkig egenskap som han har. Edmund fortsätter att sopa allt splitter. Han är noggrann med att få upp allting, ingenting ska finnas kvar.
”Mycket bättre,” instämmer han med ett litet leende, och ser in i Ellis blåa ögon ett slag. Snart vänder han däremot bort blicken, och fortsätter med städningen. Han börjar nynna med i musiken. Han har alltid älskat musik, alla sorter. Han själv spelar både fiol och piano, och är rätt duktig på att sjunga. Både han och hans syster har varit musikaliska sen de var små. Audrey har sin sång, sin ukulele och gitarr. De skiljer sig åt.
Medan han sopar så stöter han på papper och böcker som han ställer upp på hyllor igen. Han ska såklart damma alla hyllor och ytor, men han vill få bort glaset först.. men sen så finner han något som får hans hjärta att stanna. Hans redan stora ögon blir ännu större. Framför honom är en bild. En bild på en yngre Ellis.. och mannen som varit det första spöket han sett. Han stelnar till.. där är han, William. Som har sökt efter vart han kommer ifrån, varför han är kvar i de levandes värld. Varför han inte kommit till ro än. Han harklar sig lite, och försöker att inte låta för chockad eller besvärad över bilden.
”Ellis, vem är det här?” Frågar han, och försöker få det att låta som endast nyfikenhet. Han lyckas rätt bra, och förhoppningsvis märker inte den andre hans nästintill förskräckelse. Han håller upp bilden till sin vän.

Trots att Edmund erbjuder sig att städa ensam, hjälper Ellis till, om än långsammare än tidigare. Det finns enligt honom få saker i världen som är tråkigare än att städa, vilket också förklarar varför hans rum sett ut som en mindre katastrof redan innan han fick sina krafter. Kläder har en tendens att hamna på stolar i stället för i garderoben, tomma koppar samlas på skrivbordet, och böcker ligger ofta i ojämna högar överallt.
De arbetar under tystnad en stund, medan musiken fyller rummet, men Ellis hör den knappt. För han kan inte sluta tänka på det Edmund just berättat för honom. Han måste göra något. Men vad? Han försöker desperat komma på något som kan rädda hans vän ur den destruktiva relationen han hamnat i. Något som inte riskerar att Edmund kommer till skada. Något som inte riskerar att avslöja honom…
Han står och trycker in böcker i en hylla när Edmund säger något bakom honom. Ellis vänder sig om. Och stannar mitt i rörelsen. I Edmunds hand finns ett foto som borde ligga gömt i en låda längst in i bokhyllan. Men det måste ha ramlat ut tillsammans med böckerna… när han tappade kontrollen. Ellis känner hur det knyter till i magen. Han sväljer. På bilden ser han en yngre version av sig själv. Håret är lite rufsigt och kläderna en aning för stora. Han sitter i en soffa med ena benet uppdraget, och bredvid honom sitter en man som har armen slängd runt hans axlar, som om det vore det mest naturliga i världen. Mannen lutar sig lätt framåt, med ett brett, smittsamt leende på läpparna. Det ser ut som om han just sagt något roligt, något som fått Ellis att dra på munnen, trots att han försökt låta bli.
”Det är min morbror,” säger Ellis snabbt och vänder sig bort igen. Han trycker in en bok som inte riktigt vill passa, bara för att ha något att göra med händerna. ”Vi ses sällan nu när jag bor här,” fortsätter han, och klistrar på ett snett, nästan skämtsamt leende. ”Så han envisades med att jag skulle ta med ett foto hit.”

Samtidigt som Ellis talar dyker en skepnad upp vid Edmunds sida. Det är William. Men någonting med honom har förändrats. Hans ögon, som så länge varit tomma och livlösa, är plötsligt klarare. Han tittar inte på Edmund. Inte ens på fotot. Han stirrar rakt på Ellis.
”Jag minns…”, säger William lågt. Orden är riktade till den unge mannen bredvid honom, men blicken lämnar aldrig pojken med de isblå ögonen.

Magen har knyt sig. Edmund känner hur en sorg byggs i hans kropp.. för Ellis, för William. Visserligen hade han tyckt att de två är lite lika varandra, med de där isblåa ögonen. Men han hade ändå hoppats och intalat sig själv att han haft fel. Men ja, nu är det uppenbart att det varit rätt.. att den första mannen han sätt är släkt med hans vän. Ellis har aldrig pratat mycket om sin familj, om sin mamma och andra i släkten. Det mesta han fått reda på handlar om hans pappa, den där kvällen de bägge två öppnat upp sig för varandra om deras hemligheter. Det de haft gemensamt. Han har stannat upp med städningen, och blicken stryker sig över honom. Han kan se hur Ellis stannar mitt i en rörelse. Hans blick glider ner mot bilden igen.. de två är väldigt lika varandra, och snart kan han känna hur William dykt upp bredvid honom. Han kan känna av sorgen som kommer från dem bägge två. William som nu minns.. som nu vet vem han är här för, som äntligen fått minnena tillbaka, som fått se Ellis igen. Ellis som minns en död släkting. Edmund ser hur han vänder sig bort, hur han vill gömma sina känslor.
Hans morbror.. det hugger till i bröstkorgen på honom. Han kan se hur smärtsamt det är för hans vän, även när hans ansikte är bortvänt från honom. Edmund minns hur Ellis sagt att han firar jul hos sin morbror.. Det får hans ögon att bli ännu större.
”Är det han du brukar fira jul hos?” Undrar han tyst och biter sig hårt i underläppen. Ellis har ljugit.. kanske han gjort det för att skydda sig själv, kanske han gjort det för att inte vill att hans vänner ska veta. Han har sagt i flera år att han firar jul hos sin morbror.. men uppenbarligen kan inte det vara sant. Hans blick glider upp mot William, innan han tvingar sig att fortsätta borsta som att ingenting är fel. Det känns inte rätt att ta upp faktumet att han kan se William, att han kan se Ellis morbror. Inte nu. De har haft en oerhört svår konversation redan, han får vänta med det tills imorgon. Han nämner det med julen så att William ska veta, veta att Ellis försökt hålla borta faktumet att han förlorat en sån viktig familjemedlem.

”Ja… jag åker dit om några veckor”, svarar Ellis utan att vända sig om. ”Det brukar bara vara vi två, men det räcker. Jag är inte så mycket för att fira jul”. Han gör en lätt axelryckning. Lögnen kommer så naturligt att han knappt märker den själv. Men när Edmund återgår till att borsta, vänder han lite på huvudet. Bara en aning. Tillräckligt för att han ska kunna se fotografiet utan att det märks att han tittar. Det var så länge sedan han såg den där bilden på honom själv och hans morbror. Han har den alltid gömd i långt in i bokhyllan, så att han inte riskerar att stöta på den av misstag. Han känner hur något stramar till i bröstet och drar ett snabbt andetag för att samla sig. Gud, han behöver en cigarett….
Det han inte vet är att hans morbror står bredvid honom nu. William kan inte släppa blicken från Ellis. Rädd att om han tittar bort, ens för ett stund, så kommer han att glömma pojken igen. Han sträcker fram handen, vill lägga den på Ellis axel. Men just då vänder sig Ellis om för att ta cigarettpaketet från nattduksbordet och går rakt igenom honom. Han känner förstås ingenting, ändå är smärtan påtaglig. Långsamt vänder han sig och ser Ellis slå på en tändsticka. Lågan fladdrar till och kastar ett varmt sken över systersonens välbekanta ansikte. Axlarna sjunker knappt märkbart när han tar det första blosset.
”Åh, pojk…” säger William. ”… jag bad honom alltid att inte röka”. Ett svagt leende drar över hans ansikte, men något som liknar sorg fyller honom när han tar in det som Ellis säger – hur han pratar som om morbrodern fortfarande lever. Både han och Edmund förstår förstås att han ljuger, och William känner igen det alltför väl. När pojken flyttade in till honom hade han gjort precis likadant. Hittat på historier och skämtat bort saker som egentligen gjorde ont. Sa att han mådde bra när han inte gjorde det... Till slut tvingar William bort blicken från Ellis och vänder huvudet mot Edmund istället.
”Vi firade jul tillsammans,” säger han lågt. ”Men det var flera år sedan nu”

Ellis åker dit om några veckor? Det värker i bröstkorgen på Edmund. Han har alltid brytt sig förskräckligt mycket om vännen. Hur skulle han inte kunna göra det? Att höra honom ljuga om att han ska åka till sin morbror är svårt att ta in. Han vet ju att vännens morbror är död.. att Ellis inte träffat honom på flera år, att han faktiskt spenderar julen och helgerna själv. Hans blick stryker sig över Ellis. En del av honom vill sätta sig ner och berätta för honom redan nu, att han vet att hans morbror är död. Men han kan inte göra det.. de har redan pratat om något riktigt tufft.. det här skulle nog kunna knäcka dem. Det får vänta till morgondagen.. då får han berätta att han vet. Han har redan bestämt sig för att han ska bjuda med Ellis med till hans moster under jullovet. Han kan inte lämna honom.. inte ensam i skolans långa korridorer. Med ingen att hålla honom sällskap. Edmund vet att Ellis varit väldigt ensam, sen kvällen med Wesley. Att vara ensam på hela skolan kan inte vara nyttigt.. plus så vill han väldigt gärna ha med Ellis. Det skulle vara fruktansvärt jobbigt att lämna honom.
Edmund har alltid varit väldigt känslig, och när det kommer till Ellis och hans mående är han ännu känsligare. Allt han vill är att vännen ska vara lycklig. Han kan känna hur tårarna trycker mot kanterna på hans ögon. Det kanske är lite märkligt… men han tycker så synd om sin vän, och faktumet att han kan se hur plågad Ellis är gör det bara oerhört svårt att vara lugn. För även om Ellis försöker verka oberörd så är det tydligt att han plågas av allt. Så han vänder ryggen mot Ellis medan han dammar. Han hör det William säger.. hur han alltid bett sin systerson att inte röka.. Han ler lite svagt. Det är uppenbart att William känner sorg.. sorg för sin systerson, för Ellis, för att han är ensam. Han fortsätter att lyssna på William, hur de brukade fira jul tillsammans, men att det var flera år sen nu. Edmund gnuggar sig lite om ögonen med ryggen mot Ellis. Han tvingar bort tårar så att det inte ska synas, så att hans ögon ska sluta vara glansiga.
Han går fram till grammofonen och höjer lite, så att de kan njuta ännu mer av musiken. Han kan inte riktigt svara William nu. Då skulle Ellis höra.
”Jag tycker vi slutar städa nu.. vi kan fortsätta någon annan dag,” säger han med ett leende och ser på sin vän. Han vill lyfta upp Ellis, få honom att inte tänka på allt jobbigt. Åtminstone till när de pratar om det nästa gång. ”Du känns som att du är duktig på att blanda drinkar.. jag har alltid velat prova en old fashioned,” säger han med ett litet leende och sjunker ner i soffan som de ställt upp igen. Egentligen är Edmund mer för vin, men han skulle gärna prova mer drinkar som Ellis tycker om.. och de båda kanske behöver lite av det. Plus så är det ju fredag.. det skadar väl inte?

Efter ännu ett bloss lutar sig Ellis tillbaka och låter blicken svepa över rummet. Han är tacksam över att Edmund dragit upp volymen på grammofonen – musiken pressar undan de värsta tankarna och ger honom utrymme att andas, och med förnyad energi böjer han sig ner och fortsätter plocka upp böcker från golvet. Helt omedveten om att William iakttar honom noggrant och följer varje rörelse, som om han inte vill missa ett enda ögonblick.
”Ärligt talat”, säger Ellis med cigaretten mellan läpparna. ”Det ser redan bättre ut än det gjorde innan mitt sammanbrott.”. Han placerar ännu en bok i bokhyllan, men när Edmund ber om en drink stannar han upp och ser på honom, och ett litet leende glider över hans läppar.
”En Old Fashioned?” säger Ellis roat. ”Vem är du och vad har du gjort med min vän?” Han väntar inte på svar utan fimpar cigaretten och går bort mot skåpet där han gömmer sina flaskor. Dörren gnisslar svagt när han öppnar den, och han studerar sin samling. Bourbonen åker fram, följd av två tumblerglas och bitterflaskan. Han jobbar med en självklarhet som antyder att han gjort det här många gånger, och snart räcker han över ett glas till Edmund. Därefter sjunker han ner bredvid honom i soffan och höjer sitt eget. Glasen klingar mjukt mot varandra innan Ellis tar en klunk och hummar belåtet.
”Vi kommer på ett sätt…” säger han efter en stunds tystnad, och vänder blicken mot sin vän. ”Alltså — du kan se döda människor. Jag kan flytta saker utan att ens nudda dem. Om det är möjligt, då ska vi kunna hitta ett sätt att bli av med Henry.”

Även om det varit ett riktigt tufft samtal som de två haft, så slutade kvällen bättre. De hade pratat länge, och under tiden hade Edmund aldrig nämnt vem han sett så många gånger de senaste månaderna. Att han kan se Ellis morbror, som han påstår fortfarande lever. Han vill dela med sig av det så himla gärna under hela kvällen. Men han höll sig, de hade redan haft ett riktigt tufft samtalsämne innan. Han hade provat den där drinken som Ellis så lätt blandade ihop, och han hade smakat en old fashioned för första gången i sitt liv. De hade skrattat åt hans reaktion, då han inte är så van vid stark sprit. Det hade blivit en lättare, skönare stämning än den ledsamhet som vilat över dem tidigare. Han fick se Ellis le lite mer, och han hade saknat hans leende så himla mycket. Han minns det hans vän sagt, att de kommer kunna hitta ett sätt att bli av med Henry.. Edmund gillar tanken att få slippa sin pojkväns våld, hans kontroll. Men även om han instämt med Ellis så hade han svårt att tro på det. Han hade ingen aning om hur det skulle gå till. Så småningom kommer Henry att tröttna på honom, och just nu ser han det som den enda utvägen.

Morgonen därefter så har han en lätt huvudvärk från kvällen innan. De hade tagit några drinkar, och eftersom att han själv inte är så van vid att dricka så blir han mer påverkad. Henry hade varit ute på krogen under samma kväll, med sina vänner. Edmund hade ljugit och sagt att han skulle vara hos sin syster.. Iallafall så hade Henry inte gjort honom illa den kvällen. Men hans hals gör fortfarande lite ont från strypgreppen, och hans blåtira syns fortfarande lite grann. Han gömmer sitt ansikte under täcket och suckar tyst. Han vet vad för samtal som han måste ha med Ellis idag, det känns tufft. Men det är något som de faktiskt behöver prata om. Hans syster har ställt en liten bricka utanför hans dörr med gröt och te till frukost, men han har inte riktigt någon lust att äta. Däremot får han snabbt i sig teet. Han tar en lång dusch, borstar sina tänder lika noggrant som varje morgon och kväll.

Eftersom att Edmund inte hört någonting från Henry än så antar han att han kommer stanna i sin säng resten utav dagen. Det underlättar. Lite senare på förmiddagen har han klätt på sig ett bar svarta mjukisbyxor och polotröja för att än en gång dölja halsen. Hans ljusa, lockiga hår är nytvättat och fluffigt, och han har lite mer färg i ansiktet. Han vill inte riktigt erkänna det för sig själv.. men han är säker på att det är pågrund av sin nya kontakt med Ellis. Precis som under gårdagen så tar han med sig lite saker från städskrubben innan han tassar vidare till Ellis rum. Han vill vara noga med att Henry inte hör honom, eller ser honom för den delen. Snart knackar han på Ellis dörr.. som han gjort många gånger den senaste tiden.