Prs med Wolf

Anaid skakade på huvudet hon ville inte att Rascal skulle gå. Inte nu när hon precis vaknat och inte med Astrid.
"Men...tänkt om striden fortfarande håller på!? Tänk om ni får en kniv i halsen eller något..!" Anaid suckade. Hennes argument var tafatta, "Okej, men kom tillbaka så fort ni har hittat Norman!"
Astrid log och tog Anaids hand. Hon förstod precis varför Anaid inte ville att de skulle gå.
"Det är ingen fara Anaid,...inget kommer hända" Astrid såg i Anaids ögon, "Milady"
Hon reste sig upp och såg på Rascal.
"Kommer du?"

Rascal nickade.
"Vi går till gläntan vi möttes i. När spanarna ylar möter ni upp oss", sade han och Aimil nickade.
"Uppfattat." Rascal log betryggande åt Anaid och gick med Astrid. De tog sig till tunneln utan besvär och klättrade upp. När Rascal såg ljuset från tunnelöppningen sade han åt Astrid att vänta och stack upp huvudet i den svala kvällsluften. Regnet låg tungt i luften, men han kunde ändå känna doften av aska och blod. Han rynkade på näsan och gick upp på marken. Han såg inga och vinkade upp Astrid.
"Håll dig nära mig och var tyst", viskade han och gick in i lägret. Synen han möttes av brände på näthinnan. Kroppar låg slängda i högar att ruttna och överallt låg döda eller döende. Trots att han inte kunde göra något för att hjälpa kände han sig hemsk när han gick förbi dem.

Astrid slog handen för munnen vid åsynen av det nerbrända lägret.
Hon skakade på huvudet och bet sig i läppen.
"Jag förstår inte...de säger att de kämpar för de goda, ljuset, att utplåna mörkret...men det här är raka motsattsen till ljus..." Astrid satte handen för munnen igen. En man låg död utan vare sig ben eller armar.
"Vi måste skynda oss att hitta Anaids bror..."

Anaid suckade. Rascal hade gått och tagit värmen med sig, nu frös hon igen. Med Minosas hjälp gjorde hon ett nytt försök att sätta sig och denna gången lyckades hon.
"Tack, det var på tiden..." Anaid hostade, "Minosa, jag är väldigt nyfiken på varför du kallar mig pyskopat bakom min rygg?"
Minosa satte sig ner brevid Anaid.
"Öhm..." Minosa log ett litet leende, "För du är en psykopat ju!"
"Hallå eller!" Anaid knuffade lite lätt på Minosa, men ångrade sig direkt och bröjade kraftigt hosta. Hon vände sig om och hostade i handen. När hon hostan var över var handen full av blod.
För en sekund stannade Anaid upp och bara såg i sin hand, men kom snart tillbaka till nuet med ett stort leende på läpparna.
"Förlåt...det är lite ansträngande att...göra saker..."
Anaid dolde sin hand så gott hon kunde bakom ryggen och hoppades att ingen skulle märka något.

Aimil knorrade förargat.
"Om du fortsätter röra dig så mycket kommer jag binda fast dig", sade hon och såg på Anaid och hennes halvt dolda arm.
"Ärligt talat Anaid. Tänk på allt du har gjort, Minosa har inte fel som kallar dig en psykopat", sade Sham skämtsamt och skrattade åt sig själv.

"Krig har inga goda sidor, bara mörka...", sade Rascal lågt och flackade med blicken. Han var tvungen att vara uppmärksam annars kunde både han och Astrid få betala med sina liv. Rascal frös till. Han hade fått syn på Norman, men särskilt det bakom honom. En kropp, hans fars kropp. Trots att han förberett sig kom faderns död som en chock. Han hade verkat så stark, så osårbar. Rascals ansikte avslöjade inga känslor. Vad skulle han känna? Sorg? Ilska? Kanske lättnad? Sanningen var att han inte kände något. Bara tomhet.
"Norman", sade han och gick fram till Anaids broder och liket han vaktade.

Astrid kunde inte se vem liket brevid Norman var men hon förstod på Rascal att det var hans far.
"Åh..." Astrid synade kroppen och såret i sidan. Det liknae Anaids skada fast djupare och bredare.
Norman reste på sig.
"Jag är ledsen, jag gjorde vad jag kunde...men han var för långt gången..." Norman suckade, "Jag beklagar..."
Astrid såg på Rascal men vågade inte röra honom. Hon visste inte hur han skulle reagera. Istället vände hon sig till Norman.
"Vi måste ta oss till gläntan i skogen, Anaid och de andra möter oss där"
Norman fick något annat i blicken.
"Anaid? Hur mår hon? Klarar hon sig?"
Astrid nickade.
"Hon mår bra, tack vare dig"

Rascal skakade lätt på huvudet.
"Det är okej", sade han och såg på faderns slutna ögon. Han såg ganska nöjd ut.
"Flocken kommer att begrava honom. Tack för att du såg till att ingen annan rörde honom", sade han och lade, efter en stunds tvekan, en hand på Normans axel.
"Anaid hade tur - jag hade tur - att du var där för att hjälpa henne." Han såg från Astrid till Norman.
"Låt oss gå." Så snart de lämnat det förstörda lägret bakom sig kunde Rascal höra spanarna yla.

Anaid ryckte till när hon hörde ylande. Hon stönade och sjönk ner på rygg igen. Minosa kom fram till henne och såg ner på henne där hon låg.
"Hur går det psykopat?" Anaid himlade med ögonen och hostade igen. Denna gången rann det blod från mungipan och längs med kinden. Minosa rynkade pannan.
"Anaid? Vad är det här...?" Men Anaid torkade snabbt bort blodet log mot Minosa.
"Ingen fara jag mår bra...förutom i sidan..."
Minosa ryckte på axlarna och hjälpte Anaid att sätta sig upp.
"Så...hur tar vi oss till gläntan?"

Aimil såg bekymrat på Anaid.
"Jag skulle gissa att du blöder invärtes, förhoppningsvis är det inget allvarligt", sade hon och vände sig sedan till Sham.
"Oavsett om Anaid har något emot det eller inte, får du bära henne." Scham snörpte på munnen, men sade inte emot. Han var den enda stark nog att bära henne och Anaid kunde knappast gå själv i sitt nuvarande skick.
"Okidoki, nu går vi", sade han och lade sina händer under Anaid och lyfte upp henne så han bar henne framför sig. Han log åt henne medan Aimil tog sig nedför kanten och väntade för att ta emot dem. Sham satte sig först vid kanten innan han kasade ner mot henne. Han grimaserade när vassa stenar skar in i hans bara rygg, men bet ihop av ren envishet. Sedan gick de. Aimil höll Minosas hand så hon inte skulle gå fel i mörkret i tunneln. Väl ute tog de den yttersta vägen runt lägret för att undvika synen av slagets resultat, men de såg ändå fler kroppar än de hade velat.

Anaid var inte lika säker på vad hennes blödningar var som Aimil men hon höll tyst om det.
"Öhm vänta lite..." Anaid var inte beredd när Sham lyfte upp henne vilket resulterade i att hon ett antal gånger hostade hon i ansiktet. Egentligen hade hon velat reta honom medan de gick men hon fokuserade på att hålla sig vid medvetande istället. Men efter ett tag gick det inte längre. Anaid föll ut och in ur medvetslöshet medan de gick. Minosa såg oroligt på varje gång hennes huvud föll ner.

"Därborta!" Ropade Astrid när hon såg Minosa och de andra komma runt lägret, "Jag tror att Sham bär Anaid..."
Norman kisade med ögonen.
"Sham? Är det så han heter? Jaha..." Normam ryckte på axlarna och gick för att möta sällskapet som kom.

Det första Sham gjorde när han möttes av Norman var att överlåta Anaid till honom och sedan gnida sitt blodstänkta ansikte mot en mossig trädstam.
"Det... Där... Gör... Jag... Aldrig igen!" sade han mellan gnidningarna och Aimil såg på honom med ett lyft ögonbryn.
Rascal smög upp bakom Norman och såg ner på Anaid över hans axel. Hon var medvetslös igen.
"Hon kommer inte bli bättre för att du stirrar på henne Rascal", sade Aimil när hon gick förbi dem och ställde sig bredvid Astrid.
"Hur gick det? Hittade ni honom... Rascals pappa?" viskade hon i hennes öra och fruktade för svaret. Rascal backade undan igen och tassade närmare Minosa istället.
"Varför har Sham blod i ansiktet?"