Magic Bounty (PRS)

Peter nickade tacksamt och tog emot de rena kläderna.
Han bar med sig dem till sitt rum där han tog på sig skjortan och byxorna. Han försökte knyta slipsen, men det resulterade bara i en svart halsboll. Peter snörpte på munnen och tassade ut i vardagsrummet där han hittade Anna.
"Ehum...", sade han med ett harklande och kliade sig i nacken samtidigt som han generat rodnade. "Kan du hjälpa mig med det här...? Jag har aldrig knutit en slips förut."

Anna satt bara och väntade på att tiden skulle gå. Det var än några timmar kvar, trodde hon i alla fall. Hon hörde plötsligt någon komma in och tittade upp och såg Peter. "Din slips? Jag kan hjälpa dig...".
Hon ställde sig framför honom och tog hans slips. Hon började noga knyta den. "Min pappa kan inte heller knyta slipsar, jag eller mamma får alltid göra det" log hon svagt och tillslut var hon klar.

Peter skrattade lågt och såg på hennes ansikte medan hon knöt hans slips. Hennes koncentrerade ansikte var skrämmande likt Sams och han slogs än en gång av det faktum att de var syskon. "Vill du göra något medan vi väntar? Att bara sitta skulle göra mig otålig", sade han när hon var klar.
"Jag såg ett fik på vägen hem igår."

Anna såg upp på honom och nickade. "Gärna, väntan tar död på mig annars...". Hon visste att Sam antingen skulle hamna i fängelse, eller bli utvisad. Men det gjorde inte saken något bättre.
"Det låter bra, jag vet vilket kafé du menar, Laura, gör underbara kakor". Hon tog hans hand och ropade till sina föräldrar att de gick ut så länge och sedan drog hon med honom ut. Hon tog ett djupt andetag av huset och innan hon hann reagera blixtrade allt till. När hon väl kunde se igen såg hon en fotograf framför dem som tog kort på dem. "Vad gör du?" undrade hon förvirrat. Mannen log. "Ni kommer vara på första sidan imorgon miss! Jag jobbar för tidningen!".

Peter hade följt Anna ut och stapplat bak när ljuset bländade honom. Påmind om sitt förflutna såg han framför sig minnen från hans första flykt undan polisen.
De hade lyst med ficklampor och använt strålkastare på sina bilar. Peters hand sökte sig till hans höft, som alltid när han blev skrämd. Men när han hörde Annas förvirrade fråga och mannens svar lugnade han sig tillräckligt för att kunna tänka klart igen. Han rynkade pannan och ställde sig framför Anna och blängde ner på fotografen.
"Ni har inte hennes samtycke. Hon vill kanske inte vara med!" sade han ilsket.

Anna visste inte vad hon skulle tycka eller hur hon skulle reagera. Hon ville inte vara med, så mycket visste hon. Men hon visste inte heller ifall hon var på humör för att säga till dem. Så när Peter sa till honom kände hon sig lättad.
Fotografen blängde tillbaka. "Visst, visst...". Han gick iväg och Anna suckade djupt. "Kan vi gå och fika nu? Vi får hitta något bord i ett hörn så vi får vara ifred...". Hon tog hans hand igen och fortsatte gå. Tillslut nådde de kaféet utan fler problem. Det var nästan helt tomt där inne eftersom det var så tidigt. "Vad vill du ha?".

"Jag tar något enkelt bara. Välj du. Under tiden väljer jag ut ett bord", sade Peter med ett leende och gick iväg.
Han letade upp ett bord i det minst upplysta hörnet och slog sig ner. Han hängde av sig jackan och studerade omgivningen.
Det var ett mysigt fik med mörka träväggar, levande ljus och låg, behaglig musik. Bordet han hade valt hade utsikt över gatan och Peter granskade slött människorna som gick utanför.

Anna nickade till honom. Hon gick fram till disken och tog fram lite pengar. "Två koppar med kaffe och en varsin...". Hon synade disken innan hon sa. "Chokladkakor". Hon fick snart två koppar med kaffe och en stor kaka var. Hon tog det bort till Peter.
"Det är mysigt här..". Hon gav honom hans saker och och tog en klunk av sitt kaffe. Hon lutade sig sedan tillbaka. "Jag vill inte vara med i tidningen..Inte för det här".

Peter log när han såg Anna komma gående och tog emot sina saker. Han smuttade på sitt kaffe och såg på Anna från bakom koppen. "Journalister är hemska varelser. De bryr sig inte ett dyft om andras känslor. Allt de bryr sig om är en bra rubrik...", mumlade Peter och tog en tugga av sin kaka.
Han insåg att han låtit väldigt dyster så han skyndade sig att tillägga: "Fast glöm det, nu njuter vi bara av fikat och varandras sällskap." Han avfyrade ett snett leende.
"Hur ser jag ut i slips?"

Anna fortsatte dricka sitt kaffe och nciade till honom. "Nej det gör de inte...Men princip alla i den här byn känner varandra, jag trodde att de skulle vara lite bättre i alla fall..." Hon suckade och knaprade lite på sin kaka.
Hon nickade sedan till honom och log då han frågade hur han såg ut. "Väldigt stilig" log hon och synade honom. "Du passar i det". Hon tog ännu en tugga av kakan. "Jag hoppas vi kan få lite lugn och ro i byn sen".