Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Tack! Ja jag tyckte det med ^^


Tack så mycket!


Haha, vila lite då ^^
Tack såmycket i alla fall


Ja jag gillar det med, att Severus fortfarande känner sig som den man han var på något sätt trots all tid med sin Duva. Att han fortfarande bär på mörker och att hon älskar honom ovillkorligt oavsett. Sedan gillar jag att de får lite flashbacks från vad som brukade vara dynamiken mellan dem. Professor och elever, inte partners och vänner. Glad att du märkte det ^^ Tack

Superbra!

Hej finisar! ^^
Tänkte dela med mig utav nästa kapitel Hoppas att ni ska tycka om det ^^
Kram på er




~Kapitel 24~

Coraline kommer ner med två stycken inslagna presenter i sina händer. Hon lägger dem på bordet mellan oss och jag hämtar snabbt våra två presenter till dem från deras viloplats under granen.
”Denna är till dig Coraline, och denna till dig Joshua.” säger jag glatt och lite nervöst medan jag räcker de två inslagna presenterna åt mina bästa vänner. Joshua tar girigt sitt paket, alltid lika galen i presenter… Han sliter upp pappret, han stirrar fundersamt på den lilla asken utav trä. Han öppnar locket med lite försiktiga fingrar eftersom att asken ter sig tämligen föråldrad i det dunkla skenet från eldstaden bakom oss, granen till höger om oss och de tre blockljusen i mitten utav vardagsrumsbordet. Inuti finns det ett flertal samlarkort från en av de första kollektionerna av Quidditch samlarkort och Joshua plockar försiktigt upp dem.
”Jag har nog aldrig sett dig vara så försiktig.” fnittrar Coraline fram medan hon tittar på sin sambo. Joshua bara stirrar på korten, sedan upp på mig.
”Tack.” är allt han lyckas klämma fram. Jag håller upp händerna och skakar på huvudet,
”Tack inte mig, tacka Severus. Det var han som visste vart man kunde hitta dem.” Severus och Joshua utbyter varsin kort nick och jag himlar med ögonen. Karlar.

Coraline har också öppnat upp sitt paket, hon har redan hunnit sätta på sig det vackra och simpla armbandet med de tre berlockerna föreställande ett hjärta, ett par vingar och en sol.
”Tack Pene och Severus. Jag älskar det. Det passar mig perfekt.” säger Coraline med ett leende och synar grundligt armbandet hela vägen runt innan hon tittar lite extra på varje berlock.
”Öppna era nu.” säger hon sedan upprymt och hasar fram lite i soffan så att hon kan luta sig lite närmre oss. Jag tar paketen och ger det ena till Severus. Han öppnar det med ett par enkla rörelser och får fram en liten sorts kista. Bara det att den inte har något lås eller något handtag. Severus ser fundersamt på den.

Coraline kommer fram till oss,
”Sätt ditt finger på den lilla triangeln där och håll det stilla i tre sekunder.” Severus, som för första gången i hela sitt liv får ta direktiv utav Coraline, gör som hon säger och efter tre sekunder öppnar sig kistan med ett klick. Locket höjs då Severus flyttar sin tumme. Inuti finns ett flertal små fack med specialanpassade flaskor av kristallglas.
”Det är bara din tumme som funkar, ingen annan kan öppna lådan vare sig med besvärjelser eller våld. Vi tänkte att du säkert har några ovärderliga ingredienser i ditt arbetsrum som kan vara bra att hålla lite extra säkra.” Coraline ler lite, nöjd över sin finurlighet.
”Tack, det är alltid bra att ha.” svarar Severus och ställer kistan på bordet efter att ha stängt locket. Han ger henne till och med ett halvt leende, du anstränger dig verkligen idag raring… Tänker jag och en sorts värme lindas om mitt hjärta. Jag ler mot min Severus och ger honom en snabb kyss på kinden innan jag tar tag i mitt paket. Jag viker av det randiga pappret och en bok stirrar tillbaka på mig. Den har ett otroligt vackert omslag och tycks handla om det skrivna ordets historia. Jag kramar boken och ler glatt mot både Joshua och Coraline som sitt ihop tryckta och ned myst i soffan.
”Den är underbar, tack så hemskt mycket.” säger jag glatt, Coraline ler mot mig.
”Öppna den.” säger hon och jag slår upp till första sidan där ett bokmärke finns, det har ett porträtt utav mig och Severus.
”Bilden ändras beroende på vad du tänker på. Sånär du läser kan du se det du tänker på bokmärket.” Coraline ner, nu otroligt nöjd med sig själv då hon ser hur jag börjar le väldigt brett och synar bokmärket.
”Tack!” säger jag lite väl högljutt och kramar boken med bokmärket i.

När vi alla studerat klart våra julklappar, eller, alla utom Joshua som fortfarande sitter och noggrant granskar varje kort han fått, sätter Severus igång lite musik på grammofonen i köket efter att vi alla förflyttat oss in dit av någon anledning som jag inte är medveten om. Jag och Coraline hjälps åt med att få fram lite kvällsfika. Coraline plockar fram kakor medan jag sätter på te till oss alla. Det slutar med att vi sitter uppe och diskuterar vad som hänt senaste månaderna av vårt liv i nästan tre timmar innan vi alla fyra enas om att sängarna kallar på oss. Efter att vi alla sagt god natt och släckt alla ljusen vandrar vi åt varsitt håll.

Jag hänger försiktigt av mig mina kläder och kan hör hur Severus gör samma sak. När jag tagit av mig mina smycken har Severus redan krupit ner under täcket och väntar på mig. Jag ler mot honom, månens ljus skiner in genom fönstret och får hans vinterbleka hud att se vit ut. Jag tar mig ograciöst ner bredvid honom, han skrockar lite lätt.
”Någon ballerina är du ju inte direkt hjärtat.” säger han och kysser mig på pannan.
”Tja… Vi kan ju inte alla vara graciösa svanar, eller hur?” fnittrar jag fram. Severus skakar sitt huvud,
”Jag älskar dig Penelope. Oavsett.” viskar han i mitt öra och jag kan känna hur min kropp fylls utav värme och den där välkända känslan av hur värmen tar sig ner som en liten boll till nedre delen utav min mage uppstår.

Jag vänder mig om så jag kan kyss min blivande man, min älskade Severus. Våra läppar möts och jag kan känna hur hans kropp reagerar mot min. Hur hans andetag blir grövre och hastigare. Hur hans hand letar sig upp i mitt hår och tar ett stadigt men mjukt grepp. Innan jag vet ordet av det är åra kroppar inne i en passionerad vals av kroppsdelar, svett och blandade andetag…

Haha, superbra!!

Jag tycker nästan synd om Sevrus, det måste kännas konstigt att fira jul med sina före detta elever! Kul att Joshua och Coraline är tillbaka, det är nästan som de är tillbaks till Hogwarts

OMR vad bra!!

Tack

Ja jag med faktiskt men han får lära sig att leva med det xD
Ja jag gillar också att ha med dem lite igen, saknar dem för de är ett sådant omaka och roligt par och tillsammans blir de en trevlig liten trio med Penelope och släng in Severus i den mixen också så blir det awesome xD


TACK!

Vilka fina presenter de fick. Kapitlet var helt underbart.

Hej raringar!
Tänkte dela med mig utav nästa kapitel, detta ur Severus perspektiv! Vet ju hur ni gillar det ^^ Hoppas verkligen att ni ska tycka om detta kapitlet för nu ni...........

Tillhörande musik: Brink
(Spela då det står *** i texten)





~Kapitel 25 – Severus Perspektiv~

Penelopes sömndruckna rörelser väcker mig, vad hade jag drömt? Jag försöker minnas men kan inte. Klockan på mitt nattduksbord tickar tyst för sig självt, visarna på 03:03, en suck undkommer mig. Jag vrider mig för att försöka somna om men något säger mig att jag borde vara vaken. Är det verkligen Penelopes rörelser som har väckt mig? Jag sätter mig halvt i sängen, mina ögon möts av ett par orange-röda. Det är Ezralié som tittar på mig där han sitter mellan mina fötter ovanpå täcket. När han ser att jag sett honom hoppar han ner och sätter sig vid dörren.

Jag drar på mig mina byxor och min vita bomullsskjorta innan jag följer efter vår envetna katt från sovrummet till vardagsrummet. Allt ser ut att vara i sin ordning, jag fortsätter genom huset men Ezralié har stannat vid ytterdörren.
”Vad är det med dig? Det är ingen här.” min röst är mörk och trött. Ezralié lägger huvudet på sned och stirrar sedan på dörren. Jag suckar ljudligt och låser upp dörren, jag öppnar den,
”Se, det- va i-!” min mening avbryts då en uggla flyger in i hallen och sätter sig på hatthyllan.

Jag tar fundersamt den lilla pergament rullen som sitter fast runt ugglans ben. Jag rullar ut den och läser texten, Grattis till det stundande bröllopet. Jag behöver dina tjänster på Hogwarts, res via flamnätverket. Flamord: Citrontwist. Dumbledore. Typiskt… Jag arbetar inte för den här stollen längre. Va kan han vilja nu då… Jag stoppar ner pergamentet i fickan, ugglan flyger ut och jag stänger dörren innan jag går tillbaka till vårt sovrum.

Penelope sover tungt så jag byter om innan jag väcker henne. Jag behåller byxorna men byter skjorta och tar på mig min standard utstyrsel. Det känns underligt att ännu en gång bära de kläder jag i så många år kände mig bunden till att bära. Penelopes sovande ansikte är en lugnande syn. Månen skiner fortfarande in och det får hennes hår att glänsa och spraka av lila och röda toner.
”Du är vacker…” mumlar jag för mig själv innan jag hukar mig ner vid sängen. Jag lägger en mjuk hand mot hennes lätt varma kind.
”Penelope, hjärtat?” viskar jag så mjukt och försiktigt jag kan förmå. Hon mumlar lite och öppnar sömnigt sina stora ögon för att se undrande på mig. Jag kan aldrig få nog av de där ögonen, så blå, så oskyldiga. ***

”Severus..? Är något fel..?” hennes mjuka och söta stämma är lite lätt hes, jag skakar mitt huvud.
”Inte vad jag vet just nu. Jag måste resa till Hogwarts, Dumbledore har bett mig. Jag återkommer snarast jag kan.” Jag kysser min förvirrade Penelope på pannan.
”Men… Umh, okej…” mumlar hon. Hon gnuggar sig i ögonen och kysser mig hastigt på hakan, hon fnittrar lite då min lilla stubb kittlar hennes fylliga läppar.
”Vi ses senare Duvan…”
”Senare Sev…” Penelope har fallit tillbaka in i nattens omfamning innan jag hunnit lämna sovrummet.

Genom vår eldstad i köket använder jag flamnätverket för att ta mig till Hogwarts,
”Citrontwist.” uttalar jag tydligt medan jag släpper flampulvret mot mina fötter. Gröna lågor slukar mig och jag färdas hastigt till Dumbledores kontor där han väntar på mig.
”God afton Severus.” säger han med ganska sansad röst, jag ger honom en enkel nick.
”Du undrar säkert varför jag bett dig komma mitt i natten, under julfirandet också.” fortsätter Dumbledore medan han vankar upp till sitt skrivbord. Jag ser bara på honom, följer hans rörelser.
”Jag har en tjänst att be dig om,” Dumbledore sätter sig, ”den handlar om Penelope.” Min uppmärksamhet spetsas genast och jag går med raska steg fram till honom.

Dumbledore nickar åt mig och jag ser på stolen vid min sida,
”Jag står.” säger jag kort. Vad vill du denna gången, och vad har allt detta med Penelope att göra… Min irritation över att han håller saker hemliga för mig, saker om min Penelope, får ilskan som just hon rådigt bot på att bubbla upp inom mig.
”Jag har anledning till att tro att Penelope inte är den hon tror att hon är. Eller den vi tror att hon är, eller var.” säger Dumbledore och mitt ögonbryn höjs i förvåning, vadå, vet hon inte själv vem hon är. Detta är ju löjligt. Och jag vet definitivt vem hon är...

”Innan du säger emot mig, jag tror att hon kan vara Rowena Ravenclaws ättling. Hennes kunskap, hennes sätt och magin som flyter i hennes blod får mig att tro att hon kan vara av stor vikt för oss i att hålla denna skolan säker. Men, jag vet inte vilka fler som kan ha listat ut det. Med tanke på den stora uppmärksamheten hon drog till sig under sin skolgång här och det faktum att hennes onaturliga hår bara noterats i ett släkte. Ravenclaw släktet.” Dumbledore lutar sig lite framåt,
”Tänk på det Severus… Hennes kunskap, hennes omfattande begåvning, hennes sätt att hantera kunskap, hur hon är som person… Hon är nästan en exakt kopia av Rowena Ravenclaw, bortsett från håret som kommer från längre bak i släkten.” Jag sätter mig långsamt ner i stolen som Dumbledore tidigare erbjudit mig. Jag känner en konstig känsla inom mig, ett obehag.

Hur kan det ens vara möjligt..? Tänker jag och börjar checka av allt som Dumbledore sagt och allt jag vet om skolans ena grundare. Allt stämmer.
”Så, du tror att hon verkligen är, ättling, till Rowena?” Min röst kort, klippt och hård. Samma röst som jag besitter var gång jag befinner mig på Hogwarts.
”Ja, det tror jag Severus. Efter alla år av sökande efter en ättling till Rowena kanske det äntligen är över.” säger Dumbledore och lutar sig nu bakåt i sin höga stol. Jag funderar på vad jag just fått vetskap om. En tanke uppenbarar sig för mig.
”Om det stämmer, så är hon nyckeln till oändlig kunskap. Kunskap vi inte kan, eller bör, ha en uppfattning om. Hur världslig den är.”

Åh vad spännande!

Spännande…