World War II

Anne kramade tröstande om henne och var åter gömd under täcket. Hon tänkte inte göra något försen männen var borta eller döda hon struntade i vilket.

Isabell kramade om henne tillbaka och suckade djupt. "Jag orkar inte ligga i säng mer, jag vill göra något, kan du något spel? Eller lek?" undrade hon och såg på Anne, hoppades att hon skulle säga något.

Anne kastade en blick på männen och sedan på Isabell och skakade på huvudet. För de hade ingen kortlek heller så det gjorde inte så mycket, Anne var ändå inte på humör för det.

Isabell suckade igen och bara lutade sig tillbaka och blundade. Hon var uttråkad även om hon var trött. Hon ville bara göra något, men inte ens Anne ville det. Och männen litade hon inte på, och gummorna var upptagna som det var då det var många som skulle ha mat.
Hon slöt ögonen och stirrade mot de andra tommarna sängarna innan hon somnade om.

Då Isabell somnat kröp Anne intill henne alltmer och med armen om hennes midja och täcket upp till hakan somnade även hon. Snön ven utanför och tiden gick, snart då de mörknat kommer Isabells far och de män han hade med sig hem och de hade medicin.

Isabell vaknade av hennes far ruskade om henne försiktigt. "Isabell!" sa han och satte sig vid henne. Han hade ett glas med vatten och i ett annat glas en annan vätska. "Drick, du blir frisk" sa han mjukt och Isabell tog emot och drack allt innan hon drack några klunkar vatten.

Anne vaknade och såg på dem, hon var glad att de hade fått medicin till henne. Hon drog om sig täcket så bara ögonen syntes. Men hon var inte rädd för Isabells far, bara för allt och alla av manligt kön.

Isabell sjönk ner igen och Olof såg på dem. "Männen försvinner imorgon, i staden jag lyckades få medicinen så finns det fler som oss, de kan ta emot dem". Han gick sedan för att berätta för dem andra och Isabell kröp ihop vid Anne. "Hör du det? Jag blir bra och de försvinner" mumlade hon.

Anne nickade försökte le svagt och kramade om henne hårt. Hon var glad för det, att Isabell skulle bli bra och att de skulle försvinna. Anne förstod deras motiv till vad de gjort, förstod varför de var här och de hade bett om ursäkt. Men hon kände ändå total skräck och var glad att de lämnade dem utan att bli utsparkade i snön.

Isabell kramade henne tillbaka. "Kan du inte säga något?" bad hon lågt sedan. "Eller sjunga...Den där visan" mumlade hon. Men hon visste att Anne inte skulle säga något, så hon själv började sjunga på visan, lågt.